Jag föll över en bok som gavs ut förre året. Den är skriven av filosofen Jenny Westerlund och heter Barn av vår tid (Studentlitteratur, 2017). Westerlund har doktorerat i filosofi, en avhandling om könsidentitet, i 2011. Nu i 2017 har hon skrivit en bok om beteendeproblem i skolan, vars syfte verkar vara att förklara varför anknytningsteori, CPS (samarbetsbaserad problemlösning, Ross Greenes arbete) och Lågaffektivt bemötande är nys och hur man i stället bör arbeta. Jag blev genast intresserad. Jag gillar att utmanas i mitt tänkande, och att bli det av en filosof är ofta nyttigt och lärorikt.
Boken är uppdelad i en teoretisk del och en praktisk del. I den teoretiska delen redogör Westerlund först för Hegels kritik av Descartes. Hegel var en ganska konservativ tysk filosof som var verksam i första tredjedelen av artonhundratalet. Han opponerade mot vissa upplysningstanker, varav hans kritik av Descartes är den mest kända. Westerlund redogör för denna kritiken, och går sedan vidare till att visa att anknytningsteori, CPS (samarbetsbaserad problemlösning) och Lågaffektivt bemötande bygger på Descartes idéer. Anknytningsteorin delvist för att den bygger på evolutionsteori, CPS och Lågaffektivt bemötande för att de bygger på rättighetsfilosofi och utgår ifrån att uppdraget att öka barns autonomi är basen i pedagogiken, precis som i skolans uppdrag enligt Skollagen. Westerlund anser, med bas i Hegels kritik av Descartes, at det är ett problem om barns självupplevelse bildas utifrån att barnet är en egen individ frikopplat från sociala sammanhang, och bara ser sig själv genom spegling i vuxna. Hon anser att det i CPS och Lågaffektivt bemötande innebär att barnet definieras genom de nedsatta funktioner som resulterar i problemskapande beteenden när omgivningen ställer för höga krav på hen. Hon beskriver sedan att problemskapande beteenden är en logisk konsekvens av detta identitetsbyggande; barnet gör upprör mot att definieras som annorlunda. Faktiskt förkastar Westerlund alla de förklaringsmodeller till problemskapande beteende andra har beskrivit (inklusive all forskning på området) och förklarar att problemskapande beteende är ett resultat av att barnet har ”tvingats in i en socialt separerad existentiell position” (s. 180) av ett samhälle som fokuserar på individen.
Det ska sägas att Westerlund beskriver detta med betydligt fler ord, och bygger sin argumentation upp logiskt. Det är vanligt inom hennes arbetsfält att just låta logiken vara en bärande del av en argumentation. Därför är det enormt viktigt inom filosofin att begreppen är tydliga och väl avgränsade. Det är Westerlunds begrepp när hon beskriver Hegels, Descartes, Butlers och Althussers ståndpunkter. Hon är dock inte lika noga med begreppen inom de fält hon kritiserar. Jag har inte kunskap nog om anknytningsteori för att kunna bedöma hennes genomgång av anknytningsteorin, så den kan vi lämna därhän. Hennes genomgång av evolutionsteorin som en del av anknytningskritiken kan jag dock bedöma. Westerlund beskriver teorin om det naturliga urvalet hyfsat. Fast hon beskriver inte andra halvan av evolutionsteorin, det sexuella urvalet, med ett enda ord. Det är ganska enkelt teorin om det naturliga urvalet hon kaller evolutionsteori. Det är i min bok att vara väldigt slarvig med begreppen. Dessutom blir jag lite förvånad när jag läser avsnitten om evolutionsteori. Det verkar som om Westerlund inte ser evolution som fakta utan enbart som en teori, något som i vanliga fall enbart framförs i religiösa sammanhang. Hennes kritik av evolutionsteorin är att den bygger på modernistisk filosofi. Det argumentet får jag tyvärr anledning att återkomma till.
När Westerlund beskriver CPS och Lågaffektivt bemötande ser jag också viss slarvig omgång med teorier och begrepp. Jag vill inte gärna tro att det är faktisk kunskapsbrist. Några exempel: Att beskriva affektteori som en psykodynamisk teori skulle bara psykodynamiker göra. Att beskriva Lågaffektivt bemötande som en metod som används i syfte att förändra beteende på sikt är ett vanligt misstag som ofta görs av de som själva jobbar med att förändra beteende på sikt. Men inte korrekt. Lågaffektivt bemötande är en metod för att hantera problemskapande beteende. För förändring behövs andra metoder, något jag precis skrivit en bok om med Anna Sjölund.
