Senaste månaderna har vi haft en skoldebatt i Sverige. Igen. Och som vanligt har den inte handlat om hur skolan ska bli bättre på att få eleverna att nå målen, utan olika debattörer har efterfrågat utökade befogenheter att använda våld mot elever eller rekommenderat auktoritära metoder med inslag av förtryck. Metoder, som vi inte skulle acceptera om de användes mot oss själva. Exempel är Hamid Zafar, Isak Skogstad och Irene Ziverts. Jag har funderat mycket över varför det kommer just nu. En orsak kan såklart vara att det är en motreaktion mot att lågaffektivt bemötande numera används på väldigt många olika skolor med bra resultat. Fast jag tror det finns fler orsaker.
I 2011 fick vi nuvarande skollag. Den skiljer sig tydligt mot tidigare skollagar på två sätt.
- Den är tydlig med att ansvaret för elevernas skolresultat ligger på huvudmannen (kommunen eller skolans ägare). Det är jättebra. Om vi lägger det någon annanstans blir skolan inte effektiv.
- Skollagen definierar i kapitel 5 var gränsen går för lärarnas beteende gentemot eleverna i syfte att upprätthålla ordningen.
Det sista är problematiskt på olika sätt:
- De metoder som beskrivs är vad vi skulle kunna kalla amatörmetoder. Metoder som vi vet inte minskar oron och stöket i skolan, utan ofta ökar det. Om vi slänger ut en elev från klassrummet kanske det blir lugnare just då (om inte de andra eleverna förlorar koncentrationen och studieron av lärarens konflikt med eleven), men risken för oro kring den eleven i nästa lektion ökar. Det är som att kissa på sig när man fryser. Värmer en liten stund, men på sikt är det ingen hållbar strategi. Att stänga av en elev i en vecka (som är en annan av de strategier skollagen beskriver) kommer inte att hjälpa den eleven att nå målen. Och det finns stor risk att det ökar elevens motstånd mot skolan.
- De metoder som beskrivs i kapitel 5 är repressiva metoder, inte stöd. Metoder med inslag av förtryck. Metoder, som lätt förväxlas med straff. Skollagen beskriver ingen annanstans att vi ska använda repressiva metoder, utan rekommenderar stöd, när något inte funkar. Så kapitel 5 skiljer sig från restan av lagen på ett väldigt tydligt sätt.
- Skollagen ingår såklart i hela det svenska lagsystemet. Därför har man tidigare inte tyckt att det behövts att specificera vad man som lärare inte får, om samma regler gäller i resten av samhället. Till exempel står det inte i skollagen att man inte får aga, eftersom ingen får aga barn. Detta har kritiserats av Barnombudsmannen vid flera tillfällen, inte minst i Barnombudsmannens årsrapport Välkommen till verkligheten (2015), som handlar om skolpersonals övergrepp mot barn. Därför argumenterar en del för att kapitel 5 inte behövs. Allt är ändå reglerad i brottsbalken.
- De metoder som beskrivs i kapitel 5 i skollagen skulle, om en förälder använde dem, medföra risk för ett tvångsomhändertagande. Om en förälder stängde av ett barn en vecka skulle det absolut bli omhändertagande enligt LVU. Men även att bortvisa barnet från hemmets gemensamma utrymmen skulle kunna medföra en utredning hos socialtjänsten. Vi förväntar oss att föräldrar behandlar sina barn väl och löser konflikter genom dialog, inte straff. Att skollagen sedan beskriver straff som acceptabla metoder är såklart djupt problematiskt.
- Skollagens kapitel 5 skiljer sig från annan svensk lagstiftning på ett avgörande sätt. I Sverige har vi två typer av lagstiftning. Det ena sättet är att beskriva hur man ska göra. Det finns i förvaltningslagen, i trafikregler och annan lagstiftning som reglerar hur samhället ska se ut. Det är ofta ganska tydlig lagstiftning. När man svänger vänster i en bil ska man göra det som lagen beskriver det. Det andra sättet är att beskriva vad man inte får göra. Det finns i brottsbalken, som definierar att vi inte får slå på varandra och inte lura folk på pengar. Men i kapitel 5 beskrivs gränsen för vad man får göra. Inte genom att beskriva vad man inte får göra, utan genom att beskriva vad man får göra. Det betyder att det finns en risk att vi tolkar det som regler för hur vi ska göra (eftersom vi inte har andra lagar som är formulerade som skollagens kapitel 5). Det innebär att det finns lärare och skoldebattörer som tror att det är bra att utvisa en elev från klassrummet, att stänga ev en elev en vecka etc.
