Om fysiska ramar

Nyligen blev jag ombedd att kommentera några arkitektritningar av en skola som ska byggas i en skånsk kommun. Skolan har elever från förskoleklass till sjätte klass. De fem lägsta klasserna skulle ha sina klassrum på bottenplan och sjätteklassarna en egen liten avdelning på andra våningen som liksom stack upp över enplansskolan. I mitten av sjätteklassarnas avdelning hade arkitekterna utformat ett galleri runt en fem meter bred öppning ner till en central sal precis innanför entrédörrarna. Alla de små eleverna skulle passera genom hallen på väg till matsalen (man har skolmat i Sverige). Det innebar att alla unga elever skulle gå under öppningen där sjätteklassarna kunde stå och titta och inte minst spotta på dem. Det är min erfarenhet att skolan under hela galleriets livstid skulle komma att ha problem med sjätteklassare som spottar de små eleverna i håret på väg in i matsalen. Så kommunen bygger in ett beteendeproblem om de behåller utformningen. Likaså hade arkitekterna ritat ut små toaletter med ingång direkt från skolans korridorer. Många elever i skolan kommer undvika att gå på toaletten om de måste gå in direkt från korridoren; det är bättre att ha en liten hall med kanske två toaletter istället. Det skapar trygghet.

Byggnaders utformning har oerhört stor betydelse för människors beteende. Det är också en helt egen vetenskap miljöpsykologin. Miljöpsykologer arbetar med utformning av offentliga rum, bostäder och i sällsynta fall med pedagogiska ramar, men också med färg- och materialval. Denna artikel handlar om arkitektur och inredning av boenden utifrån den kunskap vi efterhand har fått genom erfarenhet och den lilla, lilla forskning som finns på området. Man kan överföra det mesta till individuella boenden, dagliga verksamheter och skola, men jag kommer inte att specifikt gå in på sådana miljöer.

Det innebär att alla påverkas av fysiska ramar, men att graden av påverkan ökar med funktionsnedsättningen. Ju större svårigheter en person har, desto bättre fysisk miljö ska vi kunna erbjuda. Och inte minst: Desto större ansträngning bör vi göra när vi utformar den fysiska miljön.

Det finns några olika sätt som den fysiska miljön påverkar beteendet på:

  • Direkt känslomässig påverkan
  • Ren beteendeförstärkning
  • Trygghet för personen med funktionsnedsättningen
  • Trygghet för personalen
  • Socialt stödjande och habiliterande arkitektur

Den direkta känslomässiga påverkan är lättast att arbeta med och handlar i grund och botten om att minska den stress det innebär att bli överväldigad av intryck. Stress skapar större irritation, kortare stubin och bidrar till både utåtagerande beteende och självskadebeteende. Genom att minska de fysiska stressfaktorerna kan vi därför minska problemskapande beteende.

En stor andel av de människor som bor på specialpedagogiska boenden har ganska stora känslomässiga avvikelser. Avvikelserna kan vara av olika karaktär: Man kan vara överkänslig för till exempel ljus eller ljud; man kan vara underkänslig för till exempel temperatur och man kan ha svårigheter med att filtrera och vänja sig vid intryck. Det är överkänsligheten och svårigheterna med att filtrera och vänja sig vid intryck som är viktiga att förhålla sig till:

