Om polisen och fysisk metod

I dag deltog jag i inspelningen av Veckans brott. Jag blev ombedd att prata om hur man skulle kunnat hantera en situation som utspelade sig på Malmö Centralstation i början av februari. Fast uppdraget var att visa på hur man hanterar ett våldsamt barn. Det fick jag visa på en trevlig elvaåring. Barnet på Malmö Centralstation hade man dock inte behövt hantera, det hade räckt att förebygga genom att avleda och med lågaffektiva strategier. Det hade inte behövt utveckla sig till en våldsam situation.

Med i programmet var även fyra poliser vars uppgift det var att visa vilka metoder de utbildar ordningsvakter i. De ville dock inte visa det på elvaåringen. Metoderna de visade innehöll smärtdriven hantering med handledslås och fasthållning på magen. Metoder som vi vet människor har dött av. Det visste de också. Försvaret för metoderna var bland annat att i 95 % av fallen lugnar sig folk direkt när polisen börjar jobba. Det är ju bra i sig, men ursäkter inte att man använder sig av metoder folk kan dö av.

Min största oro kring metoder som dessa är att de kräver att folk ger sig om det ska gå bra. Polisen som presenterade metoderna sa dessutom att graden av våld polisen använder sig av är ett direkt resultat av graden av motstånd. Så om personen inte ger sig används ganska mycket våld. Och då blir jag orolig. För vem är det som inte ger sig? Det är människor som av olika orsaker inte förstår värdet av att ge sig eller är i våldsam ångest. Det innebär att det är människor med autism, Aspergers syndrom, schizofreni, demens, utvecklingsstörning eller hårt traumatiserade människor med negativa erfarenheter av polis från andra delar av världen. Precis de människor vi som samhälle ska ta extra hand om. Ibland är det drogpåverkade personer. Men även det innebär människor som inte kan navigera i situationen. Så vi kan diskutera om man utsätts för våldsam behandling av polisen därför att man är våldsam eller därför att man inte kan navigera. Och det sista är såklart problematiskt.

Jag har skrivit om rättighetsetik förut. Filosofen Rawls beskrev att samhället fungerar efter ganska enkla sociala kontrakt: Du uppför dig och jag uppför mig. Om du inte uppför dig förlorar jag respekten för dina rättigheter. Det tänket ligger bakom polisens tanke att det är upp till personen vilket våld som används. Och även tänket Leif GW Persson uttrycker i programmet: Det är nog pojkens egen skull. Han bet ordningsvakten. Då får man tydligen tåla det.

Fast rättighetsetiken går ett steg längre. Om du inte har samma rättigheter som andra kan vi inte förvänta oss att du uppför dig. Tanken är filosofen Martha Nussbaums. Hon anser att människor med funktionsnedsättningar och utlänningar inte har samma rättigheter som andra, och därför inte ingår i kontraktet. kring utlänningar innebär det att vi måste skapa förutsättningar för snabba medborgarskap om vi vill öka invandrade personers vilja att bidra till samhället. Men även att vissa personer behöver ett extra skydd därför att de inte upplevs ha samma rättigheter som andra. Därför har vi konventioner som Barnkonventionen och Konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar.

Och här blir polisens uttalanden besvärliga. Om du inte uppför dig får du räkna med att vi använder våld. Våldet blir i proportion till ditt beteende. Att beteendet är ett direkt resultat av bristande förståelse för situationen och ångest att gå under är i den situationen underordnat. För, som polisen sa: ”Jag ska inte riskera att skadas”.

Polisen har i de senaste år tagit livet av flera personer än förr om åren. Ofta med hjälp av vapen, men inte alltid. I mars 2015 har vi igen haft ett dödsfall där en person inte gav sig och senare hittades avliden. Och ytterligare ett veckan därpå, med polis och kriminalvårdare inblandade. Vi vet inte vad som hände än, men det är som sagt inte första gången.

Det kanske är på tiden att polisen utvecklar metod att ta till när personer de ska ta hand om inte ger sig. Metoder som inte innebär risk att skadas allvarligt eller dö. De kanske inte är nödvändiga i alla situationer. men att använda sig av armlås och magläge är så pass farligt om personen fortsätter kämpa emot att vi, om vi ska säkra personer med särskilda behovs säkerhet, behöver metoder att växla över till när det vanliga inte fungerar. Annars blir polisen en myndighet som igen och igen hamnar i blåsväder när man misslyckas och folk dör.

Det ska inte förstås så att jag är kritisk till allt vad polisen gör. Jag träffar många jätteduktiga poliser, som kan lugna stressade människor. Poliser med bra lågaffektivt tänkande och en förståelse för andra människor. Det är just metoderna för att handskas fysiskt med våldsamma personer som inte ger sig utan går i panik som behöver revideras. Den grupp som behöver ett särskild stöd ska inte utsättas extra mycket.