Det är skönhetsfel, jag medger. Men det blir mer än skönhetsfel när logiken sedan byggs upp kring missförstådda och slarviga begrepp. Till exempel använder sig Westerlund inte av begreppet neuropsykologi utan neuropsykiatri. Det innebär att jag som insatt läsare förstår hennes kritik som allmän diagnoskritik. Den kan jag förhålla mig till. Det är klart att vi inte ska definiera ett barn utifrån en diagnos. Diagnoser är i psykiatrin begrepp vi använder för att just skilja ut grupper av barn. Det är trubbiga verktyg, och diagnoser bör aldrig användas som enda grund för insatser. Det är grunden i just CPS och Lågaffektivt bemötande. Fast Westerlund skriver att ett av problemen med dessa metoder är att de utgår från neuropsykiatrin och diagnoser. Fast metoderna utgår från differentiella psykologin och inte minst dens underkategori neuropsykologin, som inte (som neuropsykiatrin) är en medicinsk disciplin utan en vetenskap. Neuropsykologins och differentiella psykologins kunskapsfält är skillnader mellan människor och vad dessa skillnader innebär i människans kontakt med omvärlden. Denna omvärld är både konkret (det som finns, exemplifierad i till exempel de problem bristande lokalsinne medför i förhållande till att hitta i staden) och social. En annan psykologisk vetenskap är allmänpsykologin, vetenskapen om vad vi har gemensamt som människor. Som psykolog läser jag Westerlunds bok som en allmänpsykologisk kritik av differentilla psykologin där allmänpsykologiska argument används för att visa varför differentiella psykologin har fel. Westerlund verkar utgå ifrån att alla har samma förutsättningar och samma utvecklingspotential och utvecklingsvägar. Hon använder till och med begreppet essens om det genuint mänskliga: ”… Faktum kvarstår att funktionsnedsättningen spelar liten roll i förståelsen av människans essens” (s. 106). Allmänpsykologins utgångspunkt är att hitta och beskriva detta gemensamma. Men det innebär såklart inte att allmänpsykologin kan stå ensam. För vi människor är dels väldigt lika och har mycket gemensamt i vårt sätt att fungera, men vi skiljer oss åt på olika fält, både kognitivt och rent fysiskt. Allmänt är människor mellan 1 och 2,5 meter långa. Fast variationen inom det spannet är stor. De flesta är mellan 1, 5 och 2 meter. Därför är bilar, stolar, kläder och allt annat vi omger oss med anpassat efter det. Men det innebär inte att vi kan få precis alla att passa in i en Volvo. Vissa är för korta för att det ska fungera utan anpassning. Och vissa är för långa. Då räcker det inte att prata om deras socialt separerade existentiella position och att den kan förändras. För att förhålla oss till just dessa måste vi prata om skillnader, inte vad vi har gemensamt.
Sedan går Westerlund vidare och beskriver hur hon tycker man ska arbeta med beteendeproblem i skolan. Till det använder hon sig av tre fallbeskrivningar. Hon beskriver två barn som agerar ut och et barn med selektiv mutism. De två barn som agerar ut har diagnoserna ADHD och autism båda två. Hon beskriver att hon, genom att använda sig av gammaldags konsekvenspedagogik i form av belöning (som hon i vanlig begreppslig oreda kallar mutor) och straff får dem att sluta ha problemskapande beteende. Hon argumenterar för metoderna med att de skapar förutsägbarhet; barnet måste kunna lita på att den vuxna inte ger sig utan står fast. Precis de förklaringsmodeller som blev poppis på sjuttiotalet på hvb-hem och ungdomsvårdsinstitutioner för att kunna upprätthålla tidigare tiders uppfostranstänkande och som har visat sig vara förödande och lett till stora skadestånd till tidigare placerade barn. Även i Sverige. Förklaringsmodeller som ledde till metoder vars omänsklighet beskrivits tydligt av danska Oskar Plougmand och svenska Karl Grunewald. Westerlund rekommenderar inte direkta övergrepp, såklart. Men argumentet är samma som till exempel användes av danska institutionen Solhaven ganska nyligen och som grund för amerikanska boot camp-pedagogiken. Hon beskriver dock inte vad personal ska göra om barnet vägrar acceptera den vuxnas auktoritet i situationen, något som i verksamheter som jobbar konsekvensorienterat ofta leder till just övergrepp mot barnen. Jag har tidigare argumenterat mot tanken att konsekvent bemötande skulle skapa förutsägbarhet för barn med beteendeproblem (på grund av dessa barns ofta förekommande svårigheter med central koherens), och i min och Anna Sjölunds kommande bok beskriver vi bättre metod för att skapa just förutsägbarhet. Metod som, i motsättning till de metoder Westerlund beskriver, har visat sig fungera i verkligheten.