I vissa länder har vi lagar som påminner om det. I Tyskland beskrivs hastighetsgränser annorlunda än i Sverige. I Sverige anpassar vi hastighetsgränser efter förhållanden. Blir vägen krokig och smal är det 70, när den bred och rak är det kanske 90. I Tyskland är landsväg 100 och motorväg fri hastighet, om inte annat är skyltat. Det betyder inte att du kan köra 100 på alla landsvägar. Många svenska turister har plötsligt upptäckt denna skillnad när de kör 100 in i en snäv kurva. För i Sverige förväntar vi att man håller maxhastigheten och inte bromsar trafiken. På motorvägen i Tyskland är det ännu krångligare. Ja, man får köra 400 km/t på många vägar. Men som utgångspunkt är det en jättedålig idé at köra 400 km/t. Och kör du från Stockholm till Rom och försöker hålla 400 km/t när du får, kommer du efter all sannolikhet att krascha någonstans på vägen. Men vissa använder skollagens kapitel 5 precis så. De ser det som rekommendationer.
I etiken har vi ett relevant begrepp: Slippery slope. Det beskriver en vanlig utveckling i olika sammanhang: När vi börjar tumma på etiken börjar den glida. Börjar vi försvara ett personalbeteende som är tveksamt ur etisk synvinkel, glider gränsen för vad vi accepterar väldigt fort, tills vi hamnar i beteende som av omgivningen ses som horribelt. Det är så alla skandaler inom äldrevård och LSS utvecklas. Ett bra exempel har vi från Danmark. I 1993 formulerades lagen Magtanvendelsesbekendtgørelsen för verksamheter som har hand om barn inom socialt arbete. I den beskrevs precis när man fick använda fysisk makt. Orsaken vart att man ansåg att det användes för mycket fysisk makt inom vissa verksamheter. Syftet var alltså att minska användningen av makt. Fast vissa ansåg att lagen beskrev var gränsen gick, och vissa verksamheter började gå precis till gränsen. Så i många verksamheter accepterade man plötsligt maktanvändning man inte hade accepterat innan. Tanken från lagstiftarens sida var att man i en senare revision av lagen kunde begränsa befogenheterna. Fast så blev det inte. När lagen skulle revideras för ett par år sedan utökades befogenheterna kraftfullt efter tryck från HVB-branschen. Slippery slope.
Som utgångspunkt kan skolans befogenheter inte vara större än föräldrars eller de befogenheter vi har när vi stöter på konflikter mellan barn som lekar på fritiden. Orsaken är att vi annars utökar våldsmonopolet, som polisen har. Det håller i och för sig på att luckras upp i Sverige med ordningsvakters förordnande. Men att lärare helt utan utbildning i beteendehantering skulle kunna få befogenheter som går ut över nödvärn är en befängt tanke. Skollagen är tydlig med att vi ska fostra eleverna till att ingå i det demokratiska samhället. I så fall måste vi träna det demokratiska samtalet. Det kräver att vi inte utökar skolpersonals befogenheter att utöka förtryck. Det kräver såklart också att vi professionaliserar skolpersonals arbete med beteendeproblem. Och det handlar inte om att beskriva overksamma amatörmetoder som att säga ifrån, tillrättavisa, bortvisa och stänga av elever. Det är absurt att ett skyddsombud som Irene Ziverts rekommenderar amatörmetoder som vi vet innebär sämre arbetsmiljö för lärarna. Till exempel vet vi att tillrättavisningar ökar våldet mot personal (Bjørkly 1999), och att personal ofta skadas fysiskt i situationer där vi tar tag i en elev (Leggett & Silvester 2003).
