Om evidensbaserade bilreparationer

Det pratas mycket om evidensbaserad behandling i dag. Det är bra. Vi ska inte syssla med sånt som inte fungerar. Fast det kan vara intressant att diskutera vad evidens är. Även i den diskussionen kan vi ha nytta av en bilmetafor:

Jag lämnar in min bil på service. När jag hämtar den betalar jag det överenskomna priset, men får sedan både nyckeln, fem liter olja och en kopia på en polisanmälan. Jag frågar varför och får följande svar:

”På denna verkstad Jobbar vi evidensbaserad. Alla studier i fältet visar att millimeternycklar är bättre än tumnycklar vid bilreparationer.
I en ny studie tog man 1000 bilar, delade dem upp i två grupper och reparerade ena gruppen med millimeternycklar och den andra med tumnycklar. I millimetergruppen fick man bra resultat i 97 % av fallen, i tumgruppen bara i 3 %. Millimeternycklar är därför såklart signifikant bättre än tumnycklar. Så vi har bestämt att vi bara kör millimeter.
Din bil är brittisk. Det er jo ett problem. Där passar inte millimeternycklar. Men eftersom vi kör evidensbaserad får vi bara använda tumnycklar. Oljesumpspluggen på din bil är 1/2 tum, så vi tog en 13-millimeternyckel. Den slant (händer ofta när nyckeln är lite för stor) och mekanikern slog handen i undervagnen och fick omplåstras. Så vi har polisanmält bilen för misshandel”.

Visst låter det galet? men jag har tyvärr upplevt att jag har rekommenderat viss metod, men okunskap om både metod och vetenskap har ändå fått personal att använda metoder som medfört våld (läs: gränssättning, ART, rePULSE och teckenekonomi) och sedan faktiskt polisanmält brukaren/eleven för misshandel. Det är såklart inte OK.

Att en metod är evidensbaserad innebär tyvärr inte att den fungerar i alla sammanhang och med alla olika människor vi kan träffa på i psykiatri och omsorg. Men det är ändå alltid personalens ansvar att det går bra. Därför kan vi i min värld aldrig polisanmäla en person vi arbetar med. För vi jobbar i en bilverkstad!