Om självständighet och autonomi

Om självständighet och autonomi

I de senaste två blogginlägg har jag skrivit om rättigheter. Mänskliga rättigheter. Konkreta rättigheter. I detta inlägg ska jag försöka hitta punkten mitt emellan det konkreta och det teoretiska. Jag ska skriva om den viktigaste mänskliga rättigheten, autonomi. Att bestämma över sig själv. 

Autonomin är den mänskliga rättigheten som är lättast att ta bort på ett boende eller en daglig verksamhet. Vi gör det hela tiden och utan att tänka. Och konstigt nog tar vi ofta bort den för att vi egentligen vill öka autonomin. För vi kan tolka det begreppet olika. Självständighet. Är det att kunna laga sin egen mat eller bestämma vad en ska äta? 

Jag ska genast komma med ett erkännande. Ibland köper jag hem pizza. Jag vet. Det är inte att vara självständig. Jag bör laga min egen mat, jag vet. Fast jag älskar rätten att bestämma att jag vill gå på restaurang, köpa hämtmat ibland eller be någon skära salladen när jag lagar mat hemma. 

Även min bil medverkar till att göra mig osjälvständig. Den har motor. Jag behöver alltså inte gå för egen maskin, utan kan sitta i lugn och ro och transportera mg. Den har farthållare och körassistent som håller den på vägen, och helljuset släcks automatiskt ned vid möte. Jag tycker dock inte att det är ett problem. Jag känner mig inte mindre självständig för att jag tar hjälp av teknik eller äter mat andra lagat. För mig är autonomi och självständighet en känsla. Känslan av att det är jag som bestämmer i mitt liv. Vad jag äter och vart jag far. Och den känslan är viktig. Psykologiska forskare som Lee Ross, Richard Nisbett och Bernhard Weiner beskrev redan för 30 år sedan att känslan av att kunna påverka sin livssituation är den viktigaste för att undvika psykisk ohälsa som depression och utmattningssyndrom. Ändå har vi inom LSS allt för ofta haft ett annat perspektiv på självständighet. Vi pratar om ADL. Att kunna tvätta sin egen tvätt, laga sin egen mat, som om det på något sätt handlar om autonomi och självständighet. Utan tanke på att personen det handlar om upplever att personalen bestämmer hela tiden, till och med att hen ska tvätta på onsdagar. 

I en skånsk kommun jobbade socialpsykiatrin med stöd till ADL. Ofta i åratal. Utan synbar utveckling. De personer de stödde klarade sig inte utan stöd. Så vi införde en regel: har inte boendestödet kring städning blivit onödigt inom 9 månader övergår städningen till hemtjänst. 

Hemtjänst innebär en kostnad. De personer som övergick till hemtjänst började plötsligt kräva kvalitet av insatsen. De kollade om det blev rent. Och klagade när det inte blev. Självständigt. Vi såg att känslan av att ta hand om sitt eget liv ökade. Autonomin ökade. Så jag började fundera över vad självständighet är och hur vi kan stödja det inom LSS. Började snacka om autonomistödjande pedagogik. En pedagogik som stödjer personers känsla av att bestämma i sina liv. 

Senaste åren har det blivit min viktigaste tanke. Hur kan vi säkra att de människor vi stödjer känner att de bestämmer? Vi har såklart ett stödjande uppdrag, så det får aldrig innebära att vi lämnar personen utan det stöd hen behöver. Men vi måste utforma stödet så att personen känner att det är hen som beställer stödet. Att stödet är en hjälp. Ett stöd. För självständighet är en känsla. Känslan av att bestämma i sitt eget liv.

Denna text publicerades första gång i tidskriften Intra, nr 3 2020.