Om att ställa krav

För många år sedan deltog jag i ett danskt projekt om användning av fysisk makt i skolan. Vi var jag, en skolledare och en professor i juridik. Vi höll några temadagar kring en undersökning som visade att man använde sig av fysiska fasthållningar i alla skolor för barn med särskilda behov, och mest i skolor för barn med autism. Jag pratade om att man bör undvika fasthållningar och visade på hur man skulle kunna undvika det. Rektorn pratade om dokumentationssystem för fasthållningar och professorn sa primärt att man inte fick hålla fast. På andra temadagen inledde jag. Sedan kom rektorn på. Mitt i sitt anförande sa hon plötsligt: ”Jag är inte överens med Bo om att man ska låta bli att ställa krav”.

Jag förstod ingenting. Jag hade inte sagt att man inte ska ställa krav. Jag hade sagt att många fasthållningar börjar i kravsituationer och att man därför måste vara duktig på att ställa kraven på ett sätt så att de fungerar och att det inte blir konflikt. Det är vad jag kallet kravanpassning.

Nyligen publicerades en artikel på tidningen Arbetets kultursida om mitt sätt att jobba på. Runt omkring på nätet läste jag då att människor hade kommenterat den på exakt samma sätt som rektorn gjorde. Man skrev att ”Man måste ju ställa krav. Annars är barnen inte rustade att möta vuxenlivet och den vanliga världen sen”.

Jag har svårt att förstå resonemanget. Menar man på fullt allvar att barn måste härdas genom mängder av konflikter och situationer de misslyckas i? Eller har de bara missförstått?

Allt pedagogisk arbete handlar om att ställa krav. Filosofen Martha Nussbaummenar till och med att allt pedagogiskt arbete handlar om att ta bort barnens och brukarnas självbestämmande. Orsaken till att vi gör det är att de annars inte gjort det vi vet är bäst för dem. Jag hade till exempel aldrig lärt mig att lösa andra gradens ekvationer om min mattelärare inte i nian krävt att jag skulle det.

Men det finns två saker att fundera över:

  • Martha Nussbaum anser att kravsättning är att ta bort självbestämmande. Självbestämmande är annars grundvalen i vårt västeuropeiska samhälle och i de mänskliga rättigheterna. Så hon anser att man måste vara försiktig med det, och i allafall ha väldigt bra argument. De argument jag anser man kan ha är:
    • Undvikande av fara. Vi tar tag i barnet som är på väg ut i trafiken. Eller ber henom stanna vid trottoarkanten. Det är det yttersta argumentet. Fast insatsen bör inte vara kraftfullare än situationen kräver.
    • Hygien. Vi kräver med större kraft att barnet ska borsta tänderna än vi gör med så mycket annat. Fast argumentet är mindre kraftfullt än faraargumentet, så vi får inte tvinga.
    • Att öka det reella självbestämmandet. Detta är det ultimativa pedagogiska argumentet. Det använder vi när vi exempelvis lär ut hur man löser andra gradens ekvationer (som ökar självbestämmandet kring yrkesval), när vi begränsar rätten att köra på vägens vänstra sida (ökar självbestämmandet kring vart vi vill åka) och när vi ger barnet valet mellan förnuftiga skor och kängor (och därmed plockar ut möjligheten för ballerinaskor, som skulle begränsa barnets lek och skapa tårar när de blev smutsiga).
  • Bara för att vi får ställa krav innebär det inte att vi kan ställa dem hur som helst. Det finns ingen orsak att ställa ett krav som inte uppfylls. Så ansvarsfullt kravsättande innebär att ställa relevanta krav på ett sätt som fungerar.

Jag brukar definiera pedagogik som

  • Att planera vilka krav som är bra, relevanta och rätt enligt Nussbaum för just detta barnet.
  • Att ställa kravet så att barnet säger ja.

Tyvärr är det min erfarenhet att lärare och annan pedagogisk personal enbart lär sig första punkten i sin utbildning. De har lärt sig det pedagogiska planerandet men inte det pedagogiska utförandet. Det kan medföra ett arbetssätt som innebär att man kräver att personen gör som man säger. Gör hem inte det anser man att det är fel på personen det handlar om. Fast jag vill påstå att då har man inte tagit sin professionella roll på allvar utan använder sig av amatörmetoder. Men fram för allt blir man ineffektiv. Att då prata om att man måste ställa krav för att barnet ska klara sig som vuxen är absurt. Ett krav som inte funkar kommer inte att hjälpa någon i vuxenlivet. Ingen utvecklas genom att inte borsta tänderna. Men genom att ställa kravet så att det fungerar kanske man vänjer sig vid att borsta tänderna och kan klara av set själv sedan. Krav som ställs så att personen säger ja medför ofta utveckling så att man klarar sig bättre sedan. Man kanske till och med får förutsättningar för att klara sig som vuxen utan stöd.

Vill man läsa mera om konkreta metoder för att få barn med särskilda behov att säga ja i kravsituationer har jag skrivit om det i mina böcker.