Något av det jag anser som mest förödande för omsorg och psykiatri är om det uppstår motsatsförhållanden mellan personal och brukare/elev/patient eller mellan föräldrar och barn. Det finns många sätt att skapa motsatsförhållanden, tyvärr, såsom
- Auktoritär stil i kravsättning och struktur
- Straff och konsekvenser
- Teckeneknomi och belöningssystem
Det handlar i princip om situationer där vi som personal eller föräldrar står på ena sidan och brukaren, eleven, patienten eller barnet står på den andra, och det är vi som bestämmer oberoende vad den andra tycker. Det gör vi såklart i den auktoritära stilen, men även när vi bestämmer om straff, konsekvenser eller belöningar.
För mig är det den absolut sämsta utgångspunkten för en pedagogisk allians, den relationen som är helt grundläggande för om vi kommer att lyckas eller inte.
Jag har därför et tag pratat om medsatsförhållanden istället. Exempel:
Linus ligger i sängen. Du ska få upp honom. Du börjar, logisk nog, med att tända ljuset och säga: ”Godmorgon, Linus. Dags att vakna!”
Linus tycker absolut att ditt beteende är ett problem. Så han drar täcket upp över huvudet. Det är ett utmärkt försök att lösa problemet.
Fast nu får du ett problem. Du ska få Linus att gå upp ur sängen, och då blir han täckuppdragande ett problem. Det löser du genom att dra ner täcket igen.
Det tycker Linus är ett problem. Så han drar upp det igen.
Så nu är problemet ditt igen. Denna gången tar du täcket och slänger det i hörnan ett par meter från sängen. Du säger: ”Dags att vakna, Linus. Du ska duscha och äta frukost”.
Det tycker Linus är ett problem. Denna gången löser han sitt problem genom att sträcka upp handen och släcka ljuset. Vilket du såklart tycker är ett problem. Så du tänder ljuset i sovrummet och i hallen.
Det tycker Linus är ett problem. Så han går upp, släcker ljuset i hallen och i sovrummet och går och lägger sig igen.
Det tycker du är ett problem. Det löser du genom att tända på alla kontakter och sjunga, högt och klart: ”Godmorgon, godmorgon, godmorgon”.
Det tycker Linus är ett problem. Så han går upp, knuffar ut dig från sovrummet och stänger och låser dörren. Och du har igen ett problem.
Situationen kan urarta helt. Det beror dels på Linus förmågor, dels på din affektregleringsförmåga. Det är inte det vi ska diskutera i denna text. Vi ska diskutera något principiellt.
Situationen kännetecknas av två saker:
- Varje gång någon har ett problem löser man det. Det gör både du och Linus. Fast alla lösningar blir problem för den andra. Så ingen vill skapa problem, bara lösa problem. Ändå får både du och Linus hela tiden nya problem. Denna typen av situation kan enbart lösas genom att någon börjar använda sig av lösningar som inte ger den andra problem. Det ska vi komma tillbaka till.
- Den växelvisa problemlösningen innebär ett motsatsförhållande. Ni blir motparter i en eskalerande konflikt.
Så länge motsatsförhållandet finns måste någon vinna. Fast då får vi ett problem. Om Linus vinner förlorar du. Om du vinner förlorar Linus. Fast om Linus vinner förlorar Linus på sikt. För du har förhoppningsvis en orsak till att han ska upp ur sängen, en orsak som handlar om vad som är bra för Linus. Och om du vinner förlorar du. Du förlorar den pedagogiska alliansen som innebär att du kan få Linus att samarbeta i andra sammanhang. Den tar stryk av motsatsförhållandet.
Så vi måste skapa ett medsatsförhållande i situationen. Det gör vi genom att skapa en situation där våran lösning inte skapar problem för Linus. Kanske genom att väcka honom försiktigt, vänta fem minuter och sedan väcka honom igen, vänta fem minuter och sedan väcka honom igen (snooza honom, så att säga) tills han går upp själv. Eller kanske servera frukost på sängen, eller bara en kopp kaffe om han har den åldern. Om han är tonåring kanske sätta på musik han gillar. Allt i syfte att han går upp själv när han är redo. Vilket såklart innebär att vi måste börja i tid. Men så får det vara om vi ska lyckas. Då får vi inte bara Linus upp ur sängen, vi skapar ett medsatsförhållande som innebär att vi kan samarbeta.