I stort sett hela världen finns det rättspsykiatri. Det har vi av två orsaker: <
- Brottslingar som begår brott under inflytande av en allvarlig psykisk störning anses inte vara ansvarig för sina handlingar och ska därför inte straffas, utan ha vård. När de sedan är friska kan de släppas ut i samhället igen, oberoende om de blivit friska fort eller långsamt.
- Brottslingar som har en allvarlig psykisk störning är oförutsägbara och väldigt skrämmande för allmänheten. Vi ska därför kunna vara säkra på att de hålls i säkert förvar så länge de har en allvarlig psykisk störning. Även om det innebär de kan vara inlåsta hela livet.
Därför har vi i hela världen utökade maktbefogenheter i rättspsykiatrin. Det är ju vård av personer som begått allvarlig och ofta personfarlig brottslighet. Och som samtidigt kännetecknas av att de är oförutsägbara. Därför får vi låsa in, spänna fast, medicinera och en massa andra saker i rättspsykiatrin. Något vi inte får i samma utsträckning i vanliga psykiatrin eller i vanliga fängelser. Vi kan alltid diskutera om man kanske ibland använder sig av dessa maktbefogenheter lite väl ofta, men få vill ta bort dem helt från just rättspsykiatrin.
Men så har vi detta lilla konstiga landet i norr. Stort till ytan men litet till antalet människor. Sverige. I detta lilla idylliska landet har det utvecklats en tradition för att placera besvärliga psykiatriska patienter på rättspsykiatriska avdelningar fast de inte är dömda för brott. Det är ganska ohört i resten av världen. I resten av världen skiljer man stenhårt på vanlig psykiatri och rättspsykiatri. Men i Sverige är det ganska vanligt är att man flyttar personer som antingen är våldsamma eller självskadande i den vanliga psykiatrin till en rättspsykiatrisk klinik.
Ett skrämmande exempel är Anna, en flicka med autism som placerades på Rättspsykiatrisk Klinik i Växjö när hon var sexton år gammal. Hon placerades där därför att det inte fanns en barnpsykiatrisk klinik, och för att den placering hon hade i vuxenpsykiatrin lades ner för att lokalerna skulle användas till annat. Hon utsattes för en mängd bältesläggningar, tvångsmedicineringar, avskiljningar, begränsningar i kontakt med vänner och föräldrar och andra tvångsåtgärder som är vanliga i rättspsykiatrin men inte där hon var innan. För att man inom rättspsykiatrin kan och får.
Se ett TV-inslag om henne genom att klicka på denna raden.
Autism är ingen allvarlig psykisk störning i lagens mening. Det är en funktionsnedsättning. Vi har numera en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Den kom till för att säkra att personer med funktionsnedsättningar inte utsätts för övergrepp och att de inte diskrimineras på grund av sina funktionsnedsättningar. Därför har de ännu flera rättigheter än oss andra för att kompensera för att de annars inte klarar sig lika bra som vi andra.
Personer med autism borde alltså ha en bättre vård än andra psykiatriska patienter. De har rätt att få en vård som innebär att de klarar sig lika bra som vanliga människor i samhället. Ändå är det inte ovanligt att just personer med autism utsätts för avskiljning, fysiska fasthållningar, bältning och inlåsning på rättspsyk i större utsträckning än andra.
Anna var ett barn. Anna har autism. Hon är därmed omfattat av både Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar och av Barnkonventionen. Ändå utsätts hon för de utökade maktbefogenheter vi specifikt har gett rättspsykiatrin för att ta hand om grova brottslingar.
Filosofen Rawls skrev för en del år sedan att samhället fungerar vid hjälp av ett kontrakt, som säger:
Om du uppför dig, uppför jag mig. Om du inte uppför dig förlorar jag respekten för dina rättigheter.
Brottslingen har inte uppfört sig. Därför kan vi leva med att vi låser in henom och ger kriminalvården och rättspsykiatrin utökade maktbefogenheter.
Men när vi låser in en sextonårig flicka med autism på en rättspsykiatrisk avdelning därför att vanliga psykiatrin behöver de lokaler hon vistas i till annat är det något som är allvarligt fel. Precis då använder vi system byggda för personer vi tar bort vanliga rättigheter från till en person som borde ha utökade rättigheter. Hon borde inte läggas i bälte, hon borde fått möjlighet till kontakt med sina föräldrar och vänner, hon borde inte behöva ansöka om det som andra tonåringar får om de är inlagda i vanliga psykiatrin. Och hon borde iallafall inte få avslag på dessa ansökningar.
Det är på tiden att Sverige börjar tänka som resten av världen och låta bli att placera personer på rättspsyk som inte är dömda för brott begångna i öppna samhället under inflytande av en allvarlig psykisk störning.
Och då har vi inte ens börjat prata om att Anna inte skadat sig innan hon blev inlagd. Det hon placerades på rättspsyk för var ett beteende som uppstått i psykiatrin. Och som inte minskar genom att använda tvångsåtgärder. Vilket inte minst erfarenheterna beskrivna av Sofia Åkerman visat.