Jag har följt en autistisk ung man, vi kan kalla honom killen, sedan många år. Första gången jag träffade på honom var han 7 år gammal. Hans mamma, vi kan kalla henne Sarah, kontaktade mig eftersom hon hade anmälts till socialförvaltningen på grund av hans skolfrånvaro. Hans skolgång hade börjat i kommunala grundskolan, men snabbt havererat. Sedan hade han flyttats till en kommunal resursskola. Även det hade havererat. När jag träffade familjen var Sarah hemma eftersom killen var hemma. Familjesituationen var såklart problematisk, man kan inte leva på att vara hemma för att ens barn inte fungerar i skolan.
Jag stöttade Sarah genom den sociala utredningen, och även i kontakten med skolförvaltningen, så killen så småningom fick en plats i kommunens autismskola. Sedan handledde jag skolpersonalen ett tag.
Resten av grundskoletiden gick sådär. Mycket frånvaro i perioder, men ibland fungerade det. När skolplikten upphörde upphörde också hans skolgång. Han såg ingen mening med att gå individuellt program. Fast nu klarar han sig ju hemma själv, så just det påverkar inte familjens ekonomi så mycket.
Familjen består i dag av killen, nu 18 år, Sarah, Sarahs sambo, en utflyttad storebror och en lillebror på fem.
Under många år har killen spelat mycket onlinespel. Senaste åren hela dagarna, eller ibland nätterna. Han lyckas inte alltid följa uppförandereglerna i spelen, och får därför ibland karantän från spelen. Vid de tillfällen kan han agera ut hemma och slå sönder grejer i sitt rum. Det skrämmer hans lillebrorsa, så i jobbiga perioder har lillebrors pappa, Sarahs sambo, tagit med sig lillebror och lämnat hemmet ett tag. Därför ansökte Sarah om boende enligt LSS för honom när han var 17 år gammal. Vi hade pratat om det, och tänkte att det skulle vara bra med ett gymnasium med internat riktad mot autistiska ungdomar. Det avslog kommunen med argumentet att Sarah fortfarande hade föräldraansvar.
Så när killen fyllde 18 ansökte han, med Sarahs hjälp, om boende enligt LSS. Det har han rätt att göra. Socialförvaltningen bedömde också att han har rätt till en bostad enligt LSS. Förvaltningen ansåg också att det är en bra idé att han flyttar hemifrån, inte minst för lillebrors skull. Så han erbjöds en lägenhet i ett gruppboende. Så långt var allt bra.
De flesta som bor på LSS-boende har aktivitetsersättning tills de fyller 30, sedan får de sjukersättning, det som tidigare hette förtidspension. Fast man kan först få aktivitetsersättning när man fyller 19. I Sverige är man myndig när man fyller 18. Föräldrarnas försörjningsplikt upphör därmed, om man inte går i gymnasiet. Fast eftersom man först kan få aktivitetsersättning när man fyllt 19 blir man tvungen att söka ekonomisk bistånd från socialförvaltningen. Samma socialförvaltning som beviljar boende enligt LSS. Och här kraschade systemet.
Killen sökte, med Sarahs hjälp, ekonomisk bistånd. Han kallades till möte i förvaltningen. Han kan inte gå på möte i socialförvaltningen. Han har en funktionsnedsättning, autism, som innebär att han har svårt för sociala relationer och interaktioner. Han hade aldrig lyckats förstå vad som hänt i ett sånt möte. Så Sarah ringde förvaltningen och pratade med hans handläggare. Handläggaren informerade Sarah om att de nog kunde glömma att han skulle få ekonomisk bistånd. Ungdomar ska inte gå på bidrag, informerade hon Sarah om. Hon lät påskina att Sarah inte skötte sin föräldraroll tillräckligt bra. Dessutom skulle killen möta upp på förvaltningen. Sarah informerade handläggaren om att killen inte kommer kunna möta upp på förvaltningen, men att handläggaren såklart var välkommen på hembesök. Efteråt ringde Sarah mig. Hon var upprörd. Aldrig hade hon känt sig så ifrågasatt som mamma. Hon grät av förödmjukelse. Frågade om hon skulle avblåsa killens flytt till LSS-boendet. Vi pratade om att hon skulle ta kontakt med LSS-handläggaren, vad hon också gjorde. LSS-handläggaren stöttade Sarah i att det är rätt beslut att killen ska flytta, och LSS-handläggaren kontaktade den ekonomiska handläggarens chef.
