Om flow

Jag har vid ett par tillfällen träffat Damian Millton. Han är sociolog och doktorerar just i dagarna på en avhandling med fokus på funktionsnedsättningar. Damian har skrivit en del bra artiklar om autism som personlighet och är nog det närmsta man kan komma en neurodiversitetsaktivist på akademisk nivå. En av hans största poänger är att vi inte ska normalisera, alltså träna barns förmågor för att de ska framträda normalt, utan låta barn utvecklas efter dras intressen. Hans tanke är att ingen kommer att leva på det de är halvbra på, utan på det de har förutsättningar för att bli riktigt bra på. Han förespråkar därför träning av specialfärdigheter och inom specialintressen.

För några veckor sedan hörde jag honom föreläsa om begreppet flow. Begreppet härstammar från den positiva psykologin och betecknar ett tillstånd där man håller på med något som fungerar så pass bra att man förlorar uppfattningen om hur länge man hållit på med det. Aktiviteten är så pass givande i sig att man till och med inte behöver uppnå något.

Jag kan ha det så ibland. Jag har även tur att det som ger mig flow ibland är delar av mitt yrke. Jag har ibland flow när jag skriver. Då kan jag glömma bort tid och rum. På samma sätt kan jag uppleva flow när jag föreläser och är i kontakt med publiken på ett sätt man kan beteckna som gemensamt flow. Och jag kan ha flow i verkstaden när jag skruvar på en bil. Av någon konstig orsak får jag inte flow när jag dammsuger eller tvättar golv.

Damians beskrivning av flow i hans liv är helt annorlunda. Han beskriver att han kan få flow när han spelar pingis. Det har han gjort sedan barndomen. Han kan även skapa flow med en pingisboll och en pingisracket genom att studsa bollen på racketen. Det är en meditativ aktivitet man kan ta till när man behöver försvinna lite från omvärlden.

Vi uppskattar flow enormt mycket i vårt moderna samhälle. Helst ska det hända på jobbet, så att jobbet går som en lek. Det var idealet iallafall inom yuppiesfären. Vi söker även flow på fritiden. Det är idealet i den fysiska träningen, när man bara springer och är i sig själv. På samma sätt förespråkar många av mina kollegor mindfullness och meditation, som är en genväg till flow.

Fast vissa flowaktiviteter har vi svårt för. Datorspel är oftast byggda för att skapa flow. Man ska glömma bort tid och rum och bara finnas i den virtuella verkligheten. Det är inte så konstigt att många människor spelar, och inte minst att ungdomar som upplever skolan som stressande stressar av med datorspel. Fast vissa verkar ha svårt att se datorspel på det viset. Vissa ser inte fördelarna för den som spelar utan enbart att barnet inte är ute och lekar de lekar som gav tidigare generationer en känsla av flow.

Fast det blir mycket värre när vi träffar på barn som får flow av sensoriska aktiviter som att vifta och leka med snören. Då kallar vi det självstimulerande och vill i värsta fall gärna ha bort det. I mindre graverande fall använder vi det som belöning. Fast egentligen borde vi vara glada att barn med stora funktionsnedsättningar hittat aktiviteter som är meningsfulla och ger dem flow. Vi kan kalla viftande mindfullness för personer med stora funktionsnedsättningar. Då får det ett värde som motsvarar det värde det har för personen själv.

Psykologen Martin Seligman beskriver flow som en viktig faktor i lycka och bra livskvalitet. Han anser att alla behöver flow i deras liv. Så mycket som möjligt, faktiskt. Så jag tycker att vi ska glädjas över att människor som skulle kunna ha ganska dåliga liv på grund av funktionsnedsättningar har aktiviteter som medverkar till deras lycka. Och genast sluta använda dessa aktiviteter som belöningar när de gjort som vi vill.