Under senaste året har jag följt ett ärende lite grann på sidolinjen. Det handlar om en ungdom med några tunga diagnoser och en ganska låg funktionsnivå. Hen bodde i ett boende som hade dubbla stängsel och lås, hen hade ett tjockt bälte personal höll i när man gick någonstans och till och med koppel ibland. Alltihop ”ordinerat” av en habiliteringsläkare. Personal hade nedskrivna riktlinjer för hur man skulle brotta ner och hålla fast i krissituationer.
I dag bor ungdomen på ett nytt boende. Nya boendet har inga begränsningshjälpmedel, inga bälten, inga koppel, inga lås på dörrarna och en öppen grind i staketet. Och det går jättebra.
Varje gång jag träffar på ett sådant ärende undrar jag vad som gick fel. Fast jag har börjat förstå, tror jag. Personal som jobbat på de ställen det handlar om pratar hela tiden om säkerhet. Personen kan ju sticka. Det finns en stor väg en bit bort. Hen kan ge sig på små barn (”Det hände minsann en gång. Hen slog ett dagisbarn som gick förbi”, säger personalen med upprörd röst). I psykiatrin handlar det ibland om inlåsning av unga tjejer som skär sig (”Vi måste ju skydda henne från att skära sig i armen”). Ibland, som i radiorapporteringen den 3/12 2013 om en man med autism som är inlåst utan behandling på rättspsyk i Växjö pratas det om att han är farlig. Personalen måste skyddas.
Det som historierna har gemensamt är vad vi kallar säkerhetstänk. Kanske ihop med en kraftfull dos katastroftänkande. Kontentan är att man glömmer fokusera på att personen måste må bra.
Ett genomgående säkerhetstänk i samhället är inte svårt. Man kan till exempel ta livet av alla pojkbebisar. Det skulle minska våldet i samhället med över 90% på 50 år. Fast det förstår vi ju är en korkad ide. Men att bälta patienter i psykiatrin därför att de är oroliga ( de kan ju börja slåss) eller låsa in personer med särskilda behov på boenden så de inte kan ta sig ut på egen hand accepteras konstigt nog ofta av personal. Som tur är accepteras det inte av allmänheten längre. Därför kan vi se mediehistorier om fasthållningar och time outrum på HVB-hem, bältningar av barn i psykiatrin, inlåsning av barnpsykiatriska patienter på BUP och av gamla på vårdhem. Det blir enbart en story därför att vanliga människor tycker det är fel.
Därför håller jag öronen öppna i handledning och rådgivning. Så fort någon nämner säkerhet, skydd eller självförsvar bromsar jag in. De orden leder till våld mot de vi är satta att ta hand om, till inlåsningar och begränsningsåtgärder. Jag poängtarar att vi är på fel spår. Och sedan pratar vi istället om hur vi kan skapa en pedagogisk ram som innebär att beteendet inte uppstår. Hur vi ser till att personen har en meningsfull dag dör man har aktiviteter man trivs i. Och hur vi kan använda oss av metoder som innebär att ingen blir skadade. Varken personal, dem vi arbetar med eller utomstående.