Westerlund rekommenderar vad psykologer kaller aversiva metoder, straff, i form av utebliven belöning eller bortvisning från klassrummet. Inte ens radikalbehaviourister skulle i dag gå så långt som att rekommendera dessa metoder som enda intervention. Dels för att de fungerar dåligt, dels för att metoderna är förstärkande för den som använder dem. Det känns ganska enkelt bra att använda dem, vilket ökar tendensen att använda dem, även om de inte fungerar.
I den sista fallbeskrivning, om en pojke med selektiv mutism, beskriver Westerlund en behandling där man går med eleven och validerar och anpassar. En klockren personcentrerad intervention. Hur den skulle stå i motsättning till de metoder hon kritiserar är oförståeligt, liksom det är oförståeligt hur hon får ihop de två väldigt olika sätt att jobba hon beskriver som del av samma arbetssätt.
Sedan tillkommer några saker jag måste ta upp i Wersterlunds argumentation:
- Westerlund ger sig på att kritisera tydliggörande pedagogik. Den avfärdas med att det är att bortse från barns individuella skillnader att anse att alla barn med autism behöver samma pedagogik. Tydliggörande pedagogik är mer än någon annan metod ett sätt att anpassa metoden efter den person som behöver stödet. Dessutom är målet i tydliggörande pedagogik att skapa förutsägbarhet för personen, något Westerlund i slutet av boken förordar istället för de metoder hon kritiserar. Så den kritiken verkar bero på ren okunskap, vilket är djupt problematiskt eftersom Westerlund jobbar som universitetsadjunkt på Institutionen för pedagogik och lärande vid Linnéuniversitetet. Vid ett eventuellt nytryck av boken bör dessa två små passager redigeras ut om boken ska vara trovärdig som pedagogisk fackbok. Och jag kan rekommendera Westerlund att läsa på om tydliggörande pedagogik, till exempel Anna Sjölunds och min kommande bok.
- Westerlund beskriver att problemskapande beteende är en logisk strategi för barn i mötet med omgivningen. Denna tanken skulle vara helt frånvarande i CPS och Lågaffektivt bemötande. Den tanken bygger nog på att hon placerat oss hos Descartes. I verkligheten är just tanken att problemskapande beteenden ofta är strategier för att hantera det att vara ett jag i en kompleks verklighet en bärande tanke i båda dessa metoder. Det har jag till och med skrivit en bok om.
- Westerlund kommer med en riktig känga. Hon skriver att Lågaffektivt bemötande utgår ifrån att ”det verkliga självet är med utvecklade maskulina karaktärsdrag som autonomi, självständighet, förmåga att distansera sig från det sociala, rationalitet och balans i känslouttryck, medan det mer primitiva självet beskrivs som dess motsats och är mer feminin i sitt uttryck, mer beroende av det sociala och mer emotionellt sammansmält med andra – uttryck som vid i allmänhet tillskriver flickor/tjejer/kvinnor” (s. 113).
