Ansvarsprincipen formulerades av Bernhard Weiner i 1995. Han sa: ”Den som tar ansvar kan påverka”. Det innebär att vi, om vi vill ha en möjlighet att påverka, måste ta ansvar. Det kan vara jättesvårt att göra. När vi inte har en bra metod vill vi ofta försöka bli av med ansvaret. Vi börjar prata om att personen vi arbetar med är envis, att problemet ligger i hens hem etc. Att lägga ansvaret på en annan innebär tyvärr att vi förlorar möjligheten att lyckas i vårt arbete. Detta händer i skolan, på gruppboenden, i dagliga verksamheter, i psykiatrin, i äldreomsorgen och överallt annars där vi tar han om andra människor. Ett sätt att hjälpa sig själv att behålla ansvaret är att använda sig av en enkel metafor.
Vi arbetar i en bilverkstad.
I en bilverkstad är det ganska enkelt att prata om ansvar. Det finns ingen tvekan om vem som har ansvaret för att reparera och serva bilarna. Det har mekanikern. Och mekanikern kan inte bli av med ansvaret genom att skylla ifrån sig men fortfarande ta betalt.
Om jag lämnar min bil på verkstan för en enkel service förväntar jag att bilen är servad och oljan bytt när jag hämtar den. Men tänk om jag betalar i receptionen men sedan får veta att oljan inte är bytt, men att verkstan vill ha betalt iallafall. Orsaken mekanikern anger kan vara
- Bilen vill inte samarbeta. Skruvan i oljesumpen (där man dränerar motorn på olja) satt fast. Bilen höll så hårt fast i skruven att det inte gick att få loss den. Vill bilen ha det på det viset finns det ingenting man kan göra. Tyvärr.
- Bilen är omotiverad. Det är tydligt att den bara står och väntar på att jag ska utföra allt arbete. Så kan det ju inte vara. Så jag bad den följa med upp på liften, men den stod bara kvar på verkstadsgolvet.
- Bilen är ju helt sönderkörd. Det är tydligt att du (ägaren) inte tar hand om den som du borde. Otvättat är den, och sunkig. Och det verkar som att du kör fort och med många kallastarter. Så att oljan är gammal och ska bytas kan inte vara mitt ansvar. Tog du bättre hand om den hade oljan varit bättre.
- Oljesumpspluggen i din bil är 14 mm. Här på våran verkstad använder vi oss inte av 14 mm. Vi tror mer på 13 mm och 15 mm. Så vi har inte en 14 mm-nyckel, och inte kompetens att använda en sådan. Så därför använde vi en 15 mm-nyckel. Den slant tyvärr (händer ofta när man använder en för stor nyckel) så mekanikern slog knogen i startmotorn och blödde. Så nu är pluggen rund och går inte få bort. Vi har dessutom polisanmält bilen för misshandel. Mekanikern blödde ju!
Så kan det ju inte vara. Principen i verkstan är att jag lämnar in min bil, mekanikern utför service och oljebyte, jag betalar för utfört arbete. Mekanikern måste ha de metoder och verktyg som är nödvändiga för att utföra arbetet, och har inga moraliska åsikter om hur jag kör bilen. Och bilen behöver inte vara motiverad eller att samarbete. Det är mekanikerns arbete och ansvar att lösa uppdraget, inklusive att få bilen upp på liften och lossa oljepluggen. Så bör det vara i pedagogiskt arbete också. Det är personalens arbete och ansvar att lösa de uppdrag de får betalt för, vara sig det handlar om att eleven i skolan ska uppnå skolans mål, brukaren i omsorgen ska gå en promenad så att hen sover bättre eller patienten i psykiatrin ska ha en bra och lugn dag.
Men det finns ytterligare en viktig princip i verkstan: Mekanikern får inte skada bilen. Därför används metoder och verktyg som är varsamma för att uppnå målet. Man kan lossa alla pluggar med en tillräckligt stor hammare, men inte utan att ha sönder det pluggen är fäst i. I vård, omsorg och pedagogik är det likadant. Man kan lösa en våldsam situation genom en fasthållning, men inte utan att riskera skada personen man håller fast. Det är risk för både fysiska skador och traumatisering. Så det är klart att vi inte håller fast eller bältar.