Ibland träffar jag på personer som säger: ”Om vi anpassar för mycket lär han sig ingenting. Vi måste ju förbereda honom på vuxenlivet. När han blir vuxen kommer ingen att göra anpassningar för honom. Om han då inte lärt sig kommer det aldrig att gå bra”.
Första gången jag stötte på någon som sa så tänkte jag att hen inte var klok. Hur skulle någon utveckla sig genom att vi inte anpassade? Men jag slog det undan med att det nog var ovanlig okunskap.
Fast genom åren har jag hört det hundratals gångar. Oftast kring barn, såklart, och oftast av personal i skolan.
Utgångspunkten i tanken att man måste förbereda barn på det hårda livet genom att härda dem genom misslyckanden verkar vara den vanliga missuppfattningen att barn lär sig av att misslyckas. Det är en förståelig missuppfattning eftersom välfungerande vuxna lär sig av att misslyckas. Fast för att det ska funka ska misslyckanden vara sällsynta. Om man lyckas med det mesta blir ett misslyckande ett tillfälle till inlärning. Man reflekterar över varför det blev fel.
Barn misslyckas med det mesta. Alla barn. Det är en del av att vara barn att man inte är lika duktig som vuxna. Det innebär att man förväntar sig att misslyckas. Och här finns en paradox: När man är van att misslyckas blir man inte överraskad över att misslyckas. Det innebär att man i viss mån tål det. Barn misslyckas med att prata i flera år ingen de lärt sig. De misslyckas med att läsa tills de kan. Vissa barn misslyckas dagligen med fiolspelande länge innan det börjar låta bra. Många barn tål alltså att misslyckas och kan därför träna färdigheter som man inte kan rakt av. Men ska vi ha en snabb inlärning måste barnet lyckas. För det är ovanligt och överraskande, och får barnet att tänka efter: ”Hur blev det så här bra?”
Välfungerande vuxna lyckas med det mesta. Det innebär att de har jättesvårt att misslyckas. När vi vuxna misslyckas blir vi jätteförvånande och ändar genast vårt beteende. Fast oftast genom att sluta med det vi misslyckas med. Därför är vi ganska dåliga på att träna upp färdigheter man inte kan rakt av.
Ordet träning är centralt här. Vi kan träna färdigheter. Men vi kan inte träna upp det som kräver grundläggande förmågor vi inte har. Och vi kan bara träna färdigheter till en viss nivå utifrån våra förutsättningar. Inte alla kan träna fiolspelande så att de kan bli världsstjärnor. Det kräver även stor musikalitet och fantastisk finmotorik. Det är grundläggande förmågor. Inte alla kan träna sång och bli operasångare. Våra fysiska och kognitiva förmågor är ganska enkelt olika. Inte alla kan träna analysfärdigheter och bli professorer. Begåvning kan vara en faktor i den sammanhangen.
Det vanligaste misstaget jag träffar på är att man vill träna ett barns sociala förmågor och därför släpper ut barnet på en rast i en vanlig skola utan stöd. Tanken är såklart att barn lär sig av att misslyckas. Det är tyvärr inte tillfället. Däremot blir det många nederlag. Man skulle kunna argumentera att det inte betyder så mycket eftersom barn tål att misslyckas (det skrev jag ju lite högre upp i denna texten). Fast man tål bara att misslyckas till en viss punkt. Sedan påverkas självkänsla och förväntan. Det handlar igen om träning. Barn som tränar behöver uppleva att de sakta men säkert blir bättre på det de sysslar med. Om nederlagen alltid är stora börjar de förvänta sig att misslyckas.
Martin Seligman, som numera är en av mina hjältar efter att han börjat syssla med lyckoforskning, blev känd på sextiotalet för att påvisa att man kan utveckla inlärd hjälplöshet. Mekanismen är att om man alltid misslyckas och inte ser att man kan göra något åt det på egen hand, utvecklar man ett depressivt beteende där man finner sig i att misslyckas. Man har inget hopp om framtiden utan resignerar. Man kan säga att man tränas i att misslyckas tills man slutar hoppas på att lyckas.
Barn med särskilda behov som inte får nödvändig anpassning tränas tyvärr inte i att vara i miljön som inte anpassas. De tränas i att misslyckas och resignerar. Skolans främsta uppgift i denna sammanhangen måste därför vara att skapa en miljö där barnet lyckas med så mycket som möjligt. För där finns den stora inlärningen. Och vi måste akta oss för att ge barnet en vardag där misslyckanden är de samma dag efter dag. För det innebär resignation och inlärt hjälplöshet.
