Om uttalandet: ”Det är en arbetsmiljöfråga”.

Ibland stöter jag på ett fenomen som undrar mig. Ofta handlar det om att personal genom en längre tid misslyckats med att skapa en bra vardag för en person med funktionsnedsättningar. En dag blir personen utåtagerande, slåss eller kastar med möbler. Fast plötsligt ses det inte som ett pedagogiskt problem som går att lösa, utan som ett arbetsmiljöproblem. Personen isoleras kanske, eller dubbelbemannas.

Spänningsfältet mellan pedagogiska problem och arbetsmiljöproblem handlar i min värld enbart om kompetens. Personal som har bra metod och bra fysiska ramar har inga arbetsmiljöproblem på grund av beteende hos den de arbetar med. Personal som misslyckats med att skapa en bra pedagogisk ram och som har otillräckliga pedagogiska metoder får arbetsmiljöproblem. Precis som man får arbetsmiljöproblem om man inte städer i verkstan.

Vi kan aldrig skylla dålig arbetsmiljö på brukaren. Och vi kan aldrig begränsa brukarens rättigheter på grund av arbetsmiljön. Dålig arbetsmiljö får vi om

  • Antalet kvadratmeter är för litet, rummen dåligt planerade eller inredda
  • Vi misslyckats med att anpassa de fysiska ramar kring sinnesintryck (för många färger, för många saker, för mycket oljud, dåligt ljus).
  • Våra metoder för att förebygga våld inte räcker till. Vi kanske inte jobbar tillräckligt tydligt eller strukturerat.
  • Vi inte har bra metoder för att hantera kravsättning eller konflikter. Vi kanske inte jobbar lugnt och låg-affektivt.
  • Vi inte har kunskap och metod om hur vi hanterar våld. Vi kanske använder oss av fasthållningar eller bälten. Vi kanske inte har lärt oss hur man gör på ett bra sätt, som Studio III.

Att det skulle vara den person vi jobbar med som är ansvarig för en dålig arbetsmiljö är absurt. Om inte hen fanns skulle inte jobben finnas heller. Nyligen stötte jag på ett ärende där:

En 15-årig elev i en resursskola trivts under lång tid i en grupp på sex elever. En dag ställer personalen ett krav och fasthåller det trots att eleven tydligt inte kan leva upp till det. Eleven blir frustrerat, kallar personalen idioter (vilket trappar upp konflikten), och allt slutar med att eleven kastar med möbler. Personalen bestämmer sedan att det plötsligt är en arbetsmiljöfråga och isolerar eleven med en lärare i ett litet rum. När jag träffar på eleven har detta pågått i ett halvår. 

Man skulle kunna argumentera att personalens beteende startade elevens utbrott, och att det därför egentligen rör sig om att personalens beteende är en arbetsmiljöfråga för eleven. Men inte isolerar vi personalen för det.

Det stora problemet med utgången är dels att eleven får en sämre skolgång, dels att personalen inte förändrar sin metod eller sitt bemötande. Eftersom det blir elevens beteende som är problemet kommer de inte att lära sig. De kommer att ställa för höga krav igen, de kommer att fasthålla dem och elever kommer att kasta med möbler igen. Elever kommer att isoleras igen.

Jag tror det egentligen handlar om att när personalen går i metodtaket blir det plötsligt en arbetsmiljöfråga. Man bör därför, varje gång en person vi får betalt för att ta hand om och hantera i vardagen, plötsligt ses som ett arbetsmiljöproblem, utreda vilken kunskap och vilka färdigheter personalen fattas. De bör ha den kunskap och de pedagogiska färdigheter som behövs för att lösa sina arbetsuppgifter på ett bra sätt, och har de inte dem bör vi se till att de får dem. Men att diskutera de människor vi får betalt för att ge ett bra liv i termer av arbetsmiljö bör vi inte göra. Det är varken värdigt eller konstruktivt.