Om pedagogisk kapital

Ibland stöter jag på personal och föräldrar som använder sig av vad jag vet är metoder som för de flesta inte skulle funka alls. Fast de funkar för dem. Det kan vara att hålla fast ett barn i knät när barnet är oroligt eller att höja rösten. Ibland försöker föräldrar till och med att få personal att använda sig av en galen metod för att det funkar för dem, men personalen kan aldrig få det att fungera. Tidigare har jag förklarat det med att vissa metoder bara fungerar om man har en superbra relation, och att man kan bedöma en metods inneboende kvalité genom hur den kan generaliseras och användas av vem som helst.

Man kan säga att det finns två stora pedagogiska teorier:

  • Den socialpedagogiska sanningen: Om det är rätt person som gör jobbet kvittar vad hen gör. Relationen gör jobbet.
  • Den specialpedagogiska sanningen: Om metoden är bra kvittar det vem som utför den. Metoden gör jobbet.

I verkligheten är nog båda sanna, men problemet med den socialpedagogiska sanningen är att den är så känslig för vem som jobbar vilket gör verksamheten sårbar för sjukskrivningar etc. Så vi brukar låtsas att bara den specialpedagogiska sanningen finns.

Fast nyligen i en handledningssituation kom jag på ett sätt förklara detta bättre på: Vi introducerar begreppet pedagogisk kapital. Alla insatser vi gör kostar. Vi förlorar en del av vårt pedagogiska kapital varje gång vi ber en person att göra något de annars inte skulle gjort. Ibland tillför situationen kapital, ibland till och med mer än det kostat. Det är när vi har rätt metod i precis rätt situation. Man kan säga att vi i den situation ökar vårt pedagogiska kapital.

I andra situationer kostar vårt arbete pedagogisk kapital utan att generera nytt. Det kan vara i en situation där den vi arbetar med upplever att vi bara bestämmer utan att ha en känsla för hen. Eller när vi använder oss av fasthållning eller bältning (i psykiatrin).

Om man har tur har man ett bra grundkapital. Det har oftast föräldrar. Inte minst i barnets första 10-12 år, då barnets överlevnad är beroende av föräldern. Då kan man använda sig av metoder som egentligen är ganska usla utan att det får de förfärliga konsekvenser det kan få i andra sammanhang. Det kan vara att säga till på skarpen, att hota , höja rösten eller till och med att hålla fast.

Fast i en ny pedagogisk relation har man sällan något kapital alls. Då räcker det med att säga till på skarpen för att allt ska gå åt skogen, bord och stolar flyga genom luften etc. En fasthållning i en situation kan till och med skapa våldsamma flashbacks och andra symptom på PTSD.

Så jag vill fasthålla att en bra metod kan användas av alla, och att det kräver en extremt bra situation om en dålig metod ska ha bra effekt. Men jag vill tillägga just att det inte bara kräver en bra relation, det kostar även en del av det pedagogiska kapital den relationen består av. Vilket innebär att kapitalet kan förbrukas så metoden plötsligt inte fungerar längre. det har de flesta tonårsföräldrar upplevt: Plötsligt funkar inte vanliga fostrande metoder längre.

Om man ska kunna använda detta tänkande kan man börja försöka att förutsäga vilka situationer som tillför pedagogisk kapital. Det kan vara situationer där man som personal eller förälder skapar en bra situation, ökar självförtroendet hos den man vill ha kapitalet hos eller framstår som pålitlig och trygg.

Har man ett stort ackumulerat pedagogisk kapital kan man klanta sig utan att det får alldeles för stor negativ effekt. Jag skulle aldrig rekommendera att man använder sig av en dålig metod bara för att man har det kapital som behövs för att kunna göra det, men just de misstag vi ibland gör utan att vilja det kan det vara bra att ha kapital till. Annars kan även ett litet misstag förstöra vår insats fullkomligt. Det har vi inte råd med varken som föräldrar eller personal.

Men detta tänkande innebär även att det gäller att leta de metoder som ökar det pedagogiska kapitalet. Min erfarenhet är att det är metoder som innebär ett bra bemötande, respekt för personens integritet och acceptans av den andras sätt att vara på. Varje lyft pekfinger, varje pekande med hela handen och varje hårt ord kostar kapital. Och då kanske vi hamnar i situationer där vår auktoritet inte räcker till. För auktoritet är inte något man kan ta genom att vara auktoritär, utan något man får som bonus på sitt pedagogiska kapital.