Om metodtaket

  • Straff. Vanligast i form av att personen inte får vara med i gemensamma utrymmen på boendet, i klassrummet, på utflykten etc.
  • Konsekvenser. Ofta i form av att man ska städa efter sig själv när man spillt, betala vad man förstört etc
  • Gränssättning och tillrättavisningar, som jag skrivit detta blogginlägget om.
  • Borttagande av belöning personen förväntar sig att få.
  • Det värsta med metoderna är att att de allihopa innebär att vi som personal eller föräldrar ställer oss i motsatsposition till personen vi har med att göra. Motsatspositionen är ett pedagogiskt gift. Det försvårar byggandet av den alliansen som är grundläggande för allt bra omhändertagande av personer med särskilda behov. Som förälder till vanliga barn kan man använda sig av metoder som innebär ett motsatsförhållande så länge barnen är små och beroende av en. Det är inte bra, men det kan gå. Det går inte att göra det när barnen blir tonåringar och börjar kunna klara sig själva. Och det hör inte hemma i pedagogiskt arbete eller omsorg. Man bör därför som både personal och föräldrar hela tiden övervaka sitt bemötande av personer med särskilda behov och försöka känna igen metodtaket. När går man över gränsen och börjar syssla med något som inte kommer att fungera? Och jag personligen tycker det är svårt att använda mig av metoder som påminner om vanlig fostran därför att det då blir svårare för mig att se när jag går över gränsen. Det är en av orsakerna till att jag inte använder mig av belöningar. Om jag gör det är det inte säkert att jag kan känna igen när jag börjar fostra. När blir att inte ge en belöning ett straff? Det kan enbart mätas av den som upplever det som ett straff. När jag möter mitt eget metodtak är det oftast för att frågan jag ställs inför är fel. Nyligen fick jag frågan: Men vad vill du göra om barnet bara vägrar borsta tänderna? Då måste du ta i. Min första tanke är att då måste man ta i. Fast det är inte bra, utan kan göra att barnet får svårare och svårare att borsta tänderna. Så jag måste genast knipa käft och sedan omformulera frågan. Barnet vägrar inte borsta tänderna utan föräldern lyckas inte göra tandborstningssituationen rolig och intressant. Så frågan blir: Hur ska vi få barnet att vilja borsta tänderna? Vi börjar med att ta bort tandkrämen. Många barn tycker det är för starkt, och det är bättre att borsta tänderna utan tandkräm än att inte borsta tänderna med. Nästa steg är att lägga tandborstningen i samband med en annan aktivitet, till exempel genom att göra det duschen. Ett tredje steg kan vara att man själv borstar tänderna samtidigt. Och så håller vi på. Då brukar vi lyckas. Men vi måste ta bort motsatsförhållandet som ligger i den ursprungliga frågan. Et trick för att undvika att gå i metodtaket är att i alla lägen tänka på vad man själv kan göra. Inte på hur man kan få den andra att göra saker. Om jag hela tiden ser på vad jag kan göra, provar ut det och utvärderar och sedan lägger bort det som inte fungerar brukar det bli bra. Om jag letar efter hur jag kan få andra att göra saker på ett visst sätt blir det ofta fel. För det är avsevärt svårare att få andra att ändra beteende än att ändra sitt eget.]]>