I de senaste år har jag sett en del åtgärdsprogram för elever i grundskolan. Det har inte bara jag, utan även Skolinspektionen. I de inspektionsrapporter jag läst finns det några gemensamma nämnare: Elever med särskilda behov får inte det stöd de har rätt till (det kommer nog inte som en överraskning för någon) och åtgärdsprogrammen fokuserar på vad eleven eller föräldrarna bör göra, inte vilka åtgärder skolan tänker vidta. Det sista har jag sett många exempel på.
Några exempel jag sett:
- Eleven ska passa tiderna.
- Eleven ska öka sin närvaro.
- Eleven ska lära sig förstå konsekvenser av eget handlande.
- Eleven ska träna på xxxx.
- Föräldrarna ska hjälpa till med läxorna.
- Föräldrarna ska se till att eleven har med sig gympakläder på torsdagar.
- Föräldrarna ska se till att eleven kommer i säng i tid.
- Föräldrarna ska prata med eleven om vad hens beteende innebär för skolgången.
- Föräldrarna ska skapa ett belöningssystem som gör att eleven lär sig det hen ska.
För mig är det oförståeligt att skriva en åtgärdsplan med fokus på elevens eller föräldrarnas insatser. Det är det på flera plan:
- En åtgärd måste i min förståelse vara något skolan gör. Det är ju skolans åtgärdsplan. Det kan aldrig vara skolans åtgärd att be föräldrarna eller eleven om att göra något.
- Om åtgärdsplanen ska vara effektiv måste den innehålla åtgärder som skolan har överblick och ägarskap för.
Det sista ska vi diskutera lite. En av mina käpphästar är Bernhard Weiners tanke att Den som tar ansvar kan påverka. Det betyder att om man vill ha en förändring måste man ta reda på vad man själv kan göra. För man kan inte lita på att andra gör det man ber dem om. I just denna situation är det ytterligare besvärligt. Skolan har ansvar för att eleverna uppnår målen. Om eleven inte uppnår målen har skolan inte löst sitt uppdrag. Då kan skolan åka på kritik. Om skolan vill kunna påverka elevens måluppfyllelse måste skolan därför ta reda på vad skolan kan göra. Essunga Kommun gjorde det. Man bestämde sig i 2007 för att om en elev i grundskolan inte blir gymnasiebehörig har skolan misslyckats. Det medförde inte bara den kraftigaste kvalitetsökning på tre år i svensk skolhistoria, men även att Essunga blev bäst i Sverige på gymnasiebehörighet. Det kallas Miraklet i Nossebro. Man tog ganska enkelt ansvar.
Att inte ta ansvar är inte ovanligt. Om vi känner oss maktlösa eller om vi inte vet vad vi annars ska göra finns det en risk att vi inte tycker att det är vi som borde förändra vårt beteende. Att pedagoger till exempel känner sig maktlös inför beteendeproblematik är inte ovanligt. Lärarhögskolorna har fullkomligt missat att undervisa i hantering av problembeteende, vilket innebär att lärare inte har en susning om hur de ska handskas med det när det händer.
Den 29/4 2014 hörde jag ett reportage på Ekot. Lärarförbundet har i en kartläggning dokumenterat att sjukskrivning på grund av stress är 50 % högre bland lärare än generellt på arbetsmarknaden. Man intervjuade en anonym lärare som sa: ”Eleverna går runt i klassrummet på lektionstid, oberoende hur arg man blir. Och man får ju inte ta tag i dem”. Hon beskriver en maktlöshet som inte bara innebär att hon misslyckas i arbetet, men även att hon mår dåligt och riskerar sjukskrivning. De metoder hon beskriver är tyvärr riktigt riktigt amatöraktiga. Det finns ingen forskning som visat att det att vara arg på elever i åttonde klass, eller att ta tag i dem, skulle ha någon som helst positiv effekt. Faktiskt vet vi att den typen av metod ökar stöket i klassen. Så varför är det vad hon tror kan fungera? Därför att ingen lärt henne annorlunda. Hon har gått en flerårig yrkesutbildning i undervisning i grundskolan med fokus på just den åldersgrupp hon pratar om. Hon har troligen lärt sig massor om de ämnen hon ska undervisa i. Men man har glömt att lära henne det hon behöver veta för att överhuvudtaget kunna starta undervisningen. Det är en skandal.
Ska vi få eleverna att sitta på lektionen istället för att gå runt i klassrummet måste vi jobba på att vara i kontakt med eleverna, att vara autentiska i mötet med varje elev, vi måste se till att eleverna vet vad de förväntas göra och när samt göra undervisningen tillräckligt intressant. För vissa elever måste vi kanske skapa tydliga strukturer för varje lektion. Vi måste sikta in oss på de elever som går mest runt. Minskar vi deras vandrande kommer de andra att sitta kvar också. Sedan måste vi utvärdera om det fungerar, och gör det inte det, måste vi kartlägga vilket fält vi inte täckt tillräckligt bra. För bara genom att vi tar ansvar kan vi lyckas.
Har vi en elev som bråkar på rasten ofta måste vi ställa oss några frågor:
- Har eleven bra aktiviteter på rasten?
- Förstår eleven tid och kan bedöma rastens längd?
- Har eleven bra relationer eller uppsöker hen vilken kontakt som helst?
Sedan måste vi göra en åtgärdsplan. I den kan man till exempel skriva:
- Inför varje rast måste eleven ha avtalat en rastaktivitet med ansvarig pedagog. Det är pedagogens ansvar att se till att det sker.
- En pedagog har ansvar för att hålla ett öga på eleven under rasten. Ser man att eleven lämnar den avtalade aktiviteten gör man ett nytt avtal.
- Personalen skapar bra aktiviteter med andra elever man kan bjuda eleven in till.
- Om en konflikt är i görningen går pedagogen som har ansvar snabbt emellan och avleder eleverna genom att erbjuda en annan aktivitet.
- Funkar det inte och konflikten är ett faktum hjälper man eleven att lugna sig genom att erbjuda stöd.
- En bra stund efter konflikten utvärderas konflikten med ett seriesamtal i syfte att skapa social inlärning. Inget vädjande eller tjatande.
En åtgärdsplan med fokus på inlärning av kunskap måste handla om vilka pedagogiska insatser man från skolans sida tänker sätta in. Man kan glädjas över föräldrar som tänker hjälpa till, men man kan inte lita på att det händer. Därför kan en åtgärdsplan inte innehålla åtgärder i hemmet. Det skulle ju innebära att det var upp till föräldrarna om skolan lyckades eller inte. Och fick kritik av skolinspektionen eller inte. Så kan vi inte ha det. Så skolans åtgärder måste räcka för att uppnå målet. men det gör som sagt ingenting om föräldrarna också drar sitt strå till stacken.
Det innebär att om en elev aldrig gör sina läxor måste åtgärdsplanen handla om hur skolan kan hjälpa till att det händer. Eller hur undervisningen kan läggas upp så att läxor inte behövs. Ingenting annat
Då kan skolan kontrollera utfallet, pedagogen kan få en upplevelse av att kunna påverka sitt arbetsliv och därmed minska stress och utbrändhet och eleven kan lyckas. För att lyckas med det kanske man måste låtsas att man jobbar i en bilverkstad. För då är det lätt att förstå vem som har ansvaret.