Ursäkta, men det är rent förtal. Det är mycket möjligt att samhällsdebatten beskriver manligt och kvinnligt på det viset. Neuropsykologin gör det dock inte. Tvärtom utvecklar flickor/tjejer/kvinnor affektreglering, impulskontroll och exekutiva funktioner tidigare än pojkar/killar/män (och bättre på gruppnivå), vilket bland annat avspeglas i frekvensen av problemskapande beteende hos just pojkar/killar/män. Det är genom att bete oss mer på sätt som ofta beskrivs som kvinnliga, genom ökad empati och självreglering, att vi kan hantera svåra situationer. Jag förstår dessutom inte kängans värde annat än som ett sätt att diskreditera Lågaffektivt bemötande. Fulretorik. Man skulle lika gärna kunna analysera Westerlunds metod, att peka med hela handen, samt begrepp som konsekvent utifrån genus och komma fram till samma konklusion: Westerlund förordar metoder vi traditionellt ser som manliga (som att vara auktoritär och konsekvent), medan hon avråder från Lågaffektivt bemötande och CPS, som bygger på traditionellt kvinnliga egenskaper som empati, omsorg och omhändertagande. Det är enbart en fråga om hur vi väljer att beskriva det. Ett påhopp, kanjagtycka. - Westerlund använder begreppet diagnosmaskineriet om barnpsykiatrin. Det är ett nedsättande begrepp som inte hör hemma i en seriös pedagogikbok men på Flashback. Det får mig att misstänka att Westerlund anser att alla diagnoser är felsatta och att barn inte alls har svårigheter utan bara utsatts för fel sociala faktorer. Det är i och för sig inte bara användandet av ett slarvigt nedsättande begrepp som får mig att anta det. Bokens grundförutsättning är att barn får problemskapande beteende på grund av det samhälle de utsätts för. Fast hon lyckas inte förklara varför inte alla barn av vår tid har problemskapande beteende, de levar alla i samma samhälle. Och ingen har kunnat visa att graden av problemskapande beteende har ökat i skolan i takt med ett större individperspektiv. Just ordet diagnosmaskineriet bör också redigeras ut vid ett eventuellt nytryck. Det är raljerande och sänker bokens trovärdighet enormt.
- Hon skriver dessutom att en diagnos medför att omgivningen avsäger sig ansvar. Det är det gamla argumentet att diagnoser är stigmatiserande. SBU har slagit fast att tidig diagnostik minskar stigmatiseringen ved autism; beteendet vid autism är mer stigmatiserande än diagnosen. Så argumentet håller inte. Däremot flyttar en diagnos enligt CPS och Lågaffektivt bemötande ansvaret för beteendet till omgivningen; det är omgivningen som måste ta ansvar för att barnets svårigheter inte leder till problemskapande beteende som strategi. Detta är hela basen i nutida specialpedagogisk tänkande, något som en universitetsadjunkt vid en pedagogisk institution borde veta. Jag kan rekommendera Westerlund att läsa på om attributionsteori och inte minst hur det tillämpas inom specialpedagogiken.
Boken andas lite väl mycket ogrundade åsikter kring diagnoser och deras plats i skolan och världen. Igen skulle jag rekommendera Westerlund att läsa boken Utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar och psykisk sårbarhet – om annorlunda barn. Den är dessutom utgiven på samma förlag som Barn av vår tid. Förlagets redaktör kanske borde gett Westerlund ett ex som en del av redaktionsprocessen. - På flera ställen i boken beskriver Westerlund basen för Lågaffektivt bemötande som förståelsen att ”De kognitiva svårigheterna bottnar i hjärnkemi och är därför oberoende av oberoende av subjektets rationalistiska placering i världen” (s. 106). Det verkar vara en del av hennes övergripande diagnoskritik och lika svepande. Neuropsykologins kunskapsfält är skillnader mellan människors kognitiva funktioner och vilka konsekvenser detta får i personens samspel med sin omgivning, placeringen i världen. Dessutom vet jag inte varför hon just fokuserar på hjärnkemin. Hjärnkemi är bara intressant för de som vill medicinera, och de allra flesta kognitiva svårigheter går inte att medicinera bort, liksom hjärnkemi är helt irrelevant kring till exempel autism, som är det fält där vi ser mest problemskapande beteende. Personligen har jag nog aldrig förklarat ett beteende med hjärnkemi. Westerlund blir här svepande och raljerande igen. Fast det kanske bara är slarvig begreppshantering. Hjärnkemi = hur hjärnan funkar. Men igen, det är långt från den begreppsskärpa Westerlund använder sig av när hon beskriver den filosofiska bakgrunden.
- Jag är en stor fan av Butler och hennes normkritiska tänkande kring genus. Fast Westerlund generaliserar denna normkritik till funktionsnedsättningar på ett sätt som lika enkelt skulle kunna appliceras åt motsatt håll. Jag anser att det är normkritiskt att ifrågasätta normalbegreppet som funkisrörelsen gör. Fast Westerlund beskriver att en diagnos i sig är definierande för identiteten, precis som när man blir könat eller rasifierad. Det är klart att man kan se det på det viset. Men precis som man kan rasifiera sig själv och återta kontrollen över sin identitet tar mängder med människor med funktionsnedsättningar kontroll över sin identitet och sina liv genom att funkifiera sig själv. Det kräver dock respekt för personer med funktionsnedsättningars autonomi, vilket Westerlund inte verkar tycka är relevant att prata om. Jag kan rekommendera Silbermans arbete om Westerlund vill fördjupa sig.
