Jag har en liten röd sportbil. Jag vet, man, drygt femtio år. Patetiskt. Jag köpte den dock inte för att imponera på motsatta könet (de enda som blir imponerade är dessutom andra män i femtioårsåldern och åttaåriga killar). Min söta fru imponeras inte heller. Hon tycker mest att det blir oreda i håret, och hon gillar pålitliga bilar. Det är inte min Spider. Men hon klär i den!
Förre sommaren var min och bilens relation dock lite hotad. Det var en fråga om attityd.
Det började när vi åkte på bröllopsfest i Ystad. Emily och Robert hade gift sig och höll fest i Åbergs Trädgård i Ystad, som drivs av Emilys mamma och bonuspappa. Kul fest. Alltid kul att bjudas på fest av ungdomar när man själv inte är det längre. Fast till slut var det dags att åka hem. Vi satte oss i bilen och åkte ut på vägen mot Ystad. Efter bara ett par hundra meter såg jag blåljus i backspegeln och stannade bilen. En polis kom fram och berättade att vi inte hade bakljus på bilen. Oj, då, sa jag. Jag ska genast byta säkringen. Så fram med verktygslådan i mobiltelefonens sken. Poliserna åkte iväg. Jag bytte säkringar. Det funkade inte. Så vi fick åka sex mil hem med vänsterfoten lätt på bromsen.
Dagen efter gick jag ut i garaget för att försöka hitta felet. Fast nu funkade ljuset. Jag skruvade ändå isär baklamporna och rengjorde alla kontakter och jordförbindelser. Bara för säkerhets skull.
Under veckan som kom körde jag lite dagtid, bara, och ljuset funkade varje gång. Så när vi veckan därpå var bjudna till våra kompisar och samarbetspartners Hanne och Morten söder om Köge i Danmark tog vi såklart Spidern. Det gick bra hela vägen dit. Vi hade dessutom trevligt, en gemensam kompis från Zanzibar, Ahmadi, var där och vi skrattade mycket. Men när vi skulle åka hem funkade inte bakljusen på Spidern. Denna gången tänkte vi inte åka med foten på bromsen på småvägar ändå till Sverige och Lomma, så vi lånade Hannes bil och lovade att hämta Spidern dagen därpå. Och så blev det. Fast när jag dagen efter hämtade Spidern funkade bakljusen! Jag blev allt lite irriterad. Men jag körde hem och plockade isår hela systemet för bakljus och bytte alla ledningar till nya för säkerhets skull.
Några dagar senare vägrade min söta fru åka Spider när vi skulle bort. Det kan jag egentligen förstå. Men jag blev lite irriterad på bilen. Det är ju konstigt att ljusen funkar bra på dagen. Då måste de ju funka på kvällen också. Bilen kan nog om den vill! Så jag funderade lite över bilens agenda. Jag har lite hypoteser:
- Den är trött på att få stå och vänta på oss på främmande platsar. En liten tur i Lomma med omnejd är OK, men längre resor vill den inte. Så den försöker få oss att stanna hemma genom att göra det besvärligt att åka bort.
- Det handlar om motivation. Den kan ju om den vill.
- Den vill ha uppmärksamhet. Det får del i garaget dagen efter varje gång ljusen inte funkat.
Problemet vi har är hur vi ska komma problemet till livs. Räcker det att ignorera beteendet? Vi åker iallafall? Bilen ska ju inte ta makten över hela familjen. Eller måste vi börja ge den 98 oktan bensin när ljusen funkar, men bara 95 när de inte gör? Man kan ju även förstärka det positiva beteendet med extra oljebyten eller genom polering och annan trevlig uppmärksamhet. Det svåra att leva med är maktlösheten. Det har blivit upp till bilen om jag får en bra dag eller inte.
