Om SIS – när räcker det? – Bo Hejlskov Elvén

För ett tag sedan skrev jag en bloggtext där jag listade skandalerna inom Staten Institutionsstyrelse, SiS. Textens poäng var att det varje år varit en skandal kring övergrepp på barn inom SiS. Att hela SiS konstruktion är ett sätt att institutionalisera övergrepp. Sedan jag skrev den texten har skandalerna blivit fler. Det är dessutom inte längre bara en gång om året. Det har blivit fler ögon på SiS, och inte minst har tjejer som varit placerade på SiS börjat prata ut. Läs gärna instagramkontot SiStjejer.

Listan med skandaler ser numera ut såhär:

Skandaler var för sig, men sammanlagt tecknar de en bild av en statlig myndighet där övergrepp och rättighetsbegränsningar är vardag. Och det är bara exempel, inte en regelrätt genomgång. Den hade varit avsevärt längre. Även Barnombudsmannen har varit ytterst kritisk till hur barn tas om hand inom SiS. Bland annat har Barnombudsmannen låtit ungdomarna själva komma till tals i sin årsrapport från 2010 I’m sorry – Röster från särskilda ungdomshem.

Det finns två olika debatter om SiS. En av dem handlar om att barn placerade på SiS har tillgång till telefoner och internet. Om att ungdomar rymmer. I den delen av debatten utgår debattörerna ofta från att det är dömda ungdomar. SiS har 780 platser, varav ungefär 50 används till ungdomar dömda för brott enligt Lagen om särskild ungdomsvård, LSU. Så det är en väldigt liten del av de barn som finns på SiS som är kriminella. De allra flesta barn och ungdomar på SiS är placerade av sin handläggare på socialförvaltningen på grund av oro för deras utveckling. Det kan vara misstanke om missbruk, det kan vara att de omges med ungdomar med känd kriminalitet. Men det kan också vara att de själva utsatts för övergrepp, både sexuella övergrepp och våld i hemmet. En av rapporterna ovan, Maria Andersson Vogels Vem ska tro mig, beskriver att flickor ofta placeras på grund av risk för att de har sex. Det är ytterst sällan att pojkar placeras på samma grund. Dessutom placeras barn med självskadebeteende ofta på SiS, trots att just begränsande åtgärder ofta ökar självskadebeteendet. Just risken för självskade använder SiS själva som grund för nakenvisiteringar under tvång.

Regeringen vill upprätta ungdomsfängelser och därmed placera ungdomar dömda enligt LSU inom kriminalvården. I den debatten är det hårdare tag-falangen som förordar det. Humanistiskt lagda debattörer brukar vara emot och framhålla att vård är bättre än straff. Fast de unga vuxna jag pratat med som var placerade på SiS innan de fyllde 18 och senare dömts till fängelse säger att de föredrar kriminalvården alla dar i veckan. Ordning och reda, man behandlas med respekt. Så upplevde de inte SiS. Dessutom beskriver många av de tidigare SiS-placerade att de inte fick någon behandling alls. Jag har handlett kriminalvård och SiS-institutioner och ser samma tendenser; personens rättigheter är en naturlig del av alla diskussioner inom kriminalvården men inte inom SiS.

Min personliga åsikt är att regeringens förslag att inrätta ungdomsfängelser troligen inte blir en försämring för de ungdomar som döms enligt LSU. Däremot försvinner argumentet för särskilda befogenheter att använda våld och avskiljning inom SiS om de som döms enligt LSU placeras inom kriminalvården. Och därmed SiS existensberättigande. För den enda orsaken till att SiS ungdomsvård finns är att ha möjlighet att komma runt regeringsformens 2a kapitel § 6, där förbud mot påtvingad kroppsligt ingrepp, husrannsakan och visitation beskrivs. Finns det inga dömda på SiS är det svårt att argumentera för de särskilda befogenheterna. Dessutom måste jag påpeka att Barnrättsbyrån och Childhoods rapport …och jag kunde inte andas visade att befogenheterna sällan används mot ungdomar dömda enligt LSU. Rymningar har dessutom minskat. Förr i tiden höll SiS tyst om rymningar eftersom det var dålig press. Sedan nuvarande generaldirektör började har man skrivit pressmeddelande om varje rymning, kanske i syfte att få ökade anslag. Debatten utgår ifrån att rymningarna ökat. Det har de inte. De har minskat.

