Om curling och föräldraskap

På Bokmässan i Göteborg hade jag två samtal med Lars H Gustavsson om föräldraskap. Vi pratade om hans bok Relationsrevolutionen och min och Tina Wimans bok Barn som bråkar. Det var jättebra samtal. Fast det blir det nog när man är överens om det mesta.

Ena samtalet var en intervju av Maria Carling, journalist på Svenska Dagbladet. Hon var den som i 2004 introducerade den danska psykologens Bent Hougaards begrepp curlingföräldrar i Sverige. När det begav sig anordnade hon även samtal mellan Jesper Juul och Bent Hougaard i Sverige, för att bredda diskussionen om föräldraskap.

Maria Carling frågade oss om vi var curlingföräldrar. Lars svarade, att det var han nog. Och det gjorde även jag. Fast jag la till en liten tanke, som jag tycker är värt en bloggpost:

Curling är en sport där utövarna får en sten att glida på is. Stenen ska så nära ett mål som möjligt. För att den ska hamna rätt kan utövarna sopa i stenens bana, så att stenen glider lättare. På det viset kan man få stenen att glida längre, men man kan även få stenen att curla, svänga, för att stenen ska hamna rätt. Man sopar för att stenen håller på att hamna fel. Skulle stenen vara på väg att hamna helt rätt sopar man absolut inte. Man sopar för de stenar som behöver det, och absolut inte för de stenar som inte behöver det.

Personligen tycker jag att det är en perfekt metafor för föräldraskap. Som förälder vill jag att mina barn hamnar rätt. Är ett barn på väg att glida ut till sidan måste jag som förälder försöka få barnet tillbaka på banan genom att sopa i rätt riktning. Är barnet på väg rakt mot målet i perfekt tempo gör jag absolut ingenting.

Jag har ett barn med och ett utan funktionsnedsättningar. Det innebär att jag sopat en del, men även att jag låtit bli att sopa ibland. Även så kallade vanliga barn kan behöva lite riktningsstöd emellanåt. Men barn med funktionsnedsättningar behöver ganska mycket sopning för att komma i närheten av målet.

I föräldrabalken står det en del om barnets rätt till fostran. Det betyder inte att barn har rätt att bli utsatta för auktoritära metoder, utan att barnet har rätt till vägledning och stöd så att det uppnår färdigheter och tankesätt som gagnar barnet på sikt. Det gör vi föräldrar bäst genom vårt eget exempel; vi måste vara bra rollmodeller, men även genom samtal med barnet under uppväxten. När det inte räcker hjälper vi till med lite sopande. Kanske genom att erbjuda oss att hämta tonåringen efter en fest (för att säkra att det blir bra), kanske genom att påminna tjugoåringen om att hen nog bör hitta ett jobb i stället för att hänga hemma på dagarna. Det är curling; att sopa när det behövs.

Att sopa när det inte behövs, som att skära köttet för 14-åringen som kan själv (som Bent Hougaard pratade om) är inte bra curling. Den curlingspelare som sopar framför stenen som är på rätt väg i rätt tempo är en dålig curlingspelare. Stenen hamnar inte rätt. Men att helt sluta sopa framför stenen, som Bent Hougaard tycker vi ska, det blir inte heller bra. Vi sopar när det behövs, och låter bli när det inte behövs. Allt i syfte att stenen når så nära målet som möjligt.