Du som läser detta börjar nog fundera över min mentala hälsa. Hur kan man få för sig att bilen bara är ute efter uppmärksamhet? Och att det kan gå att få ljuset att funka genom att polera bilen? Du tänker nog: idioten har bara inte hittat felet än.
Och du har rätt. För jag är inte så pass korkat att jag tror att det är ett pedagogiskt problem att ljuset inte funkar. Så jag fortsatte leta och hittade till slut felet: En trettio år gammal rattkontakt, som på grund av förslitning glappar lite grann. Den funkar när det är torrt, men blir det fuktigt leds strömmen fel. Och det blir fuktigt i rattkontakten när bilen står nercabbat och daggen faller. Så det blev inköp av en ny rattkontakt. Min känsla av maktlöshet har försvunnit. En ny rattkontakt gör att bilen kan göra det jag ber den om. Helt fantastiskt!
Tyvärr upplever jag ofta människor, både personal och föräldrar, som tänker så som jag låtsades göra ovan. I går fick jag en fråga från en förälder: ”Vad ska jag göra när min autistiska pojke får utbrott varje gång vi ska åka någonstans. Han manipulerar oss för att få stanna hemma, men jag vill träna honom i att åka till andra ställen. Ska jag göra som våren handledare på habiliteringen säger och bara ignorera hans utbrott och tvinga iväg honom? Hon säger att han måste exponeras för att åka iväg”.
Jag blir mörkrädd när jag får en sån fråga. Fram för allt över ordet manipulera.
Att manipulera betyder att genom ett genomtänkt beteende påverka en annan människas beslut. Vi använder det sällan när vi ser det som positivt (då brukar vi kalla det pedagogik). Men om en person försöker påverka oss att handla på ett sätt som gagnar den personen utan att ta hänsyn till oss använder vi begreppet manipulation.
Manipulation kräver ganska mycket av den som manipulerar:
- Personen måste kunna förutsäga mina handlingar.
- Personen måste kunna räkna ut hur jag tänker och känner.
- Personen måste kunna identifiera mina avsikter, vad jag tänker göra, både om personen inte har sitt manipulativa beteende och vilken skillnad det gör om hen manipulerar mig.
Så personen måste kunna förutsäga både konkret och förutsäga socialt beteende. Killen har autism. Hur stor är möjligheten att han har dessa förmågor? Noll. Autism innebär stora svårigheter att förutsäga generellt och att förutsäga andras handlingar, tankar, känslor och avsikter specifikt. Det innebär att varje metod som utgår ifrån att han kan om han vill och att det bara handlar om manipulation, önskan om uppmärksamhet, eller att han bara vill provocera, troligen inte kommer att funka. För alla dessa kräver förmågor vi vet är kraftigt nedsatta vid autism.
Fast det gjorde ont att se denna mammas maktlöshet. Hon hade ingen fungerande metod därför att hon fått fel rådgivning.
Hennes son ville nog inte åka bort därför att det var jobbigt. Vi människor är på det viset att vi gärna undviker saker som är jobbiga. Men ska han inte träna på att åka bort alls? Kanske. Det är en stor fråga jag bloggat om förut; vad är autonomi. Men han kommer nog inte att träna på att åka bort om varje tillfälle innebär ett sammanbrott. För att träna upp en förmåga måste vi lyckas vid nästan varje tillfälle. Han misslyckas varje gång som det är nu. Så mamma måste hitta vad som får honom att lyckas. Det är nog inte en ny rattkontakt i hans fall, men kanske väldigt små utflykter där han snabbt kommer hem igen. Och hon måste bli bra på att åka hem innan det blir för jobbigt för honom. På det viset blir det inte heller antingen anpassning eller träning utan så som verkligheten ser ut: Vi måste ofta anpassa kraftigt för att få en fungerande träning.
Men först måste vi lägga ansvaret där det hör hemma: Mamma måste ta reda på vad det är som är svårt och varför så att hon kan åtgärda det. På det viset slipper hon maktlösheten och börjar lyckas.