Det är inte ovanligt att personer med autism och låg funktionsnivå äter fimpar. De som har ett stort intresse för detta är ofta också väldigt intresserade i kaffe, kaffesump och andra ”bruna” smaker. Ibland kan intresset bli väldigt tvångsorienterad, så att personen fokuserar så pass mycket på fimpar att hen inte kan fokusera på annat i offentliga miljön. På samma sätt kan kaffeintresse innebära att man gör inbrott i låsta skåp för att äta malet kaffe eller går i sopor för att hitta kaffesump.
Ofta blir det enorma fokus väldigt stressande för personen. De tänker hela tiden på filar eller kaffe och letar hela tiden efter sätt att få tag i det. Vid fimpfokus kan man vara så pass fokuserad att man inte kan vistas utomhus utan att ha ögonen i marken. Ofta går man långa vägar för att hitta fimpar, och det kan vara svårt att genomföra transport därför att personen sticker för att leta upp fimpar.
Det finns således flera problem kring detta:
- Det är ofta ångestskapande och stressande för personen
- Det är tidskrävande och tar tid från bra och utvecklande aktiviteter
- Det är farligt. Fimpar är giftiga.
För att hantera fimp- eller kaffefokus måste vi se till att den miljö personen vistas i är fri från det som intresserar hen. Det innebär att man varje dag går en runda runt verksamheten och plockar upp fimpar. Det får alltså inte hända att personen hittar en fimp. Orsaken är att om personen aldrig hittar en fimp inom ett visst område slutar personen leta inom det området. Då sänks stressen markant och vi får en mycket bättre vardag. Detta är ett stort arbete, men absolut nödvändigt. Jag träffar personal som tycker att detta är för våldsamt. De anser att det inte kan vara deras ansvar. Men det är det. Det framgår klart och tydligt av Lagen
Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade:
24 a § Var och en som fullgör uppgifter enligt denna lag ska medverka till att den verksamhet som bedrivs och de insatser som genomförs är av god kvalitet. Lag (2010:430).
24 b § Den som fullgör uppgifter i verksamhet enligt lagstiftning om stöd och service till vissa funktionshindrade ska genast rapportera om han eller hon uppmärksammar eller får kännedom om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande, som rör den som får eller som kan komma ifråga för insatser enligt sådan lagstiftning.
Rapporteringsskyldigheten fullgörs
1. i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet till den som bedriver verksamheten, och
2. i övrigt till berörda nämnder som avses i 22 §. Lag (2010:430).
24 e § Ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande, ska dokumenteras, utredas och avhjälpas eller undanröjas utan dröjsmål. Lag (2010:430).
24 f § Ett allvarligt missförhållande eller en påtaglig risk för ett allvarligt missförhållande, ska snarast anmälas till Inspektionen för vård och omsorg. Den utredning som gjorts med anledning av det inträffade ska bifogas anmälan. Anmälan ska göras av
1. berörda nämnder som avses i 22 §, eller
2. den som bedriver yrkesmässig enskild verksamhet. Den som bedriver yrkesmässig enskild verksamhet ska informera berörda nämnder som avses i 22 § om anmälan. Lag (2012:940).
Gäller det kaffe innebär det att vi inte kan ha kaffe inom verksamheten, även personals kaffe måste finnas och drickas någon annanstans.
Om en person med autism i vård och omsorg hittar och äter en fimp bör man göra Lex Sarah-anmälan direkt. Det är farligt att äta tobak, och att äta använda filter är inte bättre. Det samma gäller om en person äter upp malet kaffe eller kaffesump.
Ibland träffar jag på personal som tycker att det är för stort ett ingrepp i personens självbestämmande att begränsa möjligheten till kaffe eller fimpar. De tycker att man bör skapa vissa möjligheter att äta tobak eller dricka kaffe. Och jag förstår hur de tänker. Fast jag måste i vissa fall säga emot. om vi enbart ser det som ett intresse behöver det inte vara ett problem om det inte är farligt. Jag dricker själv kaffe med jämna mellanrum. Men om det tar över livet är det inte ett självbestämmande utan kanske till och med motsatsen. Därför måste vi förhålla oss nyktert och professionellt till begrepp som självbestämmande och delaktighet och försöka förstå vad de egentligen betyder. För vi har ju inte heller fullt självbestämmande. Det har jag skrivit om i blogginlagan självbestämmandebilen.]