  • Många är mycket ljuskänsliga. De vill ofta gärna ha belysningen dämpad och gardinerna fördragna. Jag möter dock ofta personal som fulla av energi drar ifrån gardinerna och säger: ”Du ska då ha lite ljus så du inte sitter här och blir deprimerad.” Det är mycket bättre att anpassa ljuset, till exempel genom att ha många små ljuskällor. Bygg gärna med fönster från två håll (inte rakt motstående sidor) i de rum personen är mycket i, kanske med hjälp av takljuskupoler och andra former av indirekta takfönster. Då mjukas skuggor upp och stressen minskar. Många gånger är det också en bra idé att kunna dämpa dagsljuset, kanske inte med gardiner, men med lätt genomskinliga rullgardiner eller liknande.
  • Färgkänslighet. Den Londonbaserade arkitektfirman GA Architects har experimenterat med färgval i boenden för personer med autism och har upptäckt att mjuka pasteller och jordfärger ger den lugnaste miljön. Vi vet inte varför, men det är kanske färger som inte kräver så mycket av oss.
  • Ljudkänslighet är ofta en jättestor stressfaktor. Därför bör man satsa ordentligt på ljudisolering. Om det sker redan från starten i ett bygge blir det billigt. Åtminstone jämfört med vad det kostar att ha extra personal på grund av en dålig ljudmiljö. Exempel: Ett boende var tvungna att manna upp från en sovande nattpersonal till två vakna på grund av att en av de boende förde oväsen om natten. Inte eftersom personen var högljudd, men eftersom de andra blev störda och reagerade. Genom att bygga ett fristående litet hus alldeles intill huvudbyggnaden till den person som förde oväsen kunde man spara 75.000 kr i månaden i personalkostnader. Det innebar att det lilla huset betalade sig enbart genom två års besparingar. Att ljudisolera är helt enkelt betydligt billigare än att låta bli i de allra flesta fall.
  • Affektkänslighet bör man också ta med i beräkningen. Många personer med funktionsnedsättningar reagerar starkt på andras känslouttryck. Ljudmiljön bör därför vara helt död, inte minst för att dämpa prat, skrik och andra verbala uttryck. Man har i 40 år forskat kring begreppet udtrykt emotion och funnit att starka känslouttryck kan fördubbla utåtagerande beteende, självskadebeteende och till och med behovsmedicinering både hos personer med psykisk sjukdom, psykiska funktionsnedsättningar och de med hjärnskador. Därför är en kombination av ljudisolering och akustisk dämpning en bra idé som man direkt kan avläsa på beteende och därmed på personalkostnader.
  • Känslighet för skiftande intryck. Många människor med psykiska funktionshinder är känsliga för blinkande. De kan till och med ofta se blinkande som vi inte uppfattar. Ljus i form av lysrör och lågenergilampor bör därför undvikas. Anledningen är att ljuskällan är en gas som tänds och släcks 50 gånger per sekund, vilket av en del människor upplevs som 50 blinkningar. I en traditionell glödlampa glöder lampan 50 gånger per sekund, men inte i form av snabba blinkningar utan blinkningarna smälter samman till ett sammanhängande ljus. Det gäller även i viss mån halogenlampor och LED-lampor.
  • Svårigheter med att filtrera intryck. Den traditionella anpassningen handlar om att skala bort onödiga visuella intryck. Det gör vi till exempel med:
    • Rena, enfärgade väggar utan utsmyckning i form av bilder, foton, personallistor etc. Foton har man helst i ett album man kan ta fram och lägga undan.
    • Enfärgade dörrar på garderober och hyllor. Ett skåp eller en hylla utan en dörr är som en person som står och skriker hela tiden för en sensoriskt känslig person.
    • Inga prydnadssaker eller småsaker. Rena ytor.
    • Rullgardiner istället för vanliga gardiner. Enfärgade naturligtvis.
    • Få möbler och absolut inga onödiga möbler. Ett bord med ett par stolar, en säng och en soffa är tillräckligt för ett fullvärdigt liv för en person med stora funktionsnedsättningar.
    • En bra takhöjd. Inte för högt och inte för lågt. Min erfarenhet är att det hellre ska vara tio cm högre takhöjd än normalt än tio cm lägre.
    • Utrymme att röra sig på utan att behöva navigera runt möbler. Det innebär att det inte ska vara för lite plats, men också att det bör finnas fria gånglinjer mellan dörrar och till och från soffa, säng och bord.

