För några år sedan började jag använda ett begrepp jag tycker ger god mening. Jag upptäckte att när jag fick frågor i handledning och rådgivning som jag utan problem kunde svara på var det inga problem att hålla fokus på bra metod. Men så fort jag fick en fråga om ett problem jag inte hade en direkt metod för fanns det en risk att jag gav ett amatörråd. Med det menar jag ett råd jag som professionell inte borde gett. Ofta var det råd som bottnade i mina egna erfarenheter av att vara barn i en familj. Jag kunde helt enkelt rekommendera något mina föräldrar hade gjort i liknande situationer när jag var barn. De klassiska råden var att belöna, sätta gränser, straffa eller begränsa någons delaktighet och medbestämmande. Det som dessa metoder hade gemensamt var att de visade sig att inte fungera.
Så jag undrade mig över varför jag gjorde det och kom fram till att det handlade om att jag uppfattade att personal eller föräldrar litade på att jag kunde hjälpa dem och att jag därför inte ville göra dem besvikna. Även om jag inte kunde erbjuda en bra metod ville jag erbjuda något iallafall. Jag kallar det beteendet att gå i metodtaket, och har kommit fram till att det handlar om att jag börjar fostra när jag inte har en bra metod.
Vi har alla varit med om att vi i en stressande situation antingen med våra egna barn eller i skola och omsorg plötsligt hör vår mammas röst fast det är vi som pratar. Det är just den upplevelsen jag pratar om.
Problemet jag upplevde var som sagt att de metoder jag rekommenderade inte fungerade. Orsaken är att min mamma var utbildat florist. Jag är psykolog. Man frågar sällan en florist om hur man ska hantera problemskapande beteende hos personer med särskilda behov. Och om man gör det förväntar man iallafall inte ett professionellt svar, eftersom florister per definition är amatörer när det kommer till människors beteende. Det innebär att jag i situationen plötsligt blev en amatör.
Orsaken till att amatörmetoder inte fungerar är egentligen enkel. Om en person behöver ett särskilt omhändertagande är det därför att vi redan provat med det vanliga och har upptäckt att det inte fungerar. Vi remitterar människor till utredning eller särskilda insatser därför att det vanliga inte fungerar. För hade det gjort det hade ingen skrivit remissen.
De metoder jag oftast ser när någon gått i metodtaket är
- Straff. Vanligast i form av att personen inte får vara med i gemensamma utrymmen på boendet, i klassrummet, på utflykten etc.
- Konsekvenser. Ofta i form av att man ska städa efter sig själv när man spillt, betala vad man förstört etc
- Gränssättning och tillrättavisningar, som jag skrivit detta blogginlägget om.
- Borttagande av belöning personen förväntar sig att få.
Det värsta med metoderna är att att de allihopa innebär att vi som personal eller föräldrar ställer oss i motsatsposition till personen vi har med att göra. Motsatspositionen är ett pedagogiskt gift. Det försvårar byggandet av den alliansen som är grundläggande för allt bra omhändertagande av personer med särskilda behov. Som förälder till vanliga barn kan man använda sig av metoder som innebär ett motsatsförhållande så länge barnen är små och beroende av en. Det är inte bra, men det kan gå. Det går inte att göra det när barnen blir tonåringar och börjar kunna klara sig själva. Och det hör inte hemma i pedagogiskt arbete eller omsorg.
Man bör därför som både personal och föräldrar hela tiden övervaka sitt bemötande av personer med särskilda behov och försöka känna igen metodtaket. När går man över gränsen och börjar syssla med något som inte kommer att fungera? Och jag personligen tycker det är svårt att använda mig av metoder som påminner om vanlig fostran därför att det då blir svårare för mig att se när jag går över gränsen. Det är en av orsakerna till att jag inte använder mig av belöningar. Om jag gör det är det inte säkert att jag kan känna igen när jag börjar fostra. När blir att inte ge en belöning ett straff? Det kan enbart mätas av den som upplever det som ett straff.
När jag möter mitt eget metodtak är det oftast för att frågan jag ställs inför är fel. Nyligen fick jag frågan: Men vad vill du göra om barnet bara vägrar borsta tänderna? Då måste du ta i. Min första tanke är att då måste man ta i. Fast det är inte bra, utan kan göra att barnet får svårare och svårare att borsta tänderna. Så jag måste genast knipa käft och sedan omformulera frågan. Barnet vägrar inte borsta tänderna utan föräldern lyckas inte göra tandborstningssituationen rolig och intressant. Så frågan blir: Hur ska vi få barnet att vilja borsta tänderna? Vi börjar med att ta bort tandkrämen. Många barn tycker det är för starkt, och det är bättre att borsta tänderna utan tandkräm än att inte borsta tänderna med. Nästa steg är att lägga tandborstningen i samband med en annan aktivitet, till exempel genom att göra det duschen. Ett tredje steg kan vara att man själv borstar tänderna samtidigt. Och så håller vi på. Då brukar vi lyckas. Men vi måste ta bort motsatsförhållandet som ligger i den ursprungliga frågan.
Et trick för att undvika att gå i metodtaket är att i alla lägen tänka på vad man själv kan göra. Inte på hur man kan få den andra att göra saker. Om jag hela tiden ser på vad jag kan göra, provar ut det och utvärderar och sedan lägger bort det som inte fungerar brukar det bli bra. Om jag letar efter hur jag kan få andra att göra saker på ett visst sätt blir det ofta fel. För det är avsevärt svårare att få andra att ändra beteende än att ändra sitt eget.