Lågaffektivt bemötande

Lågaffektivt bemötande tar utgångspunkt i att människor med problemskapande beteende ofta har svårigheter med att reglera affekt. Ofta reagerar de med samma affekt som de presenteras för. Orsaken till det är att affekt smittar, men att de flesta av oss som ganska små lär oss att skilja på om det är vår egen affekt eller någon annans vi känner. Det gör en del människor inte. De kan inte skilja mellan egen och andras affekt, vilket till exempel innebär att de blir arga om man skäller på dem.

Dessutom vet vi att problemskapande beteende ofta händer när en person har en hög affektnivå. Ingen börjar slå på människor omkring sig om de är lugna. Lugn och självkontroll hänger ihop, och vi vill att personen behåller kontrollen över sig själv, så att han kan samarbeta med oss.

Den kunskapen måste vi förhålla oss till genom att använda oss av vår egen affekt. Vi måste utstråla lugn, men också akta oss för att smittas av andras oro. Därför måste vi använda oss av metoder som skyddar både personen med beteendet och oss själva från att gå upp i affekt. Det gäller både i bemötandet i vardagen och i metoder för hantering av våldsamt beteende.

Den lågaffektiva pedagogiken handlar om hur man kan skapa en pedagogisk miljö präglad av lugn och positiva förväntningar på de personer vi arbetar med eller på annat sätt har ansvar för i syfte att minska stress och problemskapande beteende. Metoderna handlar om tänkande och praktiska förhållningssätt som kropsspråk, fysisk avstånd och konfliktutvärdering.

Filosofi

Det lågaffektiva tankesättet tar utgångspunkt dels i affektteori och annan utvecklings- och neuropsykologi, dels i en etisk och filosofisk grundsyn. Dessa kan beskrivas på olika sätt. Jag beskriver den filosofiska grundsynen som två principer, ansvarsprincipen och kontrollprincipen, samt en människosyn. Dessa är:

  1. Den som tar ansvar kan påverka.
    Det innebär att om man vill ha möjlighet att lyckas i arbete med människor med problemskapande beteende måste man bestämma sig för att om något går fel, är det nog ens eget fel. Det är aldrig brukarens fel, liksom det inte fungerar att tycka att det är någon annans fel. Bara om det är mitt eget fel får jag möjlighet att skapa en förändring. Det innebär också att det inte finns omotiverade personer i omsorgen eller i pedagogiska verksamheter, det kan dock finnas personal som inte är bra på att motivera, liksom det inte finns kravavvisande personer, bara personal eller föräldrar som inte är duktiga på att få dem att säga ja. Genom att anta denna principen i vardagen får vi möjlighet att skapa verksamheter som utvecklas och medverkar till bättre liv för dem som måste vara där.
  2. Man måste ha kontroll över sig själv om man ska kunna lämna över kontrollen till någon annan.
    Som personal eller föräldrar tror vi ofta att vi måste ha kontrollen. Vi är rädda att förlora kontrollen över de situationer vi ingår i tillsammans med människor med utvecklingsmässiga funktionshinder. Det innebär att vi ibland försöker ta kontrollen över andra människor, ibland till och med med våld. Problemet är bara att varken vår eller personens kontroll ökar i situationer som präglas av dominans, disciplin eller krafttag. Bara om personen har full självkontroll kan hen göra vad som förväntas. Därför måste arbetet i vård och skola ha som mål att personen vi arbetar med uppnår och behåller full självkontroll.
  3. Människor som kan uppföra sig gör det.
    Om vi tror att folk ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att om någon inte uppför sig, har hon nog inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan personen vi har ansvar för uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring. I det specialpedagogiska fältet vet vi dessutom att de vi arbetar med inte har samma förutsättningar som andra, varför denna människosynen borde vara logisk.

Alla mina metoder tar utgångspunkt i detta tänkandet. Det innebär att jag inte jobbar med behandling. Jag jobbar med utgångspunkt i varje människas rätt att finnas till utifrån sina förutsättningar och omgivningens ansvar för att skapa förutsättningar för detta. Det har visat väldigt effektivt. Vi kan minimera våld och självskada enbart genom ett ändrat arbetssätt. I forskningen har detta visat sig innebära minskat sjukskrivning i omsorgen och bättre utveckling för de det handlar om.

Den etiska grundsynen bygger på at Alla har rätt att säga nej. Den pedagogiska uppgiften består i att få personen att säga ja. Det innebär att om man ställer ett krav eller kommer med ett förslag med bas i vad man som personal menar är bra för den man jobbar med, måste man också ta ansvar för att genomföra utan tvång eller press. Bara genom att acceptera att alla har rätt att säga nej kan vi få ett reelt ja. Sedan får vi använda oss av alla metoder som hjälper människor att säga ja, från de enkla, till exempel att säga: ”Nu går vi” istället för: ”Nu ska du gå” till tydliggörande struktur och användandet av aktiviteter med ett tydligt slut innan svåra skiften.

Både det etiska ställningstagandet och filosofin har som syfte att varje persons grundläggande rättigheter upprätthålls. Alla har rätt till ett gott liv, hela livet.