Om Max Planck Institutets forskning om normer

  Så människan reagerar på att andra gör saker vi tycker är moralisk fel. Men vi reagerar inte på att andra gör saker på fel sätt om det inte går ut över någon, om den som gör det inte är en av oss. Vad betyder detta? Jo, det verkar som om vi kan acceptera att andra gör saker på sitt eget sätt om vi upplever dem annorlunda än oss själva. Det borde innebära att vi kan hantera att personer inom skola, vård och omsorg gör konstiga saker, om vi förstått att de inte är som oss själva. Men om vi tror att de är som vi måste vi rätta dem. Tillrättavisa. Det stämmer ganska väl med den forskning som visat att en diagnos kan vara en fördel därför att omgivningen blir mer accepterande. Så långt, så gott. Problemet uppstår om vi uppfattar personens beteende som moraliskt fel. Då tillrättavisar vi även den som inte är som vi. Det får oss tillbaka till begreppet altruistiska straff. Om en persons beteende upplevs förstöra för en annan reagerar vi. Vi moraliserar. Vi tycker att personen gör fel. Och vi berättar det för personen. Om det enbart handlar om att hen förstör för sig själv, och vi förstått att personen inte är som vi, klarar vi av det. Men tror vi att personen är som vi moraliserar vi även när personen bara förstör för sig själv och till och med när personen bara gör på ett annat sätt än vi. Därför är det så oerhört viktigt att vi förhåller oss till denna andras rätt att vara på sitt sätt och göra som hen vill. Vilket innebär att vi ibland måste motarbeta de mekanismer människan utvecklad för att hålla ihop.  Jag kan förstå att vi reagerar när någon förstör för en annan. Att tillrättavisa funkar tyvärr bara inte. Så vi måste kartlägga i vilka situationer det händer och skapa en ram där de situationer inte uppstår. Men för att undvika rätta en person i skola, vård och omsorg om hen aktivt väljer att göra på sitt sätt måste vi kanske aktivt undertrycka en evolutionär rättningsmekanism. Men det är en del av jobbet. För det är klart att man får vara lite egen här i världen.]]>