Om personal som säger: ”Vad fan skulle jag annars gjort?”

Nyligen läste jag en intervju i danska tidningen Politiken med den danska psykologen Benny Lihme. Intervjun har jag kommenterat i detalj på danska i bloggtexten Om Benny Lihme og dømmekraften. Denna text handlar om ett mera specifikt problem, som dock också ses i nämnda intervju.

Ibland träffar jag på personal som har varit med om en situation som inte blev bra. De kan ha genomfört en fasthållning, en bältning eller en annan fysisk intervention, eller kanske bara satt en gräns de sedan inte helt trivdes med. Kanske tagit en telefon från en brukare eller skickat ut denna från gemensamma utrymmena.

I samtalet med mig beskriver de sedan situationen men avslutar med att säga: ”Vad fan skulle jag annars ha gjort”

I intervjun med Benny Lihme beskriver han en situation där en ung på ett hvb-hem sitter på en annan ungs moped. Personalen ber honom lämna mopeden till ägaren, men han vägrar. Han säger till och med: ”Du får inte ta i mig, tror du inte att jag kan lagen”. Benny Lihme säger då: ”Då drar personalen ner honom från mopeden”. Hans försvar för metoden är att de är tvungna. Vad skulle de annars göra?

Jag har kommenterat det specifika fallet förut. Men det generella uttalande är intressant. Som jag hör det vet redan de personal jag möter i mitt jobb och Benny Lihme att det är fel. Annars hade de ju inte försvarat sig, vad jag anser att meningen: ”Vad skulle jag annars ha gjort?” innebär. Det är intressant. Om man vet att man gjort fel men ändå både försvarar det och tänker göra det igen blir ju inte kvalitén i det pedagogiska arbetet eller omsorgen bättre.

En bättre metod är att anamma en enkel princip: Alle pedagogiska nederlag kräver en handlingsplan. Frågan är inte vad man annars skulle gjort, utan vad man ska göra för att säkra att det inte händer igen. Har man handlat i nödvärn eller i en krissituation är första frågan kanske vad man ska göra nästa gång det händer för att säkra att det blir bättre. Där hänvisar jag till bra metod för nödvärn och nödvärn, Studio III. Men den viktigaste frågan är hur vi kan säkra att det inte händer igen.

Vi måste gå igenom vilka faktorer som ledde fram till krissituationen. Vi måste titta på om de fysiska ramarna är optimala eller var medverkande till att det blev fel (till exempel att en korridor är för smal), vi måste titta på om vi strukturerat vardagen nog, om det var tydligt för personen vad hen skulle göra, om ljudnivån var för hög eller vi var för många personer samtidigt. Vi måste titta på stressnivån i situationen. Och vi måste titta på vad vi själva gjorde i situationen. Ställde vi onödiga krav? Försökte vi sätta en gräns för att kompensera för att vårt förarbete inte var bra nog? Var vi låg-affektiva nog? Kan vi göra på et annat sätt nästa gång?

Att säga: ”Vad fan skulle jag annars gjort?” tyder på en enorm maktlöshet. Det visar att man inte har en bättre metod och därför använder sig av en man någonstans vet är fel. Maktlöshet leder ofta till sjukskrivning och på sikt kanske till utbrändhet. Därför ska vi aldrig acceptera den meningen i vårt arbete eller på vår arbetsplats. Inte heller i familjen. Om vi tycker det inte var riktigt bra måste vi ta reda på vad vi kan göra så att det blir det nästa gång.