Om att ställa fel fråga

Jag har kommit på en sak. Det har tagit en del år att komma på det, men det var lite av en uppenbarelse att komma på det. Jag har kommit på, att om någon ställer mig en fråga jag inte kan svara på är det nog fel fråga. För det får inte handla om att jag inte vet.

Nu tänker du säkert som läsare att nu har han fått hybris. Fast det är inte fallet. Jag har kommit på att om jag ska lyckas i mitt arbete måste jag omformulera frågor jag inte kan svara på så att jag kan. Annars hamnar jag ju hela tiden i metodtaket.

Den vanligaste felaktiga frågan jag får är: ”Hur ska vi få honom att sluta [insätt valfritt problembeteende]”. Orsaken är att det sällan är den enklaste vägen. Men även att det är precis i den situationen jag hamnar i metodtaket i och får tankar om konsekvenser och belöningar, straff och vädjande samtal. Metoder som inte fungerar.

Så jag brukar omformulera frågan till: ”Vad ska vi göra så att han inte [insätt valfritt problembeteende]”. Den frågan ger oss ansvar” och därmed möjlighet att lösa situationen. Det är vi som ska göra jobbet.

Man skulle kunna hävda att det är samma fråga. Fast det är det inte. I den första frågan vill vi hitta ett sätt att få honom att ändra sitt beteende genom någon typ av påverkan från oss. Ofta någon typ av pedagogisk påverkan som innebär att han härefterdags inte har beteendet. Den andra frågan handlar om vad vi ska ändra på i vårt bemötande, i vardagens strukturer eller i miljön i stort så att beteendet inte uppstår. För beteende uppstår alltid i mötet mellan individen och omgivningen.

Senaste tiden har jag ibland i handledning och rådgivning sagt att frågan personalen ställer är fel därför att den lämnar oss maktlösa. Tillsammans omformulerar vi frågan så att vi får en fråga vi kan svara på. Då kommer vi att kunna påverka situationen och vårt arbete. Och bäst av allt: Metoden att omformulera frågan är så enkel att personalen ofta klarar den på egen hand. Då kanske jag inte behöver handleda så ofta, utan personalen kan i vardagen genast lösa problemen de förut kände sig maktlösa i.

Jag är säker på att man som förälder eller personal kan träna att omformulera frågan på egen hand. Det är så enkelt så att jag är säker på att någon kommit på det förut. Fast kanske också så pass enkelt att man inte beskrivit det formellt. Men jag vill önska dig som läsare lycka till med det!