Om att bli någon innan man måste bli något

Den danska regeringen nedsatte i januari i år en panel kring barnuppfostran. Valet av medlemmar var lite konstigt. Två forskare, en pedagog och en psykolog. En allmänläkare. Två bloggare och influencers, samt en skådis och en komiker (som dock också är läkare och specialist i vuxenpsykiatri). Ledaren av en föräldraorganisation. En tidigare politiker. Det som kännetecknar dem samlat är att de ofta framför åsikter om just barnuppfostran. Det är alltså ingen expertgrupp utan primärt en opinionsgrupp. 

Uppdraget var att lägga fram konstruktiva förslag till vad bra barnuppfostran är med utgångspunkt i kunskap, respekt och bredd. I uppdraget kunde man ana oro för ny teknik (läs: skärmtid) och icke-danska sätt att fostra barn. 

Deras debattskrift publicerades förre veckan. Snabbt jobbat! Men även bra. I skriften beskriver de hur synen på barnuppfostran ändrats från auktoritär till erkännande av barn som likvärdiga samhällsmedborgare, en utveckling de dels välkomnar, dels visar att dens fördelar understöds av forskning. 

Jag vill inte här gå igenom deras skrift i detalj, den kan du läsa genom att klicka här. Men jag vill framhäva några smått fantastiska slutsatser och rekommendationer de kommer med:

Barn ska ha lov att bli någon innan de behöver bli något. 

Helt fantastiskt formulering. I texten beskriver den behovet av bildning både i familjen och skolan istället för ett ensidigt kunskapsmål. Att se detta i en statlig rekommendation är smått otroligt. I svenska skol- och fostransdebatten har fokus på individens samhällsnytta senaste åren varit central. Vi diskuterar hur många och hur fort elever och nyanlända blir självförsörjande och bra skattebetalare. Ingen oviktig diskussion, absolut. Men kanske inte den viktigaste. Den viktigaste är kanske hur vi får barn och nyanlända att skapa sig en identitet och uppleva att de fyller en plats i gemenskapen. Då kanske självförsörjningen går lite lättare också. När man är någon är det lätt att bli någon. 

Jag tycker denna enkla mening bör vara ledstjärna i all barnuppfostran och skola. 

Panelen efterfrågar bildningsmål för skolan jämsides med kunskapsmål. Och utvärdering av bildning jämsides med utvärdering av kunskap.  

Att barn lär sig värdet av nära gemenskaper är en central del i karaktärsbildningen.

Detta skrivs tillsammans med:

Det behövs större rymlighet när barn gör motstånd

Dessa två beskriver olika delar av området Delaktighet och ansvar, som panelen anser är en viktig del av det att fostra barn. I de två meningar ser vi dubbelperspektivet. Barnet är en del av gemenskapen, men gemenskapen har även ett ansvar att ge utrymme för barnets självständighet och autonomi. Elegant!

Gemenskap är alltid individer som samverkar. Det gör vi för att vi överlever bäst när vi samverkar. Men det innebär även att vi behöver ge plats till den enskilda och att ingen prioriteras på bekostnad av någon annan. Rymligheten vid motstånd kan ses både som ett autonomistödjande fokus och som en rekommendation av konflikthanteringsmetod som tar hänsyn till barnets rättigheter. Man skulle till och med kunna se det som en rekommendation av lågaffektivt bemötande. 

Och alla tre punkter kan man se som en rekommendation att inte bli auktoritär i sitt föräldraskap. Det syns även i de delar jag inte tagit upp här, som rekommendationerna om skärmanvändande. Det är spännande. Den kunskap man tagit in i diskussionerna har tydligt detta perspektiv. Man utgår från tre forskningsprojekt. Vive, en stor prospektiv studie av barnuppfostran och dess resultat där man följt 6000 barn födda i 1995 (den studien kommer jag snart att skriva om här på bloggen), samt två undersökningar om hur folk tycker om barnuppfostran, en där man frågat barn och en där man frågat föräldrar. Barnens och de vuxnas perspektiv erkänns som likvärdiga. Underbart! Inga randomized controlled trials (vanliga sättet vi testar verkligheten på genom att ta bort verkligheten) utan i Vive-studien just hur det går till i verkligheten och vad resultaten blir. 

Det viktigaste i panelens skrift är dock fortfarande att vi ska fokusera på barnens rätt att bli någon innan de behöver bli något. Man blir helt varm inombords av den tanken.