- Sedan presenteras Butlers arbete som fakta, inte som en teori. Det är på det viset. Så kan vi nog inte riktigt förhålla oss till genusteori. Det skulle kräva formell vetenskaplig evidens, och där är vi absolut inte än. Det är dessutom genomgående för boken; teorier Westerlund använder i sin argumenten presenteras som fakta (inklusive Hegels filosofi) medan de hon kritiserar presenteras som teoretiserande (inklusive Darwins arbete). Det är vad vi kaller fulretorik.
- Westerlunds bok påminner mig om Jens Bays bok Konsekvenspædagogik. Bay skriver tydligt att han inte tycker att psykologin är en bra bas för pedagogiken, filosofin är bättre. Sedan beskriver han hur Sartre anser att alla beteenden är konsekvens av fria val, vilket i Bays logik blir att barn aktivt väljer beteende utifrån vilka konsekvenser det får. Pedagogens uppdrag blir därför att informera om ett beteendets konsekvens och sedan fasthålla konsekvensen. Hans huvudexempel är: Om du röker på blir du relegerad. Då måste vi relegera den som röker på. Inte för att det hjälper den som rökt på, utan för att andra sedan kan välja bättre. Jag behöver nog inte skriva att metoden inte fungerar. Vi människor väljer inte beteenden på det viset, vi väljer som utgångspunkt det som känns bra i stunden, men kan vara bättre eller sämre på att bromsa dessa val utifrån eventuella konsekvenser. Är man superbra på att bromsa sig själv klarar man sig betydligt bättre än om man inte är. Och är man superbra på att beräkna konsekvenser klarar man sig betydligt bättre än om man inte är. Det är en differentialpsykologisk fråga.
Westerlund beskriver i princip samma metoder som Bay, och även hon gör det med filosofiska argument, fast något äldre tänkande än Sartres. Psykologin däremot verkar hon inte ha stort förtroende för. Hon till och med dissar begreppet evidens utan några vidare argument. Jag hade gärna sett en relevant evidensdiskussion från en filosof. Det finns klart problem med evidensbegreppet, främst hur det används för att utesluta insatser utifrån en tävlan om att ha flest artiklar publicerade och utan att förhålla sig till att ingen metod funkar på alla. Men har vi evidens för att en metod är skadlig tycker jag att det är självklart att den inte ska användas. Som konsekvenspedagogik, som Socialstyrelsen av just den orsaken avråder från att använda i deras kunskapsstöd för arbete med personer med utmanande beteende och intellektuell funktionsnedsättning. - Det finns ingen tvekan om att Westerlund är väl insatt i sitt ämnesfält, Hegels tänkande i relation till Descartes. Hon är även påläst om begrepp som diskurs och dialektik. I de delar av boken där detta beskrivs ligger texten en bit över 50 i lix (läsbarhetsindex). Det innebär att man bör vara väl insatt i det ämne som diskuteras och en väldigt van läsare av komplicerad facktext för att rent faktiskt kunna läsa texten. Ett exempel:
”Med andra ord, det förmodade neutrala subjekt som observeras, studeras och behandlas i teorierna ovan blir till i själva observerandet, studerandet och behandlandet. Detta innebär att subjektet aldrig är neutralt utan snarare en performativt laddad produkt av den diskurs som utgör den dominanta normen eller ideologin. Utan normen eller den rådande ideologin, i det här fallet den modernistiska människosynen, finns det ingenting för subjektet att reflexivt bli till i relation till. Det finns alltså inget subjekt alls i den bemärkelsen att subjekt här innefattar de definitioner av atomism och separation från andra som vi studerat ovan” (s. 112, lix 61).
När Westerlund ska beskriva hur hon faktiskt jobbat med de elever hon beskriver i fallbeskrivningarna hamnar hon runt lix 30. Det är en läsbarhet som en barnbok. Ja, jag har kopierat in textbitar på lix.se för att se skillnaden, eftersom den är så uppenbar när man läser boken. Det innebär att vem som helst kan läsa hur man ska använda sig av aversiva metoder som negativa konsekvenser och uteblivna belöningar, men få kan läsa boken och förstå varför.