Den andra debatten handlar om övergreppen. Om de många skandaler som förföljer myndigheten. Om att barn som inte dömts för brott utsätts för statslegitimerade övergrepp. SiS är en statlig myndighet. Det innebär att staten är ansvarig för de övergrepp som begås. I flera omgångar har staten fått gå in och ursäkta och betala skadestånd för övergrepp som institutionaliseras, till exempel efter vanvårdsutredningen. Det kommer troligtvis också att hända när väl SiS läggs ner. Att staten begår övergrepp mot sin befolkning i strid med de konventioner staten ratificerat (här barnkonventionen, enligt FNs barnrättskommitté) är kanske den största skandalen av alla. Och att både borgerliga och röd-gröna regeringar accepterat det trots återkommande kritik från FN.

Flyttas LSU in under kriminalvården bör SiS ungdomsvård omedelbart avvecklas. Då finns det inga argument för att upprätthålla en myndighet där övergrepp på övergrepp sker. Om dessutom SiS LVM-hem avvecklas, som samsjuklighetsutredningen nyligen rekommenderade, finns det absolut ingen orsak att upprätthålla myndigheten. Det är bara att lägga ner. Och ingen kommer att sakna den. Då kommer tvångsvård enbart att kunna utövas inom psykiatrin, när någon är till fara för sig själv eller andra. Det minskar risken för godtycklighet kring vem som tvångsvårdas. Fast regeringen haristället gett chefsåklagare Lise Tamm i uppdrag att utreda hur ungdomsvården kan reformeras. Ett tydligt uppdrag i förordningen är att föreslå åtgärder som säkerställer att det inte förekommer våld, kränkningar och sexuella övergrepp inom den statliga barn- och ungdomsvården eller att tvångsåtgärder vidtas utan stöd i lag. Bra! Fast i en första delredovisning föreslås att lösa ett av problemen med att tvångsåtgärder har vidtagits utan stöd av lag genom att tillåta inlåsning på sovrum nattetid. Om det är åt det hållet utredningen pekar generellt vet ingen än, men inte kommer det att minska övergreppen. Tvångsåtgärder används när det fattas pedagogiska metoder. Att utöka möjligheten att använda sig av tvångsåtgärder kommer inte att minska övergreppen, det kommer istället att minska behovet av utbildning och personal.

Vi har dock kvar ett stort rättssäkerhetsproblem om inte SiS läggs ner. Tvångsvård inom psykiatrin (enligt LPT och LRV) bestäms av domstol där domstolen tar ställning till tvångsvården inklusive de befogenheter som finns inom psykiatrisk tvångsvård. Ett LVU-beslut bekräftas också av domstol, men domstolen tar inte ställning till vårdformen. De flesta som har LVU är placerade i familjehem eller HVB, där det inte finns befogenheter att avskilja eller använda våld.

Den som bestämmer om ett barn ska placeras på ett SiS-hem med befogenheter att avskilja, låsa in och använda visst våld är handläggaren på socialförvaltningen. Det finns absolut ingen rättssäkerhet. Det går enbart att överklaga LVU-beslutet, inte placeringen. Det bäddar för godtycklighet. Jag har träffat ungdomar placerade på SiS på grund av att de blivit våldtagna, haft skolfrånvaro (barn med autism som överbelastats i skolan och därför stannat hemma), har haft sex med jämnåriga, har prostituerat sig, har rökt hasch, har skurit sig i armen eller har varit ensamkommande flykting utan bostad. Jag har även träffat autistiska barn som placerats på SiS därför att det inte fanns en passande skolverksamhet för dem i deras hemkommun. Den som beslutat att de ska placeras på SiS är en handläggare på socialförvaltningen. Ofta för att handläggaren inte vet vad hen annars ska göra. Ibland för att SiS är billigare än en bra placering. Det är billigare att låsa in än att bedriva en bra verksamhet. Dessutom får SiS inte säga nej.

Jag har också träffat dömda ungdomar och ungdomar som varit på väg in i en kriminell livsstil. Fast inte blev de mindre kriminella av att placeras tillsammans i en fängelseliknande miljö. Barnen säger själv att de sitter inne.

Så vad SiS är bra för har jag svårt att se. Men fram för allt har jag svårt att förstå varför SiS ska ha särskilda befogenheter att avskilja, låsa in och utöva visst våld mot barn som godtyckligt och rättsosäkert placerats hos SiS. Och vi behöver absolut ingen ny myndighet som med särskild befogenheter att använda våld och inlåsning för barn som inte är dömda för brott. Länder vi i vanliga fall jämför oss med klarar sig utan.

Så när räcker det? När har det varit en skandal för mycket? När har Sverige fått nog kritik av FN? När lägger våra folkvalda ner skiten utan att bygga upp en ny myndighet med samma inbyggda problem?