Meningen ovan kan synas vara grammatisk fel. Fast det är den inte. Det er meningens betydelse som är viktig.
I mitt arbete träffar jag på många jättebra lärare och annan personal som är jättebra på att möta elever efter deras förutsättningar. De anpassar undervisningen och elevernas vardag utan att tänka. Fast jag träffar även på lärare och annan pedagogisk personal som möter eleverna efter sina egna förutsättningar.
Att möta en person utifrån dennes förutsättningar är svårt. Det kräver empati, förmågan att sätta sig in i andras tanker och känslor och att kunna förutsäga andra handlingar och avsikter. Min kompis Damien Milton har skrivit en underbar artikel om den dubbla empatistörningen, där han skriver om att han, som är autistisk, har svårt att beräkna andras tanker, känslor, handlingar och avsikter, men att många icke-autistiska personer han träffar på har precis lika svårt att beräkna hans tankar, känslor, handlingar och avsikta. Detta har i hela hans liv inneburit att andra har vägrat honom anpassning som skulle kunnat underlätta livet för honom. Han säger att människor utgår från sig själv i första hand, och när han är väldigt olik dem blir det genast svårt att bli tagen på allvar.
Damien skyller inte sina misslyckanden på andra. Det behöver han inte. Han har lyckats bra. Han är filosofie doktor i sociologi trots eller kanske tack vara hans autism. Men det är lätt att förstå varför han började intressera sig för sociologin, läran om hur sociala förhållanden påverkar våra liv.
Jag kan absolut förstå att inte alla anpassar efter mina förutsättningar. Jag har ganska stora balansproblem, något jag levt med sedan jag var i tjugoårsåldern. Det syns inte på mig. Och när det syns ser det ut som att jag är berusad. Det är inte konstigt att helt vanliga människor jag träffar på som likvärdiga i min vardag inte anpassar. Men jag förväntar att professionella som vet detta anpassar de de kan så att jag kan ingå i de sammanhang de vill att jag ingår i.
Pedagogisk personal är professionella. Ofta vet de vad personen de har hand om har svårt för. Om de inte lyckas anpassa sitt bemötande kan det inte ursäktas. Det ingår i den professionella rollen att möta eleven utifrån dennas behov och förutsättningar.
Det betyder att vi i skolan jobbar med struktur och förutsägbarhet både på lektionstid och på raster om vi har elever med autismdiagnoser. Det betyder att vi inte kräver att elever med ADHD sitter still. Och det innebär att vi inte utsätter elever för situationer de inte klarar av mer än en gång. Vet vi att eleven inte klarar av situationen undviker vi den.
För vi vill inte se skolan som en verksamhet där kvalitén avgörs av den enskilde lärarens kompetens. Skolan ska såklart vara professionell och kunna anpassa efter elevernas förutsättningar, inte efter lärarens.
