Om katastroftänkande

Vi människor har konstiga saker för oss. En av de konstiga och lätt irrationella fenomen jag sett och intresserat mig för är hur vi skapar mönster där de kanske inte finns. Ett klassiskt exempel är att vi ofta har en tendens att föreställa oss fortsättningar på tendenser.

Det ses i både riktningar:

  • Om något börjar gå bra ser vi genast ljuset. Vi ser fram för oss en utveckling mot en fantastisk framtid. Detta är svårast för föräldrar. Australiensiska läkaren Michael McDowell beskriver det i sin artikel Sorg och förlust som att barnet föds med en bokmärkesbild med glitter. Får man ett barn med en funktionsnedsättning måste man riva den bilden, vilket innebär en stor sorg. Fast vid varje lilla framsteg barnet gör får bokmärkesbilden liv igen, varefter man måste riva den igen efter ett tag och återuppleva sorgen. Så vi har en tendens att se en ständig förbättring långt ut i framtiden varje gång personen gör ett litet framsteg.
  • Om något börjar bli sämre ser vi genast den negativa utvecklingen fortsätta rakt ner i helvetet. Det har vi ett ord för: Katastroftänkande. När något är på väg åt fel håll tror vi genast att allt är förlorat.

Katastroftänkande kan vara tanken att om en person vi arbetar med börjar fuska med sina aktiviteter är hen på väg att förlora all respekt för oss. Om vi får ett glåpord måste vi genast ta ta tag i det för annars kommer alla att använda orden. Om en person stannar hemma en dag kommer hen aldrig att komma tillbaka till vardagen. Om en person i omsorgen vill duscha och därför kissar på sig får hen inte duscha, för då förstärker vi beteendet. Om vi avleder med tuggummi när någon är aggressiv förstärker vi beteendet och aggressionen ökar tills verksamheten kollapsar.

Så ser ju världen inte ut. I mitt liv går det lite upp och ner. På bra dagar går det lite framåt, på dåliga dagar lite bakåt. Så är det även för personer i psykiatri eller omsorg. Att det blir en bra utveckling en dag innebär inte raka vägen fram mot bot, och en dålig dag innebär inte att allt är på väg att förloras.

Ett klassisk exempel är om ett barn slåss och kastar med möbler. En helt naturlig utveckling är att beteendena minskar med åldern. Väldigt få med normal begåvning slåss i kaossituationer när de väl fyllt 15 år. Oberoende vilka diagnoser de har. Förmågan att reglera sin affekt ökar generellt dag för dag från födseln (där man inte kan bli bara lite hungrig utan att förlora kontrollen totalt) tills man blir vuxen. Mindre barn slåss eller gråter ohejdat när de förlorar kontrollen, äldre barn blir arga och unga vuxna har fullt med strategier för att behålla kontrollen. Man går undan, tjafsar, tjatar och förhandlar för att få sin vilja fram.

Personer med utvecklingsstörning klarar ofta samma utveckling,men har man både autism och utvecklingsstörning kan det vara svårt. Då finns det några som trots att de fyllt 15 slåss och kastar med möbler med jämna mellanrum.

Men tillbaka till de flesta: I långt de flesta fall slåss personer som fyllt 15 enbart i situationer där de har kontroll och försöker påverka situationen. Det okontrollerade våldet, där man agerar ut utan mål eller sammanhang upphör i de allra flesta fall innan15 års ålder. Det är därför vi har en straffmyndighetsålder på 15. Det kan vara bra för föräldrar att veta. Ofta blir barnet bättre och bättre på att reglera sin affekt i åren upp till 15 års ålder, så föräldrar och personal blir ofta hoppfulla och glädjas. Men så kommer antingen en december eller en juni månad. Stressen ökar i december av logiska orsakar vi alla känner till, och ofta i juni på grund av pollenallergi. Det finns knappt någon kraftigare stressfaktor än pollenallergi. Barnet reagerar plötsligt på en mindre motgång med ett kraftfullt utbrott. Både personal och föräldrar är handfallna. Det gick ju just så bra! Om det på grund av december eller juni kommer några svåra veckor med ett antal utbrott tror man genast att allt är förlorat, nu kommer barnet att bli mer och mer våldsamt tills allt är åt skogen.

Efter en månad lugnar det sig igen. Alla andas ut, stöd dras långsamt tillbaka och den goda, naturliga utvecklingen kopplat till ålder återupptas som om inget hänt. Och redan efter en vecka är alla vedermödor bortglömda. Det förvånar mig alltid när en personalgrupp säger att det går jättebra, men när jag frågar hur länge det gjort det säger de: ”En vecka”. Nu är vi på väg till paradiset igen!

Min kollega Andy McDonnel säger alltid att vi måste kunna uthärda ett visst mått av problemskapande beteende om vi ska kunna minska det. Vi kan absolut ha en nollvision, men vi får inte krascha bara för att det kommer ett utbrott. Och sedan får det sin egna krokiga väg framåt och blir bättre och bättre om vi bara ser till att varje dag blir bra.