Det finns väldigt lite forskning kring HVB, så det är inte konstigt att det är svårt att få till ett bra kunskapsstöd. Författarna till detta har därför hängt upp hela kunskapsstödet på forskning i föräldraskap. Och det är inte fy skam, egentligen. Om man alltså hade använt sig av aktuell forskning. Det har man inte. Man har använt sig av Baumrinds förädrastilsteori, som utvecklades på sextiotalet, och bygger hela kunskapsstödet på Martin och Jacobys modell, som bygger på Baumrinds forskning. Modellen kom till i 1983. Det är väldigt långe sedan. Det har hänt jättemycket sedan dess.
Baumrinds tanke var att föräldrar kunde vara antigen för hårda eller för mjuka. Det gällde att hålla sig mitt emellan. Det utvecklades olika sätt att mäta det. Senare forskning, till exempel Ellen Skinners arbete, har visat att de test som är avsedda att mäta Baumrinds föräldrastilar faktiskt mäter någonting annat.
Men varför är det ett problem?
Jo, Baumrind beskriver hårda föräldrar som de som använder sig av många konsekvenser och sätter många gränser, och mjuka föräldrar som de som inte gör. Och att man bör använda sig av lagom konsekvenser och lagom gränssättning. Fast hennes utfallsmått (det hon mäter huruvida föräldrarna lyckas med) är lydnad. Lagom konsekvenser och gränssättning ger lydiga barn. Iallafall mer än hårdare föräldrar och föräldrar som inte bryr sig så mycket. Hela Socialstyrelsens kunskapsstöd bygger på denna tanke. Trots att ingen lag kring socialt arbete i Sverige, varken Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen om vård av unga (LVU), de lagar som HVB jobbar under, lämnar lydnad som mål. Båda lagarna beskriver självständighet och autonomi som mål. I kunskapsstödet blir detta ett problem, som författarna försöker lösa på olika sätt, till exempel genom att skriva att man inte får ta ut metoder från helheten, utan måste förhålla sig till hela kunskapsstödet.
För kunskapsstödet beskriver att man egentligen bör jobba lågaffektivt. Man bör hantera, utvärdera och förändra genom förebyggande arbete. Och där beskrivs bra metod, metoder som jag skulle beskriva som tydligt lågaffektiva. men av någon orsak har man hängt upp det på förlegad forskning.
Varför är det förlegad? Jo, Baumrind beskrev en skala, där ena änden är auktoritär och andra är låt-gå-fostran. Modellen ifrågasattes starkt av Wendy Grolnick, som beskrev den faktorn som två faktorer:
1: En tvåsidig faktor, kontroll vs autonomistöd
2: En dimension, kaos vs struktur.
Grolnick beskriver, att auktoritära föräldrar fokuserar på kontroll och har hög struktur, medan låt-gå-föräldrar fokuserar på autonomistöd och har låg struktur. Fast bra föräldraskap fokuserar på autonomistöd och har bra struktur. Det har hon och hennes forskargrupp kunnat visa i mängder av studier. Då försvinner gränssättning som metod; den springer ur kontroll- och lydnadsorienterad föräldraskap. Du kan lära dig mer om Grolnicks föräldrastilar genom att läsa hennes fantastiska bok The psychology of parental control eller titta på min film om föräldrastilar.
Senare har Skinner, Johnson & Snyder gjort en faktoranalys av all forskning fram till 2005 om just föräldrastilar. Deras forskning dödar Baumrinds teori, och komplicerar även Grolnicks bild. De anser inte att Grolnicks modell är fel, men de beskriver den som lite förenklad. Och visar hur man kan se föräldrastilar som en 6-faktormodell.
