Autismbilen

Autismbilen

Det finns många olika sätt att beskriva autism på. En del av de sätten vi i vanliga fall använder oss av är egentligen diagnoskriterier, vilket inte alltid är pedagogiskt relevant. Därför skiljer jag på avgränsande symptom (som används vid diagnostik) och beskrivande symptom (som ger mer information och ofta är pedagogiskt relevanta i större grad).
Ett vanligt beskrivande symptom vid autism och en mängd andra tillstånd är svårigheter med central koherens. Det betyder svårigheter med att förstå orsak och verkan i komplexa sammanhang. Det betyder att man har svårt att se orsak och verkan i olika situationer, men även att man har svårt att generalisera och att förhålla sig till helheter. Men vad jag tycker är viktigast är att man har svårt att beräkna framtid.
Personer med bra central koherens använder sin förmåga att beräkna orsak och verkan till att beräkna till exempel när man behöver åka för att hinna till jobbet i tid, där man både tar in sträcka, tid på dagen, trafikmängd och en hög andra faktorer i beräkningen. Har man svårigheter med central koherens är det svårt. Och än svårare är att man har svårt att beräkna andras handlingar och konsekvenserna av sina egna handlingar.
Men svårast är att om man är dålig på att beräkna framtiden kan det vara svårt att veta gränserna för hur illa det kan gå.
Man kan illustrera detta med en bilmetafor. Att ha autism är som att köra 140 km i timmen i mörker utan lyse på bilen. Det måste skapa en enorm ångest. Man har ingen aning om vad som kan hända, man bara rusar framåt i natten.
Därför använder vi oss av struktur och tydliggörande som hjälpmedel. När man har ett schema vet man vad som kommer att hända. Det är som att tända ljuset. Bara att se vart bilen är på väg är enormt lugnande, ångesten blir genast mycket mindre. Fast det betyder inte att man sedan följer strukturen. Om jag kör 140 i mörker utan lyse på bilen är det enormt lugnande att tända ljuset. Men det innebär också att jag plötsligt ser vart jagbe på väg. Och tänk om jag inte vill dit?
Därför ska en bra struktur inte bara vara ett schema, utan ett schema över begripliga aktiviteter personen har lust att göra. Annars innebär strukturen enbart att personen säger nej oftare. Så strukturen är inget styrmedel, men ett hjälpmedel. Det är därför vi kallar det tydliggörande som hjälpmedel. Men det betyder också att om en struktur inte fungerar är det inte personen med autism som det är fel på. Det är strukturen. Antingen är den inte förutsägbar nog (ljuset är inte tillräckligt på för att skapa trygghet) eller också består schemat av aktiviteter personen inte tycker är begripliga (man upptäcker att man är på väg åt fel håll när ljuset tänds).
Därför måste vi alltid titta på just de två faktorer när strukturen inte fungerar.