Om Sture Bergwall och ansvaret

Hösten 2013 har för många av oss stått i Sture Bergwalls tecken. Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga har fyllt inte bara mina tanker men många andras. Inte minst i min yrkeskår, hos psykologerna. En orsak är att boken målar upp en bild av psykologer och psykoanalytiker i en sektliknande sammanhang som orsaken till att Sture Bergwall dömdes för åtta mord han nu är friat för.

Jag ska inte göra mig klok på ärendet i sig, det har vi domstolar till. De har friat Sture Bergwall för alla mord, vilket innebär att han nu är oskyldig. Jag ska inte heller göra mig särskild klok på de teorier om återkallande av minnen hela härvan bygger på. Jag har inte satt mig specifikt in i forskningen, men vad jag omedelbart hör av kollegor och läser i litteraturen, inte minst Lillienfelds klassiska artikel om skadliga behandlingar, är det åt skogen. Jag ska inte heller göra mig klok på om Sture Bergwall ska skrivas ut eller inte. Det lämnar jag gärna till den rättspsykiatriska bedömningen som nu ska genomföras av Rättspsykiatriska Kliniken i Göteborg. Men det är glädjande (och självklart, kanjagtycka) att han får en second opinion.

Men det finns en komponent i debatten som upprör mig. Yrsa Stenius skrev en artikel i DN med titeln Sture Bergwalls eget ansvar. Hon anser att Sture Bergwall är medansvarig för att han dömdes för åtta mord eftersom han erkände dem. Samma perspektiv har jag stött på i andra sammanhang, ibland även hos psykologer och andra professionella. Och det upprör mig.

Vi har ett ärende där vi har psykologer, läkare, jurister, polisutredare och forskare som tillsammans kommer fram till något som troligen är helt uppåt väggarna. Och så har vi en person med känd psykiatrisk problematik som, hör och häpna, inte talar sanning. När det sedan ska pratas ansvar finns det inte bara (i sammanhangen) amatörer som Yrsa Stenius utan även psykologer som anser att Sture Bergwall har ett ansvar. Vi har alltså en stor grupp välfungerande, människor, tillsammans experter på mänskligt fungerande och brottslighet, som borde ha alla förutsättningar för att navigera i en härva som denna. Och en person, Sture Bergwall, som vi anser har en allvarlig psykisk störning som medför att han inte är ansvarig för sina brottsliga handlingar.

För det är vad det handlar om. Vi har rättspsykiatriska domar därför att vi inte anser att personen är ansvarig för sina handlingar. Rätten bestämde i åtta fall att Sture Bergwall inte var ansvarig för mord de ansåg att han begått utan att ansvaret föll bort på grund av en allvarlig psykisk störning. Men däremot har han plötsligt ansvar för att han dömdes?

Vi diskuterar aldrig patientansvar i rättspsykiatriska ärenden. Iallafall inte om vi är någotsånär professionella. Det är liksom villkoret för rättspsykiatrin. Vi har ju kriminalvården för personer vi anser kan lastas.

Sedan finns det även en psykologisk komponent. Bernhard Weiner skrev i Judgements of Responsibility att bara genom att ta ansvar kan vi påverka. Om vi lägger ifrån oss ansvaret blir vi maktlösa. Genom att ge SB ansvar är vi utlämnande till psykiatriska patienters galenskap i samhället. Genom att fokusera på de professionellas ansvar kan vi vara trygga. Värst är om de som borde ta ansvar lägger det på Sture Bergwall. För då kommer de att göra samma misstag igen. Vi måste som yrkeskår ta ett visst ansvar i en sån här härva för att skapa verktyg att undvika att det händer igen.

Det är som att man tror det är p-vaktens fel om man får p-böter. Då ändrar man inte sin parkeringsstrategi, vilket innebär fler p-böter.

Att ge patienten ansvar för ett ärendehavari är i min värld ett rejält bottennapp gällande professionalism. Jag skulle avskeda en psykolog som gjorde det i en terapi eller en utredning. Det kan ganska enkelt aldrig vara klientens/patientens/brukarens/elevens fel när vi som professionella är involverade. Enbart genom att ta ansvar kan vi få förändringar.

Ska vi ge Sture Bergwall ansvar får vi börja döma alla psykiatriska patienter som tagit på sig skulden för Palmemordet. Då får vi nog bygga ut kriminalvården. Det är självklart att det är rättssystemet och de stöd de använder sig av som bär det fulla ansvaret i ett ärende som detta. Allt annat skulle medföra att samhället brakar ihop.

Vilket innebär att Sture Bergwall borde få ett stort skadestånd för de 20 års inlåsning i rättspsykiatrin det ju faktiskt medfört.

Och om vi ska ta en metadiskussion:

Ansvar fungerar i hierarkier så att ansvaret kommer ovanifrån och läggs ner steg för steg. Men det övergripande ansvaret är kvar ändå. Exempel:

Folket lägger ansvaret för psykvården (eller skolan) på politikerna. De lägger det sedan på förvaltningsnivån, som lägger ansvaret på ledningen för de olika verksamheterna. De lägger sedan ansvaret på personalen direkt i vården, som har uppdraget att se till att patienten/eleven/brukaren tar så mycket ansvar hen kan. Så långt så gott.

Problemet uppstår när en nivå inte kan bära ansvaret. Om verksamhetsledningen inte kan bära ansvaret måste förvaltningen ta tillbaka det och förändra verksamhetsledningen. Om politikerna inte kan bära ansvaret tar folket tillbaka det och ger det till någon annan. Om personalen inte kan bära ansvaret tar verksamhetsledningen det tillbaka och förändrar sättet vi jobbar på.

Men när patienten/eleven/brukaren inte kan ta ansvaret är vi tyvärr inte så snabba att ta tillbaka det. Då börjar vi antingen att leta metod på patientnivå (teckenekonomistraff, konsekvenser), prata om kravundvikande, manipulation, envishet eller bristande motivation, eller vi lägger ansvaret utanför hierarkin genom att prata om hemförhållanden etc.

Då är vi tyvärr inte lika duktiga att ta tillbaka ansvar som vi borde vara

I det aktuella fallet kunde Sture Bergwall tydligen inte ta ansvaret. Det gick ju åt skogen. Och eftersom han fanns under alla professionella i hierarkin måste de genast ta tillbaka det ansvar de var på väg att ge honom genom utskrivningen, som ju var på gång när han erkände det första mordet. Vilket befriar honom från ansvar för hela härvan. Om vi fasthåller att han har ett ansvar, hur litet det än är, blir vi ju aldrig klokare.