”Lärarbristen är stor. Samtidigt ägnar lärare mycket tid åt olika arbetsuppgifter som skulle kunna utföras av andra. Lärarassistenter kan avlasta lärarna så att de kan fokusera på att förbereda och utveckla undervisningen och det som hör till den. På så sätt kan kvaliteten i undervisningen stärkas och studieron öka, säger utbildningsminister Anna Ekström”. Saxat från regeringens hemsida.
Det säger inte mycket. Så jag letade vidare. Och hittade Lärarförbundets hemsida, där behovet beskrivs:
”En administrativ lärarassistent kan avlasta lärarna genom att ta hand om praktiska göromål, som till exempel blankett- och informationshantering, kopiering och iordningställande av teknik. De kan även bidra i samarbeten kring frilufts- och temadagar med planering, praktisk organisation och utförande. Lärarassistenter kan finnas i alla skolformer”. De beskriver även arbetsuppgifterna:
- Administrativa uppgifter som till exempel frånvarorapportering, busskort, blanketter, särskild kost, informationsmaterial till vårdnadshavare.
- Inrapportering av nationella prov, resultat och andra summativa resultat.
- Organisation och administration kring nationella prov.
- Bokning av utvecklingssamtal och andra möten med lärare, vårdnadshavare, elevhälsa och externa kontakter.
- Ta fram och beställa lektionsmaterial och läromedel.
- Praktiska göromål kring friluftsdagar, föräldramöten, studiebesök.
Detta är beställningen till skolministern. Fast hon verkar inte ha utgått från den. Redan för ett år sedan beskrev hon att lärarassistenter skulle kunna få uppdrag av väktarkaraktär i skolan. Aftonbladet skriver den 15 maj 2018: ”Socialdemokraterna öppnar alltså för lärarassistenter med ett uttalat mandat att hålla ordning i och utanför klassrum. Men det handlar inte om att lärarassistenter ska ersätta lärare, enligt Anna Ekström”.
Så regeringens otydlighet är lite skrämmande. Det skulle kunna vara så att regeringen blandar ihop begreppet lärarassistent med den gamla yrkesgruppen elevassistent. Elevassistenter har vi till uppdrag som inte handlar om undervisning. Det kan vara att assistera elever med funktionsnedsättningar vid toabesök och mat (i särskolan är det en stor och oerhört viktig yrkesgrupp). Men elevassistenter har också haft mer tveksamma uppdrag. Jag ser ofta elevassistenter som har som uppdrag att ta hand om en elev läraren tycker stör. Det innebär ofta att stödja eleven i klassrummet och på rasten. I vissa fall kan det bli bra. Men i långt över hälften av de fall jag träffat på har elevassistenten förväntats jaga eleven när hen rymmer, ta ut eleven när hen stör och liknande uppgifter av mer polisiär karaktär. Och det blir inte bra. Elevassistenten har sällan utbildning för vara sig undervisning eller polisiära uppgifter.
Vi har också ganska negativa effekter på ett lite större plan. En svensk kommun jag jobbat med anställde en elevassistent när den första eleven i kommunens grundskola fick en npf-diagnos. Detta var på nittiotalet. Sedan fick nummer två med diagnos en assistent. Och så fortsatte det. Vid 2010 hade 12,5 % av kommunens elever diagnos och egen elevassistent. Och 10 % av kommunens elever köade till BUP för utredning. En ny skolchef anställdes, som halverade antalet elevassistenter och anställde några få specialpedagoger istället. De fick till uppgift att handleda de ordinarie lärarna. Och nu har kommunen vanlig diagnosfrekvens. Vad var det som hade hänt?
Varje gång en elev fick en elevassistent minskade lärarens ansvar. Men även lärarens kompetens minskade eftersom elevassistenten tog över så fort det blev svårt. Läraren fick, som vissa lärare brukar önska, fokusera på undervisningen. Fast minskad kompetens kring beteendeproblem innebär inte bara minskad kompetens kring den eleven som fick assistent, utan även minskad kompetens kring resten av elevernas beteendeproblem. Vilket medförde ett behov av ytterligare assistenter. Så för varje assistent som anställdes minskade lärarnas kompetens och behovet av assistenter ökade. Det blev en ond cirkel.
Genom att halvera antalet assistenter återfördes ansvar till lärarna. Som tur var innebar anställningen av fler specialpedagoger också en uppgradering av lärarnas kompetens. Så kommunen lyckades ta sig ur den onda cirkeln. BUP fick färre hänvisningar, fler elever lyckades och kommunens utgifter minskade. Fast bäst var det för de elever som nu blev vanliga istället för att bli exkluderade. De når målen bättre.
Jag förstår att behovet av lärare kommer at öka de kommande åren. Jag ser också att det är svårt att rekrytera lärare och studenter till lärarutbildningen. Men jag tror inte att lösningen är fler elevassistenter eller att fritidsledare ska anställas som rastpersonal. Jag tror att lösningen är att göra läraryrket attraktivt. Det gör vi inte genom att prata om lärare som undervisare som inte har kompetens att få lugn i klassrummet, och därför behöver ha polisiära befogenheter. Om man vill jobba med att stävja stök med våld blir man polis eller väktare, inte lärare. Så jag tror att det kraftfulla fokus politikerna har på ordning och studiero genom utökade befogenheter skrämmer bort potentiella lärarstudenter. Om vi i stället beskrev vad läraryrket faktiskt är; ett yrke där pedagogiska insatser används både till att undervisa och att skapa en trygg vardag för alla i skolan, skulle skolan bli en attraktiv arbetsplats. De allra flesta lärare utsätts inte för våld. De allra flesta lärare får elevernas vardag att funka. De allra flesta lärare har kompetens nog att klara av de utmaningar de står inför i vardagen. Det behöver vi förmedla så att läraryrket blir attraktivt.
Och för att upprätthålla den kompetensen ska vi inte använda 475 miljoner kronor på att ta bort lärare från eleverna. Varken från de svåra elever eller från rasterna. Använd gärna lärarassistenter som Lärarförbundet beskriver det, men se till att det inte blir amatörer som ska hantera ordningen i skolan. Det behöver vi professionella till. Lärare och specialpedagoger. Så vi upprätthåller skolans kompetens på alla skolans områden.
]]>