Om att ta ut de andra barnen

Ibland får jag frågor från lärare, psykologer, skötare och annan personal. Oftast på mail, men ibland på andra sätt. I veckan fick jag en fråga på twitter. Frågan lät (på tre tweets: @BoHejlskov: kunnig & klok, men detta är tyvärr ofta praktiskt omöjligt i vardagen: Om en elev kastar möbler omkring sig i klassrummet: Ta snabbt ut de andra barnen. Återvänd och utstråla lugn. Förslag: Sätt dig ner lr luta dig mot väggen. De andra barnen?

Twitter är tyvärr inget bra medie för fördjupad analys. 140 tecken inbjuder till förenklingar. Frågan är alldeles för komplex för att den ska gå att få in på så lite text. Men jag kan försöka:

Alternativet? Att de andra barnen ser ett utagerande och riskerar träffas av möblerna? #ångestiklassrummet

Alternativet? Att de andra barnen ser en fysisk fasthållning och upplever den ångest det innebär? #traumatisering

Nej, det är nog bäst att ge frågan den plats den behöver.

När ett barn i ett klassrum börjar kasta med möbler har vi traditionellt tagit tag i barnet. Det har oftast slutat i en fasthållning, där personal håller fast barnet nedtryck på golvet i lång tid tills barnet är utmattat. Det är oerhört farligt, barn har både skadats och dött i den typen av fasthållningar, och mängden barn som traumatiserats och har flashbacks från situationer av den typen är enorm. Fasthållningar förstör dessutom den pedagogiska alliansen, så personalens förutsättningar för att nå de pedagogiska mål minskas våldsamt. Så vi måste skapa alternativ.

Det bästa alternativet är att vänta tills barnet kastat klart. För alla slutar kasta med möbler. Första gången jag upplevde en elev kasta med möbler hade jag den felaktiga uppfattningen att jag var tvungen att ingripa. Det var som om jag trodde att om jag inte gjorde det skulle eleven fortsätta kasta med möbler i dagar. Så är det såklart inte. Absolut max 20 minuter, oftast under 5 minuter och i många fall enbart runt 30 sekunder. Så det absolut mest effektiva om vi ser till tid är att låta eleven kasta klart. En kollega lade fram en studie på Studio III-konferensen på Malta i 2007, där de hade tittat på de ekonomiska aspekterna av att låta eleven kasta klart. Det visade sig att en initial kostnadsökning på 10 % efter ett par månader vände neråt och i förlängningen innebar en halvering av kostnaderna första året och en nittioprocentig minskning andra året. Barn kastar mycket mindre med möbler om de får kasta klart.

Vi tror det beror på att vi genom att låta eleven kasta klart ger eleven möjlighet att lära sig att hen kan ta kontrollen över sig själv. Om vi alltid tar tag i eleven lär sig eleven att det behövs personal för att säkra att hen inte förlorar kontrollen helt. Genom att erfara att man kan återta sin självkontroll blir världen en tryggare plats.

Förutsättningen för att vi kan låta eleven kasta klart (och spara alla pengarna till möbler) är att ingen skadas. Därför måste vi få ut de andra eleverna. Fast det hade vi behövt även om vi gjorde en fasthållning. Vi kan inte låta andra elever utsättas för den ångest det innebär att se en elev förlora kontrollen helt och hållet, och att låta helt vanliga elever uppleva att personal brottar ner en klasskompis är inte heller en trygg situation. Så vi måste för att skydda de andra eleverna både fysiskt och psykiskt få dem att lämna platsen där en klasskompis är i kaos. Det kan man tycka är svårt, men det finns olika sätt att göra det på:

  • Ta ut de andra eleverna själv och sedan återvända till klassrummet.
  • Se till att eleverna går ut för egen maskin snabbt. det kan vi träna som vi tränar brandutrymning, med återsamlingsplats och allt.
  • Få en kollega att ta ut de andra eleverna, eller in i sin egen klass, medan man själv är klar hos eleven som kastar med möbler.

Det är principen som är viktig. Elever ska inte utsättas för den ångest det innebär att en elev kastar runt med möbler och kan träffa dem. Inte heller den ångest det innebär att se en vuxen de litar på brotta ner en klasskompis. Det är sådana situationer som kan ge mardrömmar och sömnbesvär. Det måste vi undvika. Uppgiften blir att hitta ett sätt vi kan undvika det på. Det finns troligen hundra olika variationer på de ovanstående metoder. Vissa kräver samarbete mellan lärare i intilliggande klassrum. Vissa kräver kreativitet och rutiner i samspel. Men det är klart att det går. Alternativen är ganska enkelt för dåliga.