En av de mekanismer min kollega Annica Kosner ofta beskriver kallas slippery slope. Det är vad som händer när vi börjar acceptera en viss grad av övergrepp eller bristande respekt. Efter ett tag ökar övergreppen och respekten minskar. Inom en tid har vi börjat göra saker vi aldrig skulle gjort från början. Man vänjer sig. Om en pedagog inte riktigt förstår Westerlunds argumentation men väl att hon är klok och lärd och har argument för att använda aversiva metoder som denna läraren tycker är helt relevanta, som att straffa och ta bort belöningar, finns det stor risk att metoderna inte används i den relationsram som Westerlund beskriver dem i och med det fokus på elevens existentiella position Westerlund har. Det finns även risk att metoderna blir sämre och sämre på grund av slippery slope. Då kommer denna pedagogen att bryta mot skollagen ganska snabbt och hänvisa till Westerlund när hen ifrågasätts. Så det är ett problem att läsbarheten skiljer sig så pass mycket mellan de teoretiska kapitlen och metodrekommendationerna. Även här tycker jag nog att redaktören borde reagerat. Delar av boken kommer väldigt få av bokens målgrupp att kunna läsa och förstå. - Vid en andra genomläsning av boken slås jag av att Westerlund verkar dela upp alla teorier och arbetssätt i två kategorier: De som är bra och bygger på socialkonstruktivistiskt tänkande (som Hegel, Butler och Althusser), och de som bygger på en biologisk syn och är dåliga (som Darwin, Greene och Hejlskov Elvén). Jag får såklart tacka för det hedrande sällskapet. Fast uppdelningen är falsk. Världen är mer komplex än dikotomin mellan biologi och social konstruktivism, och jag värjer mig vid att bli placerad på biologins sida i den falska dikotomin. Jag försöker även att inte placera Westerlund i den sociala konstruktivism eftersom det skulle diskvalificera hennes arbete med barn med problemskapande beteende (eftersom vetenskapen, inte minst genom Caspi och Moffitts arbete, visat att det är mer komplext än så). Men det är svårt när hon själv fasthåller att allt beror på att barnen lever i vår tid.
Samlat står jag efter att ha läst Barn av vår tid med en känsla av besvikelse. Jag hade gärna sett en relevant kritik av mitt arbete som jag kunde använda mig av i mitt vidare tänkande. Det är alltid kul. Men jag fick gammalt vin på nya (nåja, runt 200 år gamla Hegel) flaskor. Det gamla vinet är det vanliga amatörmässiga aversiva fostrandet Westerlund rekommenderar i två av de tre fallbeskrivningar hon använder, ett fostrande som bygger på Platons tanke: ”Barn är vildar och måste tämjas” (Platon 380 BC). Jag fick dessutom ett direkt påhopp och en raljerande diagnoskritik. Dessutom fick jag en analys av mitt tänkande som placerade det i modernistiskt filosofi, vilket inte är fy skam. Det är även första lilla basen för det tänkande som sedan lett till de mänskliga rättigheterna. Att det skulle vara ett problem kan jag trots att jag närläst boken och är van att läsa filosofi inte förstå. För om jag skulle hålla med Westerlund i hennes kritik skulle jag acceptera Hegels tankar utan att ifrågasätta, som hon gör. Och det kan jag inte. Han skrev sina verk för 200 år sedan och var redan på den tiden konservativ. Westerlunds tydligaste argument mot de arbetssätt och teorier hon inte gillar är att de har sin grund i modernistiskt tänkande. För hon gillar tydligen inte modernistiskt tänkande. Men det är inte ett relevant argument i en pedagogisk debatt. Skolan och skolans metod, även kring hantering av problemskapande beteende, bör vara lagliga, lämpliga och effektiva. Westerlund förkastar uttryckligen alla tre: Skollagen (s. 130-131), etik med bas i mänskliga rättigheter (s. 88-90, 141) och vetenskapligt stöd som argument för metod och tänkande (s. 85, 98, 107). I stället presenterar hon oss för en hemmasnickrad teori med bas i en 200 år gammal konservativ filosofi och rekommenderar gammeldags aversiva fostrande metoder som varken hör hemma i pedagogiska debatten eller skolan i dag.