Om curlingföräldraskapets resultat och konsekvenser, del 2

För ett tag sen skrev jag en blogginlaga om curlingföräldraskap efter att en dansk studie hade slagit fast att barn som hade fostrats genom curlande klarade sig bättre än de som inte hade. Bloggposten var den absolut mest delade jag någonsin skrivit. Kanske för att den gav alla de föräldrar som i alla år sedan curlingbegreppet formulerades har haft dåligt samvete därför att de curlat sina barn upprättelse.

Studien hittar du här. Curlande definieras i studien som att föräldrarna hjälper barnen mer än de behöver. Definitionen kommer från den som formulerade curlingbegreppet: danska psykologen Bent Hougaard. Resultaten är tydliga: De som utvecklade sig bäst (kände sig minst ensamma, genomförde i störst utsträckning utbildning (minst drop-out) och hade bäst psykisk hälsa. De hade dessutom bäst relationer med sina föräldrar. De hade i mindre utsträckning än barn som bara fått lite hjälp av sina föräldrar provat hash) var barn som fick mer hjälp än de behövde, och hade uppgifter i hemmet. De som klarade sig nästbäst fick mer än de behövde men hade inga uppgifter i hemmet. Sämre gick det för de som inte fick mer hjälp än de behövde, men hade uppgifter i hemmet, och sämst gick det de som inte fick mer hjälp än de behövde och inte hade uppgifter i hemmet. Ganska tydliga resultat.

Föreställningen om curlande som negativ faktor i barnuppfostran bygger på tanken att barn ska härdas. Genom att de klarar sig själva kommer de att utveckla motståndskraft och styrka, och kan därmed klara sig i världen. På samma vis tror de som avråder från curling, att man blir vek och svag av curling. Att man inte genomför utbildningar, utan behöver en förälder som hjälper en hela livet. Studiens resultat ger motsatt bild. Curlade barn hoppar mer sällan av utbildningar.

Jag har funderat på sätt att förstå varför världen är så pass uppdelad: Å ena sidan de som tror att curlande ger veckla barn, och å andra sidan vi som tror att barn utvecklas bra om de får stöd. Uppdelningen har funnits ändå sedan debatten mellan Platon (som tyckte att barn är vildar och måste tämjas) och Aristoteles (som tyckte att barn utvecklar sig bra på egen hand, men att vissa behöver stöd för att det ska gå bra). Och jag har börjat ana konturerna av en förklaring.

När jag pratar med de som använder curlingbegreppet negativt beskriver de ofta världen som en hård plats, där barnen ska klara sig i konkurrens med andra barn. Genom att bli stark kan man klara sig. Man måste kämpa på, snällhet hjälper ingen, och har man tur och grit kan man komma långt. När jag pratar med de som gärna curlar sina barn beskriver de ofta världen som en bra plats att vara på, där människor hjälper varandra och klarar sig bäst när de samarbetar. De anser ofta att det viktigaste är relationer och gemenskap.

Det verkar som dessa två grupper har svårt att kommunicera med varandra. Ena sidan anser att andra sidan är hippisar, andra sidan att ena sidan förespråkar förtryck och diktatur. Jag har jobbat med båda dessa typer av föräldrar och skol- och omsorgspersonal i alla år. Och i alla år har jag försökt hitta en väg i mitten, där vi tar ansvar för det vi som föräldrar eller personal sysslar med utan att använda oss av metoder som förtrycker barn, och utan att överge barnen i en låt-gå-pedagogik. Vi hanterar det som händer, sedan utvärderar vi vad som blev fel, och sedan tar vi ansvar för att det inte händer igen genom att skruva på det vi själva gör. Det är kärnan i lågaffektivt bemötande.

Ändå hamnar jag gång på gång i diskussioner med människor som anser att barn ska uppföra sig, och som förespråkar straff, konsekvenser och gränssättning. De verkar anse att jag står för en låt-gå-pedagogik. Det verkar till och med som om de som förespråkar mer auktoritära metoder inte kan se vad vi som inte gör det egentligen gör. De verkar tycka att vi är mesiga och inte har metod. Det senaste exemplet är skyddsombudet på Hjulstaskolan, som den 21 februari 2019 beskrev lågaffektivt bemötande som att göra ingenting. Den typen av åsikter hittar jag ofta hos de som är negativa till curling.

Senaste halvåret har jag fokuserat mycket på den forskning som bedrivs av Michael Tomasselo vid Max Planckinstitutet. Jag har beskrivet den i flera bloggposter. Han forskar på vad som är unikt för människan. Och har kommit fram till att det som mest av allt kännetecknar människan är att vi samarbetar. Vi hjälper varandra. Vi hjälper till och med främlingar. Det finns såklart många exempel på detta i Tomasellos forskning. Men det är ännu roligare att se på den stora verkligheten. Vem blir populär? Är det den som bara gynnar sig själv eller den som hjälper andra? Tycker vi bäst om Trump och Putin, som verkar gynna sig själva på andras bekostnad, eller om Bill och Melinda Gates, som donerar stora belopp till organisationer som räddar barns liv?

Tomasello anser att den som hjälper andra överlever bättre än den som inte gör. Det är gruppevolutionens logik. Genom att samarbeta överlevde våra anfäder och anmödrar bättre, och därför har vi en tendens att hjälpa andra. Därför ställer vi upp för våra kompisar, och även för främlingar som fått punktering eller frågar efter vägen. Det är till och med så att vi har svårt att upprätthålla privata ägandet. Tomasello beskriver, att vi människor som jägare och samlare troligen inte ägde så mycket. Vi kunde bara äga det vi kunde ta med oss. Sedan bosatta vi oss och började odla marken för 10.000 år sedan. Det gjorde vi tillsammans. Byn ägde marken, och vi hjälptes åt. Så var det ändå till de stora skiften på 1700- och 1800-talet. Mitt eget namn, Hejlskov, är ett byaman från före skiftens tid. Vid skiftet fördelade staten marken mellan byinvånarna. Vi skulle plötsligt äga var sin åker istället för att äga tillsammans. Det gick sådär. Ganska snart började bönder samarbeta i mejerikooperativ. Vi slöt ihop oss i föreningar, även ekonomiska sådana. Och staten startade skolan och andra samhällsfunktioner vi äger tillsammans. Sedan kom aktiebolagen. Ett aktiebolag är ett företag som ägs av flera personer ihop. För det är effektivt att äga ihop det viset, mycket mer effektivt än om det är varje person för sig själv.

Vi klarar oss bäst om vi samarbetar. Om vi hjälper varandra. Därför är det kanske helt logiskt att de barn som klarar sig bäst är de som fått mer hjälp än de behöver och hjälper till hemma. För de tränas i det som mer än något annat göra oss människor framgångsrika: Att hjälpa varandra. De har bra rollmodeller också. För världen är inte ett otrevligt ställe där det är varje person för sig själv i en ständig kamp för överlevnad i en mördande konkurrens. Världen är ett betydligt trevligare ställe där människor generellt är snälla och hjälper varandra. Därför är curling en bra metod för att förbereda barn för vuxenlivet.