Även elever som har svårt att ingå i vanliga sammanhang har rätt att nå målen enligt skollagen. Skulle vi offra de elever vi har svårt att hantera för de välartade barnens skull skulle utslagningen och därmed kriminaliteten i samhället öka på sikt. Bara genom att säkra alla barns rätt till utbildning kan vi få ett bättre samhälle. Och då behöver vi kunna hantera även krångliga elevers beteende på ett professionellt sätt. Och sedan utvärdera varför det blev fel för att sedan kunna göra de nödvändiga förändringar och anpassningar så att vi kan få en fungerande skola. Då kan vi uppfylla skollagens portalparagrafer. Det handlar om att förbereda alla elever på att ingå i samhället på ett bra sätt.
Tillägg 1
Efter att jag skrev texten ovan har det blivit lite livat. Men jag tycker inte att debatten förtjänar ytterligare blogposter. Så jag lägger till några tillägg.
I veckan publicerade jag bloggposten ovan kring den konstiga önskan om auktoritär metod inom skolan. Jag genomgick en möjlig förklaring med utgångspunkt i skollagens kapitel 5 och en oro jag har kring att debatten kan medföra en glidning så att samhället såsmåningom ger lärare utökade befogenheter att utöva våld mot elever. Befogenheter vi annars reserverat till psykiatrin, den statliga ungdomsvården, kriminalvården och polisen. Efter min bloggpost har debatten fortsatt. Jag har mottagit personliga påhopp, och inte bara på twitter (där får man ju liksom räkna med det, den som tror att man kan debattera något så komplext som pedagogik på 140 tecken har antingen en väldigt primitiv syn på pedagogik, eller kommer att upptäcka att det inte går och att man tyvärr inte flyttar något). Men det är vad det är. Jag har sedan början på mitt virke provocerat människor som efterfrågar auktoritära lösningar på beteendeproblem. Som tur är finns debatten inte längre på vetenskapliga konferenser och inom det fält, där de mest sårbara personer finns; LSS. Men vi har kvar en liten debatt inom psykiatri och rättspsykiatri, där SKL kämpar emot dessa auktoritära tendenser, och debatten finns inom den statliga ungdomsvården. Inom polisen är debatten kvar på personalrumsnivå, men ledning och politisk styrning har en balanserad syn.
Inom skolan är debatten dock väldigt levande. Auktoritära metoder i skolan rekommenderas av skoldebattörer med lärarbakgrund, allmänna debattörer (senast Sveriges alltid närvarande förespråkare för auktoritär barnuppfostran, David Eberhard, på Twitter) och allmänna förespråkare för auktoritära lösningar varsomhelst i samhället.
Den feedback jag fått på min bloggpost från förespråkare av auktoritär metod är dock att de inte alls förespråkar auktoritär metod. Så vi ska kanske titta på begreppen.
I forskning om barnuppfostran har vi haft några olika definitioner genom åren. Vi behöver inte gå in på vad 1800- talets förespråkare för auktoritär barnuppfostran och pedagogik (som Hersey) beskrev. Även om de definierade begreppet är det såklart inte rättvist att hänvisa till förespråkare för regelrätt barnmisshandel och smeta ner välmenande skoldebattörer. För det är inte så vi definierar begreppet i dag. Den forskare som är tydligast de senaste 30-40 åren är Wendy Grolnick. Hon definierar auktoritär barnuppfostran som fostran som har lydnad och beteendekontroll som mål (kontra autonomistöd) och parar detta med hög struktur. Struktur är jättebra, så länge den syftar till att hjälpa barnet att navigera genom att det är tydligt var gränser går. Men struktur kan vara enormt negativt för barns utveckling om den syftar till att pressa barnet in i lydnad och kombineras med kontroll. Det innebär att en bra och förutsägbar vardag där målet är barns utveckling mot ökad självständighet (varför vi tränar just det genom att skapa bra möjligheter för självständighet i vardagen) är jättebra, medan en vardag där strukturen kombineras (eller till och med består av) kontrollåtgärder och konsekvenser leder till sämre utveckling, sämre skolresultat och mer problembeteende. Detta är inte tagit ur luften, utan är resultat av många års forskning. För en bra sammanfattning rekommenderar jag Wendy Grolnicks bok The psychology of parental control. Vill man hellre läsa den råa forskning har vi dels Grolnicks egen forskning (det finns mycket, hon är professor och har hållit på i många år), dels studier som Roth et al 2009, där de tittat på just utfall av olika föräldrastilar.
