Den 28 och 29 september 2016 hade Sveriges Radio via Ekot, P1 Morgon och Studio Ett fokus på fasthållningar i skolan. Bra! Reportern Johanna Sjöwall gjorde ett jättefint reportage som sändes den 28 september på eftermiddagen, där hon utgick från en kille, Oscars, upplevelser av att bli fasthållen.
Ekots rapportering fick stort genomslag i sociala medier, både lokaltidningar landet över och riksmedia av olika slag uppmärksammade att barn utsätts för fasthållningar i svenska skolor, och att de som utsätts ofta är barn med funktionsnedsättningar.
I rapporteringen och i egna debattinlagor fanns många bra uttalanden från psykologer som Annica Kosner, Maria Bühler och professor Sven Bölte från KIND, och även från Lärarnas Riksförbund och Autism- och Aspegerförbundet. Linda Petersson från Specialpedagogiska Skolmyndigheten gjorde också en fin insats.
Se till exempel: I inslaget jag länkat till ovan pratar Anne Lönnermark, ordförande i Autism- och Aspergerförbundet, tydligt och rakt om hur det borde våra, Annica Kosner och Linda Petersson uttalar sig i artikel i Sydsvenskan, Sven Bölte uttalar sig om bristande kompetenser kring funktionsnedsättningar till SVT, Åsa Fahlén från Lärarnas Riksförbund uttalar att fasthållning på mage inte får förekomma, och Maria Bühler pratar om fasthållningar i SVTs morgonsoffa (22 minuter in i programmet).
Fast jag blev lite förvånad över vissa uttalanden, där det lågaffektiva förhållningssättet bjöds in lite grann med armbågen. Till exempel uttalade Kirsi Piispanen, jurist från Lärarförbundet i inslaget i Studio Ett den 28 september, att det ibland var nödvändigt att hålla fast. Hon sa det som om det var en vedertagen sanning. På samma sätt skrev Christopher Gillberg i en debattartikel den 29 september att ”Våld eller fasthållande kan accepteras bara i nödsituationer där uppenbar fara för liv eller hälsa föreligger”.
Jag har stor respekt för Christopher Gillbergs arbete. Han har betytt enormt mycket för barn med funktionsnedsättningar både i Sverige och i världen i stort. Men detta uttalande är inte bara vårdslöst när vi vet att barn dör i fasthållningar (se exempelvis vad som hände med Angelika Arndt), det kommer på en dag där resten av Sverige förfasas över just fasthållningar.
Jag tror att det är dags att vi i Sverige allihopa slutar prata som om fasthållningar ibland är nödvändiga. För det är de inte. Det finns bättre metod för de allra svåraste situationer (som Studio III) och de allra flesta situationer kan dessutom förebyggas och även hanteras så att inget våld uppstår. Men det kräver att omgivningen, alltså föräldrar, skolpersonal och omsorgspersonal, tar det ansvaret och bestämmer sig för att vi inte håller fast. För det är möjligt. Vi har i Sverige många skolor, även för barn med funktionsnedsättningar, som inte håller fast. I fallet Oscar, som Ekots rapporterat om, kom han sedan till en skola som klarar sig utan fasthållningar.
Och jag tror att det är dags att auktoriteter som Lärarförbundet och Christopher Gillberg slutar förespråka metoder vi vet är farliga. För det är vad de de facto gör.
