Den danska läkaren Peter Qvortrup Geislingsa en gång något väldigt klokt. Han pratade om läkarens vardag. Han menade på att en allmänläkare på en vårdcentral kanske har 4-6 patienter i timmen under upp till åtta timmar om dagen. Det innebär att varje patient inte är särskild speciell för läkaren. Hen är bara ännu en patient.
Patienten däremot träffar oftast bara en enstaka läkare den dagen. Det innebär att läkaren nog är den viktigaste läkaren patienten träffar den dagen. Eftersom patienten behöver vård är det troligen även dagens viktigaste möte för patienten. Ofta är det veckans viktigaste möte. Ibland är det månadens viktigaste möte eller kanske till och med årets viktigaste möte. Och någon gång ibland är det livets viktigaste möte.
Om mötet är ett av många den dagen men livets viktigaste för patienten ställer det ganska höga krav till läkarens förmåga att vara närvarande och tendens till att ta mötet på allvar. Man kan inte vara ofokuserad eller oengagerad på det mötet.
Likaledes danska etikern Løgstrup kallar detta för det etiska kravet; att förhålla sig till det man gör med andra i de möten vi har genom dagen och livet. Han skriver i 1951, i boken det etiska kravet:
“Den enskilde har aldrig med en annan människa att göra utan att han håller något av den andras liv i sin hand. Det kan vara mycket litet, en övergående stämning, ett gott humör som man får att försvinna eller som man väcker till liv, en leda som man fördjupar eller upphäver. Men det kan också vara förfärande mycket, så att det helt enkelt beror på den enskilde om den andras liv lyckas eller ej.”
Løgstrup anser att det etiska kravet gäller i alla möten mellan människor. Det är ganska enkelt ett mänskligt villkor att vi möts och påverkar varandra på olika sätt i vardagen. Positivt eller negativt. Han anser att det ställer krav på vårt bemötande. Det kanske är lätt att påverka andra positivt om man bara har bra saker att berätta, men svårare om man har dåliga saker att berätta.
Läkaren, psykologen, pedagogen och alla andra i människovårdande yrken har i utgångspunkten bra förutsättningar för att leva upp till det etiska kravet. Det handlar om lite vanligt hyfs och lite förståelse för uppgiften och makten i situationen. Ändå ser jag gång på gång att personal bemöter barn, elever, patienter och brukare på sätt som inte tyder på att man förstått det etiska kravet. Man kanske är sarkastisk, oengagerad eller till och med avsnäsande i samtalet med den man jobbar med, eller rent av otrevlig.
I situationer där vi är myndighet och ska berätta något otrevligt blir det strax svårare. Man ska kanske som handläggare berätta att en person fått avslag på en ansökan. I Sverige har vi under hösten 2013 upplevt hur kallt det ibland blåser, inte minst kring personer med funktionsnedsättningars rättigheter. Tv-programmet Kalla fakta har visat inspelningar med dold kamera från kurser för LSS-handläggare där tonen absolut inte är trevlig och omhändertagande. Jag har upplevt personer få avslag på vad de helt klart har rätt till i vad jag inte kan tolka som annat än syftet att stjälpa deras liv så att de kanske lämnar kommunen. Det gör ont långt in i själen på mig. Vi måste som samhälle också leva upp till det etiska kravet och fundera på hur vi påverkar människor, som kanske är de mest sårbara i samhället.
Om man som handläggare måste lämna tråkiga beslut är det etiska kravet än viktigare. Att få ett avslag gör genast mötet viktigare för den det handlar om. Fast handläggaren vill bara att det ska gå fort och vara över sedan. Det finns då en öppenbar risk att bemötandet inte blir i enlighet med det etiska kravet. Man kanske blir cynisk. Man kanske försöker skydda sig genom att vara kall och avvisande.
Ett litet tankeexperiment: Föreställ dig att det i stället för att vara ett avslag på sommarvistelse för ett barn med funktionsnedsättning är situationen där läkaren ska berätta att du fått cancer. Vi skickar ofta bara ut beslutet om avslag på sommarvistelsen på brev. Skulle du vilja ha cancerbeskedet på brev? Om barnets föräldrar sedan ber om ett möta och vi då bara fokuserar på att trots att barnet fått sommarvistelse andra år har vi tyvärr dragit in det eftersom det inte är en tydlig rättighet enligt LSS. Skulle läkaren säga på samma sätt kring cancer? ”Du har tyvärr fått cancer. Så ser världen ut, vi ska alla dö någongång”.
Ett avslag på ett stöd man sökt är oftast det viktigaste brevet man får den månaden. Ofta till och med det viktigaste det året. Därför måste man som handläggare ha så pass mycket respekt för den person eller familj man antingen beviljar stöd eller ger avslag till. Man måste säkra sig att de mår bra i situationen och förstår varför. Antalet överklaganden på avslag enligt LSS och antalet anmälningar till Skolverket för bristande stöd i skolan tyder tyvärr på att vi som myndigheter inte tar det etiska kravet på allvar. Ibland även när vi besluter, men ofta även när vi sedan meddelar beslut. Det går absolut att göra bättre!