Ändå kallade handläggaren killen på möte i förvaltningen. Sarah gick på mötet med en bisittare. På mötet fortsatte handläggaren att ifrågasätta att killen ska flytta hemifrån. Hon var igen tydlig med att ungdomar inte ska leva på bidrag. Och hon informerade om att det fattades en ansökan om bostadsbidrag och ett kontoutdrag från killens konto, så att hon kunde bedöma om han har möjlighet att betala något själv.
Detta var en onsdag. Fredag morgon klockan 9 lämnade Sarah in de papper som fattades. Ändå avslogs Killens ansökan om ekonomisk bistånd av handläggaren senare fredag förmiddag, med argumenten att papperen inte inkommit och att killen inte personligen mött upp på förvaltningen. Sarah ringde mig igen, helt i upplösning. Vi kom överens om att hon både skulle överklaga avslaget och kontakta LSS-handläggaren. Överklagandet gäller att papperen visst var inne när beslutet togs, att beslutet togs alldeles för snabbt för de flesta att hinna få in papperen, och att beslutet togs utan att handläggaren gjort hembesök, trots att hon informerats om att killens funktionsnedsättning innebär att han inte kan delta i möten på förvaltningen.
LSS-handläggaren var såklart upprört över handläggningen. Därför kallade hon den ekonomiska handläggaren och dennes chef till möte. Även jag kallades.
Så torsdagen veckan efter beslutet om avslag satt jag med handläggaren, verksamhetschefen för killens LSS-boende och Sarah i en möteslokal i Vellinge och väntade på handläggaren på ekonomisk bistånd och hennes chef, som inte dök upp.
När ett överklagande kommer in kan handläggaren välja att ändra sitt beslut. Det gör man enkelt. Ändrar man inte beslutet ska överklagandet skyndsamt skickas till Förvaltningsrätten. Handläggaren på ekonomisk bistånd valde att skicka överklagandet, trots att orsaken hon angivit till avslaget så uppenbart inte finns.
Så en och en halv vecka efter avslaget har jag en gråtande Sarah i telefonen. Killen har fått brev från Förvaltningsrätten att ärendet kommer att avgöras om mellan 12 och 16 månader. Alltså en tid efter att killen har fyllt 19 och fått aktivitetsersättning.
Allt detta innebär att killen måste tacka nej till den LSS-bostad han fått beviljat i enlighet med den rättighet han har enligt LSS. Familjen måste klara sig bäst de kan, med en lillebror som påverkas kraftigt av killens utbrott. Allt därför att en inkompetent handläggare på ekonomisk bistånd har åsikten att ungdomar inte ska leva på bistånd. En politisk åsikt, får vi ändå säga i dessa dagar.
Att Förvaltningsrätten kommer att ge killen rätt är solklart. Men det får inga konsekvenser för den handläggare som avslagit hans ansökan. Inte heller för kommunen. Kommunen kommer till och med att kunna spara utgiften till ekonomisk bistånd, eftersom killen inte kommer att kunna få ut det i efterhand. För han kommer att bo kvar hemma, och har därmed inget behov för ekonomiskt bistånd under tiden.
Det jag undrar i efterhand är om Vellinge kommun har som policy att utnyttja den möjlighet man har i och med glappet mellan myndighetsålder och rätten till aktivitetsersättning. Har man satt i system att bevilja bostad enligt LSS (som ju är en rättighet enligt lagen) men sen se till att det inte går att flytta in eftersom den som söker inte kan betala hyran? Eller är det en enstaka inkompetent handläggare som får härja hej vilt trots den uppenbara lagtrotsen? I båda fall behöver Vellinge kommun visa att personer med funktionsnedsättningar får det stöd de enligt lagen har rätt till.
Och nästa fråga är såklart om andra kommuner har hittat detta sättet att beröva personer med funktionsnedsättningar deras lagstadgade rättigheter? I så fall måste lagen ses över. Vi kan inte ha en rättighetslag med en kattlucka.
Detta inlägg är såklart skrivit efter medgivande från killen och Sarah.
Uppdatering 4/10 2022:
Sedan detta inlägg publicerades i går har jag fått flera mail och andra meddelanden som beskriver att andra kommuner har satt detta i system. Man beviljar LSS-boende, men inte ekonomiskt bistånd, vilket innebär att personen måste tacka nej till boendet. Så har till exempel Täby kommun gjort.
Det är ett solklart sätt att spara pengar genom att utnyttja en lucka i lagen, ett lagbrott utan straff. Och det är familjer med vuxna barn med funktionsnedsättningar som betalar priset. Bättre kan ni, kommuner.