Jag gjorde nyligen en informell undersökning. Jag frågade ett antal kollegor, som alla är experter på lågaffektivt bemötande, både i Sverige och från andra länder, om de var intresserade i beteendeproblem. Orsaken är att det är vad vi jobbar med. Alla hade samma svar: ”Nej”. Nästa fråga var varför de då vald att jobba med just beteendeproblem. Det vanliga svaret var, att de hade sett hur man hade hanterat beteendeproblem med hjälp av fasthållningar och upprörts. De jobbade alla med lågaffektivt bemötande av etiska orsaker.
Det är bra. Vi behöver ett etiskt förhållningssätt när vi arbetar med personer som inte är bra på att försvara sina egna rättigheter. Men det vanligaste problem vi har när vi implementerar lågaffektivt bemötande har också sin grund i just att de som förespråkar metoden gör det av etiska orsaker.
Den första som beskrev detta var danska psykologen Trine Uhrskov. Hon beskrev det i sitt examensarbete från Psykologprogrammet vid Köpenhamns Universitet. Det hon beskrev var att en del personal misstog lågaffektivt bemötande med att göra ingenting, och att det därför fanns en fallgrop vid implementering av lågaffektivt bemötande; att vissa ganska enkelt slutade jobba.
Själv har jag stött på det ibland. Oftast när vi ska implementera lågaffektivt bemötande i väldigt auktoritära verksamheter som rättspsykiatri eller specialfängelser. I de sammanhang är det sällan ett stort problem; ibland är att göra ingenting bättre än att en auktoritär pedagogik, särskilt i verksamheter där beteendeproblemen oftast framkallas av personalens beteende. Ofta minskar våldet kraftfullt, men efter ett tag blir personalen uttråkat och efterfrågar mer metod, och då kan vi börja den egentliga implementering.
Men ibland blir det ett problem. Oftast i skolan. En sådan verksamhet beskrivs i Skolvärlden. En skola har fått en ny rektor, som bestämt att skolan ska jobba med lågaffektivt bemötande. Men personalen har enbart slutat jobba som de gjort förut, och lämnar nu (enligt artikeln) konfliktsituationer utan att intervenera eller hantera. Det står ingenting om hur rektor jobbat med implementering i artikeln, utan artikeln hänvisar enbart till ett skyddsombuds bedömning, att våldet ökat på grund av införandet av lågaffektivt bemötande. Fast det som beskrivs som lågaffektivt bemötande är att personalen slutat jobba.
Lågaffektivt bemötande är ett strukturerat kvalitetsarbetssätt som utgår från en tredelad kvalitetssäkringsmodell:
- Vi hanterar våldsamma situationer utan att eskalera situationen.
- Vi utvärderar situationen för att ta reda på varför den uppstod.
- Vi förändrar så att situationen inte uppstår igen.
I alla tre delar av arbetet har vi metod. Hanteringsmetoderna tar vi till när oväntade situationer uppstår, utvärderingsmetoderna bör ingå i våra dokumentationsrutiner, och förändringsmetoderna tar ofta utgångspunkt i hur vi strukturerar och tydliggör i vardagen. För alla behöver veta vad som förväntas av dem.
Den pedagogiska forskningen har på ett bra sätt illustrerat vad som kan bli fel. Amerikanska psykologen Diana Baumrind beskrev på sextiotalet, att all fostran och pedagogik rörde sig längs en skala, där ena ytterligheten är ett auktoritärt förhållningssätt med straff, konsekvenser och belöningar som vanliga metoder, och där andra ytterligheten var en oengagerad låt-gå-pedagogik, där man gjorde ingenting därför att man utgick ifrån att barn klarade det bra på egen hand. Hon förespråkade en mittposition, som hon kallade auktoritativt förhållningssätt. I Skolvärldens artikel verkar det som att skyddsombudet utgår från Baumrinds tänkande; antingen är vi auktoritära eller gör ingenting. I den twitterdebatt artiklen i Skolvärlden förorsakade ses det perspektivet också, ofta hos de som förespråkar ett mera auktoritärt förhållningssätt. Konstigt nog kallar en del av de som gör det sig liberala.
Fyrtio år senare beskrev en annan amerikansk psykolog, Wendy Grolnick, en lite komplexare modell. Hon anser att Baumrinds skala ska delas upp i två. Ena skalan handlar om vårt mål: Vill vi kontrollera eleven, eller vill vi främja elevens autonomi. Denna skalan påminner som Baumrinds. Men Grolnick lägger till en skala till: Hur strukturerat är vardagen. Grolnick visade att ett auktoritärt (kontrollerande) arbetssätt i kombination med hög struktur var förödande för elevernas utveckling. Likadant med ett auktoritärt förhållningssätt utan struktur och ett autonomistödjande förhållningssätt utan struktur. Det sista är vad Skolvärlden beskriver. Det som gav bäst resultat var ett autonomistödjande arbetssätt med hög struktur. Det innebär att eleverna vet vad som förväntas av dem, att vardagen är strukturerat i tid och aktiviteter, att det finns tydliga regler och förväntningar, men att det inte finns straff utan stöd när eleverna misslyckas.
Detta är svårt att förstå för en del. Många människor verkar se världen som Baumrind; att struktur och regler alltid innebär konsekvenser. Och så behöver det absolut inte vara. Och det verkar som om personalen som misslyckats i Skolvärldens beskrivning tänker så, liksom de som kritiserar deras arbete.
Lågaffektivt bemötande är ett autonomistödjande arbetssätt. Men det är beroende av fungerande strukturer och tydlig förutsägbarhet för eleverna. Därför kan vi inte enbart implementera hanteringsmetoderna. Då blir det låt-gå-pedagogik. Vi måste implementera metoder för utvärdering av krissituationer och ett tydliggörande arbetssätt också, om vi ska få en fungerande skola. och det har tydligen inte gjorts i det beskrivna fallet.
Att, som skyddsombudet i Skolvärldens artikel gör, kritisera metoden som sådan, när den inte är implementerat fullt ut, är inte seriöst.
Sedan kan vi bara spekulera kring varför skolan inte lyckats i implementeringen. Har det varit motstånd inom personalgruppen? Lämnar viss personal krissituationer i protest mot metoden de förväntas använda? Är beslutet om ett lågaffektivt arbetssätt förankrad i personalgruppen eller enbart ett ledningsbeslut? Det måste man såklart ta reda på innan man oreflekterat kritiserar metodvalet.