Självbestämmandetrafikregler

Den amerikanska filosof Martha Nussbaum har skrivit en underbar bok med stor relevans för psykiatrin, omsorgen och skolan. Den heter Frontiers of Justice. I boken säger hon att all pedagogik och omsorg handlar om att ta bort självbestämmande. Det gör vi när vi bestämmer att personen vi jobbar med ska borsta tänderna, gå upp på morgonen, ta fram boken i skolan och alla andra kravsituationer. Det paradoxala år att målet med skola och omsorg om personer med funktionsnedsättningar är att öka deras självbestämmande. Nussbaum anser att det är ett etiskt problem, men att det går att lösa genom ett bra och genomtänkt etiskt förhållningssätt. Hon anser att det kan vara ok att ta bort självbestämmande om vi har ett bra argument.

Det kan finnas olika argument. De jag tycker är ok i mitt arbete är:

  • Undvikande av fara. Vi tar bort självbestämmande kring att leka på motorvägen, och vi tar till och med ibland tag i en person som är på väg ut på stora vägen för att förhindra att personen skadas.
  • Omsorg. Vi bestämmer att personen vi arbetar med ska borsta tänderna och duscha. Vi får dock inte vara lika handfasta som vid undvikande av fara, så vår metod att få personen att säga ja till kravet att borsta tänderna eller duscha måste vara bra.
  • Det faktiska självbestämmande ökar. Personer med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar eller psykiatrisk problematik är sällan riktigt bra på att bestämma själva. De handlar ofta impulsivt eller stereotypt, alltså på samma sätt varje gång, utan att det är aktiva val av handlingar. Genom att begränsa självbestämmandet i vissa situationer kan vi öka det faktisk självbestämmande.

Detta sista argument är det centrala i denna text. Man kan öka det faktiska självbestämmandet genom att begränsa självbestämmandet.

Det kan vi illustrera med självbestämmandetrafikregelmetaforen.

Regeringen har begränsat mitt självbestämmande i lagen. Jag får inte köra på vänster sidan av vägen, enbart på höger. Det tycker jag är en enorm begränsning i min frihet att själv bestämma i mitt liv. Fast det ökar mitt faktiska självbestämmande.

Jag kör många km i mitt arbete, mellan olika städer där jag ska föreläsa eller handleda. Den kvällen jag skriver denna text är en onsdag, där jag redan denna veckan kört 2100 km. Jag startade veckan i Stockholm, sedan Göteborg, sedan blev det Karlstad, i dag Esbjerg, och innan veckan är slut har jag varit i Varberg med. Det fungerar enbart därför att regeringen har begränsat mitt självbestämmande. Om alla fick bestämma själva om man vill köra på höger eller vänster sida skulle det vara oerhört farligt att köra mer än kanske 15 km/t. Det skulle innebära att jag inte kunde välja att jobba som jag gör. Så genom att.begränsa mitt självbestämmande med hänsyn till vilken sida av vägen jag får köra på har man ökat mitt självbestämmande med hänsyn till vart jag vill åka. Så det faktiska självbestämmande har ökat, eftersom vart är viktigare än vilken sida av vägen.

När vi har ett schema för en person med autism är det ett sätt att begränsa självbestämmandet för att öka det faktiska självbestämmandet. För de personer med autism som behöver ett schema har oftast svårt att välja. Om de får göra precis som de vill finns det en risk att de alltid väljer samma sak, eller blir impulsivt och väljer utan att tänka sig för. Fast att ge dem ett schema är en etisk utmaning. För att ha ett bra argument måste vi ju säkra att det finns ett faktiskt självbestämmande. Det kan man göra genom att ha valaktivitet med valschema (en aktivitet där man får välja mellan ett antal innehåll). Om strukturen är bra kommer personen att välja flexibelt mellan olika aktiviteter i valaktiviteten. Om ramen är för lös kommer personen troligen att välja stereotypt, exempelvis genom att alltid välja samma aktivitet eller att alltid välja den aktivitet som presenteras först.

Därför måste valschemat bestå av olika aktiviteter som är ungefär lika attraktiva. Även jag väljer stereotypt om jag alltid ska välja mellan att jogga eller fika. Om aktiviteterna i valschemat är ungefär lika attraktiva kommer personen att välja flexibelt om hen är ostressad. Det innebär att vi ökar strukturen om personen inte kan välja, och släpper lagom eller stannar i den ramen vi har om personen kan. Precis som jag kör till olika platsar för att jag kan när trafikreglerna är på ett sätt som gör att jag faktiskt vågar köra med en vettig hastighet.