Hade Socialstyrelsens kunskapsstöd utgått från antigen Grolnicks eller Skinners arbete hade det baserats på forskning som sedan inte ifrågasatts. Men man valde att basera det på en förlegad modell. Och av den orsaken hamnade man i en knivig sits där man tvingades förorda gränssättning som metod (för det gör man i Baumrinds modell) och sedan försöka backa från det genom att beskriva lågaffektiva strategier ändå. Varför inte bygga kunskapsstödet på aktuell kunskap, så det stämmer väl med de metoder man ändå förespråkar?
Jag förstår inte. Och jag förstår inte heller att man från Socialstyrelsens sida inte använt de begrepp vi faktiskt använder inom HVB-vården i dag. Som lågaffektivt bemötande. Inte minst eftersom kunskapsstödet ändå förespråkar lågaffektiv metod. Istället nystar man in sig i ett krångligt teoretiskt och metodmässigt komplicerat resonemang med utgångspunkt i en förlegad teori, som till och med handlar om någonting annat än det kunskapsstödet ska handla om. Och på köpet får man rekommenderat personal att använda sig lagom mycket av en metod som det finns absolut inget vetenskapligt stöd för, men som Baumrind körde in i sin teori. Gränssättning.
Varför är gränssättning inte bra?
Föreställ dig att vi byggde körskolan på gränssättning. Alla får ett körkort, och man lär sig genom att göra fel. Som tur är har vi 100.000 poliser, en på varje gathörn, som kan sätta gränser. Det skulle vara kaos i trafiken. Istället använder vi oss av förebyggande utbildning. Fast det kallas inte gränssättning, det kallas att träna strukturer. Socialstyrelsen rekommenderar struktur, men av någon konstig orsak kopplar de det till gränssättning. Troligen på grund av att Baumrind gjorde det. För mer än 50 år sedan.
Det måste helt enkelt vara bättre att lära ut gränser i förväg, genom struktur, än efter beteendet, genom gränssättning.
Nästa problem är hur vi sätter gränser. Sätter du gränser där gränsen finns, eller när ditt tålamod tar slut? Och är tålamodet likadant varje dag eller skiftar det med överskottet? Sätter dina eventuella kollegor gränser på samma ställe som du? Nej, såklart inte. Så för mig är det helt oförståeligt hur någon skulle kunna lära sig var gränsen går genom gränssättning. Gränsen sätts ju olika varje gång. Att rekommendera gränssättning till HVB-personal, som kanske är den personalgrupp med lägst andel med relevant utbildning i hela omsorgen och pedagogiken, gör det inte bättre. Många av dem har inte lärt sig någon social- eller specialpedagogisk metod, men får nu veta att gränssättning går bra. Utan att de kan bedöma hur de sätter sina gränser.
Och sedan det största problemet. Vi har inte mycket forskning kring gränssättning. Forskningen som bygger på Baumrinds teori tittar inte på gränssättning i sig, utan på en komplex verklighet där gränssättning och struktur blandas ihop på ett olyckligt sätt, och där utfallsmåttet är lydnad. Men det finns lite grann tydlig forskning. Norska Stål Bjørkly har till exempel kunnat visa att 58 % av våldet mot personal i komplex omsorg är i gränssättningssituationer. Ytterligare 32 % är i studien på grund av kommunikationssvårigheter. Så att fokusera på att träna personal i kommunikation och i att undvika gränssättning verkar vara den bästa vägen för att undvika våld mot personal.
Så min uppmaning till Socialstyrelsen är: Gör om och gör rätt. Utgå från aktuell forskning istället för en förlegad teoretisk modell. Behåll gärna rekommendationerna kring förebyggande, men skrota all snack om gränssättning. Då behövs inte heller en disclaimer som nuvarande rapporten innehåller; att man måste ha med hela kunskapsstödet och inte plocka ut gränssättning som huvudmetod. För en del kommer nog ändå att göra det. Och det hade kunnat undvikas ganska enkelt genom att utgå från nyare forskning än den rapporten bygger på.
Fast allra bäst hade varit at se till att ta initiativ till bra forskning kring metod på HVB, och sedan göra kunskapsstödet.
]]>