Auktoritär pedagogik definieras alltså som en pedagogik som använder sig av konsekvenser. Precis vad debatörer som Isak Skogstad, Hamid Zafar, David Eberhard och Irene Ziverts förespråkat senaste tiden. Den sista i TV4 morgon.
Så ja, de nämnda debattörerna förespråkar auktoritära metoder i en skola där uppdraget är att utbilda och fostra eleverna till att delta i det demokratiska samhället. Inte i det auktoritära samhället. Problemet är att man blir bra på det man tränas i. Så vill vi träna eleverna i att ingå i ett auktoritärt samhälle blir dessa debattörers metoder jättebra. Men vill vi förbereda eleverna på att leva i ett demokratisk samhälle där de ska ta ansvar för sina egna liv behöver vi träna dem i det.
Tillägg 2
Jag följer inte den pågående debatten om lågaffektivt bemötande i skolan alldeles för noga. Jag har inte tid. Alldeles för många uppdrag som antingen är att utbilda i lågaffektivt bemötande eller att stödja personal i att få vardagen i skola, vård och omsorg att fungera utan våld. Uppdrag i fyra länder de senaste två veckor, då debatten gått. Och dessutom forskar jag i hur vi tänker kring beteendeproblem och vilka effekter det får för hur vi handlar i svåra situationer och vilken effekt det får på graden av beteendeproblem. Så att följa en twitterdebatt som gått bananas prioriterar jag inte. Inte minst för att jag utöver mitt vanliga arbete fått ge en mängd intervjuar senaste veckorna, från båda tidningar och tv.
Men lite tränger ändå igenom. Inte minst en debattartikel i DN av Isak Skogstad och Hamid Zafar. Jag råkade till och med nämna Skogstad och Zafar i bloggposten ovan. Jag råkade dessutom skriva att vissa debattör (utan att nämna namn) önskar utökade befogenheter att använda våld. Skogstad och Zafar kastade sig genast på twitter och förfasade sig. De förnekar att de skulle önska det. Nu pekade inte jag ut någon specifikt kring just den önskan. Men eftersom den så starkt förnekas kan vi titta på det. Skogstad och Zafars artikel nämner några ärenden där lärare har utövat våld mot en elev. Ja, att med fysisk kraft bli utdragen ur ett klassrum är våld i lagens mening, skulle en lärare göra samma sak mot någon i en affär eller på gatan skulle hen troligen dömas. Skulle en man släpa ut sin fru från vardagsrummet med fysisk kraft skulle han kunna dömas för misshandel. Lärare har inte del i våldsmonopolet, vilket innebär att polisiära metoder som i privata relationer är olagliga också är olagliga om det är en lärare som utför den. De enstaka undantag skolan har från vad som är lagligt i privatrelationer finns beskrivna i skolagens kapitel 5. Och där står ingenting om att en lärare får använda sig av fysisk metod. Ja, man får bortvisa eleven från klassrummet. Men nej, lagen medger inte att vi släpar ut en elev med våld. Och vi har ingen vägledande dom från högsta domstolen som säger någonting annat.
Det som hänt i de ärenden Skogstad och Zafar beskriver i sin artikel är att olika rättsinstanser sedan har gjort de bedömningar de ska göra. Åklagare har lagt ner utredning om misshandel mot läraren (kanske för att åklagare måste lägga ner ärenden de inte anser sig kunna vinna, och om nödvärn åberopas kan man inte räkna med fällande dom. Då måste åklagaren lägga ner utredningen). Det innebär inte att rättssystemet har uttalat sig om huruvida lärarens beteende är lagligt. Det innebär enbart att åklagaren inte tror sig kunna få läraren dömd. Två olika saker.
(Litet extratilläg: Det visar sig att Skogstad och Zafar på denna punkt far med osanning. Två av de tre ärenden är inte avgjorda än. Detta påpekas av Skolinspektionen i ett officiellt uttalande.)
Ärenden har också gått till Lärarnas Ansvarsnämnd, som avgör om läraren ska förlora sin legitimation. Legitimationer är (och ska vara) väldigt svåra att bli av med. Inom sjukvård räcker det inte ens med att orsaka en patients död genom slarv för att bli av med sin legitimation. Att våldta en patient brukar vara det som krävs. Men det innebär inte att det faktum att man får behålla sin legitimation innebär att den handling som ifrågasätts är helt ok. Att orsaka en patients död genom slarv är inte ok, och en läkare eller annan sjukvårdspersonal kan absolut förlora jobbet av den orsaken, även om legitimationen inte dras in. Så de som påstår att en lärares beteende är Ok för att legitimationen inte dragits in är antingen okunniga eller talar mot bättre vetande.
Ibland har Skolinspektionen bedömt handlingen som ok. För Skolinspektionen bedömer inte bara om interventionen är laglig enligt skollagens kapitel 5. Nödvärn ingår också i bedömningen. Vem som helst får använda det våld som är nödvändigt för att undvika våld mot sig själv eller en annan, så länge insatsen står i proportion till vad vi försöker uppnå. Det framgår av Brottsbalken. Men det måste vara nöd, vilket Skolinspektionen bland annat definierar som att det är första gången det händer. Om läraren börjar dra ut en elev ut klassrummet varje dag skulle Skolinspektionen inte godkänna det. För nödvärn får inte vara en metod. Detta beskrev Skolinspektionen i en policyändring för ett par år sedan, och det framgår tydligt av många av Skolinspektionens avgöranden senare åren.
Det Skogstad och Zafar (och andra skoldebattörer, till exempel Liberalernas Roger Haddad) tycker är förkastligt är att eleverna ändå får skadestånd för kränkning enligt beslut av Barn- och elevombudsmannen på Skolinspektionen. Och att läraren kan förlora jobbet. Att vem som helst kan kränkas av ett lagligt beteende verkar helt oförståeligt för dessa debattörer. Fast så är det ofta i samhället. Det är inte olagligt att kalla namngivna personer kvacksalvare, troll, bedragare eller andra tillmälen på Twitter. Man får till och med skriva debattartiklar där man anklager namngivna personer för girighet. Men man kan ändå stämmas i domstol och tvingas betala skadestånd för det. Förtal hanteras inte som brottsmål, utan som civilt söksmål. Faktiskt är de flesta skadeståndsanspråk civila söksmål. Där tas ingen hänsyn till beteendets laglighet. Man kan även kränkas av ett beteende som inte anas olagligt om nödvärn åberopas. Vi har människor i Sverige som dör i polisinsatser där domstolen friar polisen med grund brottsbalkens paragraf om putativt nödvärn. Nöd behöver inte vara sann nöd, det räcker med upplevt nöd. Men den som dör dör. Och om man i den typen av insats skadas kan man såklart få ett skadestånd.
Och nu kommer den logiska knorren:
När Skogstad, Zafar och även Haddad kräver att Barn- och elevombudsmannen ska sluta döma ut skadestånd för att tydliggöra att lärares våld mot elever som det i de nämnda fallen är ok, är det en önskan om utökade befogenheter att utöva våld mot elever. För skollagen medger inte den typen av våld. Skollagens kapitel 5 är extremt tydlig med var gränsen för lärarens befogenheter går. Och där ingår inte fysiska interventioner. Enda sättet att få en fysisk intervention att vara laglig i svensk skola är att åberopa nödvärn. Vilket innebär att en bedömning av proportionaliteten måste göras. Den typen av bedömningar ser jag gärna. Men att hävda att en lärare får dra ut en elev från ett klassrum för att hen stör undervisningen är ganska enkelt osant. Och att efterfråga en lagliggörelse av den typen av insatser är att efterfråga utökad befogenheter att utöva våld. Slippery slope, slippery slope.