Ren beteendeförstärkning handlar om att vi människor har en tendens att agera direkt på den fysiska miljö vi befinner oss i. Till exempel springer 10-åriga barn i korridoren om den är fem meter bred, fem meter hög och 100 meter lång. Oavsett vad skolpersonalen säger. Precis som vi har svårare att köra bil långsamt på en bred väg än på en smal väg. Det är den faktorn som är i spel när sjätteklassarna spottar i huvudet på de små i artikelns inledning. Vissa handlingar är helt enkelt de mest logiska att utföra i vissa miljöer.

  • I omsorgen är det komplicerande att människor med psykiska funktionsnedsättningar reagerar annorlunda än oss andra på den fysiska miljön. Bland annat har vi mycket annan självstimulans med bas i sensorisk känslighet:
    • Det ser vi bland annat i att vi kan minska att vissa människor gör ljud genom att dämpa akustiken. Om man är ljudkänslig kan det vara stimulerande att göra höga ljud om det ger eko. Genom att ta bort ekot tar vi bort ljuden. Eventuellt kan man bygga väggar som inte är helt parallella, det minskar ekande, men man kan naturligtvis också använda akustikplattor och liknande.
    • På samma sätt kan vi minska smällande med dörrar genom att installera en så kallad dörrstängare. Då går inte dörren igen med ett brak när man smäller med den.
  • I trånga miljöer agerar vissa personer med psykiska funktionsnedsättningar med våld för att skapa avstånd. Det innebär att en korridor som är mindre än två meter bred kan medföra att personen skallas när man passerar hen i korridoren. På samma sätt bör en hall vara minst två meter på varje ledd. I en liten hall ökar risken för våld i påklädningssituationer, särskilt om personen behöver hjälp med att ta på kläder och skor.
  • Att springa i korridorerna är normalt beteende. Men man kan minska det genom att väggarna inte är raka och parallella, utan kanske att det är en rak vägg och en taggig vägg där taggarna är minst en meter djupa. Just taggarna får det att se ut som om korridoren blir smalare och smalare och då springer man inte.
  • Människor går hellre genom en dörr i en ljus färg än genom en mörk. Så använd ljusa färger för dörrar som ska användas ofta och mörka färger på dörrar till lager, personalrum och liknande utrymmen vi gärna vill hålla fria från personer med särskilda behov.
  • Undvik mönster. En del personer med autism kan helt dras in i ett mönster och ha svårt att frigöra sig.

Känslan av trygghet är helt central när vi talar om problemskapande beteende. Dels eftersom det är stressande att inte känna sig trygg, dels eftersom människor kan agera våldsamt om de inte känner sig trygga. Det är dessutom viktigt att skapa trygghet både för personerna med funktionsnedsättningarna och för personalen. En osäker person strålar ut sin osäkerhet i miljön så att andra också blir otrygga. Det innebär att personal med en känsla av otrygghet faktiskt löper större risk att utsättas för våld än andra som är trygga i samma situation.

Vi kan bygga in trygghet i den fysiska miljön på flera sätt:

  • Undvik nischer. Dels reagerar en del personer med psykiska funktionsnedsättningar negativt på den osäkerhet det innebär att inte veta vad som kan gömma sig i nischen, dels kan man som personal inte bli upptryckt i ett hörn i en våldsam situation.
  • Ha flera dörrar i varje rum, gärna även i badrum. Att alltid veta att man har en alternativ väg ut om någon står i vägen skapar trygghet både för personen med funktionsnedsättningen och för personalen. Det gör inget att det finns många dörrar ut i det fria.
  • Bygg kök som är öppna i båda ändar så att man aldrig kan bli upptryckt i ett hörn på en plats där vi alltid har knivar.
  • Undvik att placera dörrarna in till olika lägenheter precis mittemot varandra. Många människor med psykiska funktionsnedsättningar blir otrygga om de öppnar sin lägenhetsdörr rätt ut i en oförutsägbar miljö. En fri vägg flera meter åt varje håll framför ytterdörren är betydligt tryggare. Samtidigt innebär det att människor som går förbi ens dörr går ganska snabbt förbi. Det är bra om man är osäker på vad andra gör och vill.
  • En del personer med stora pedagogiska behov har glädje av att ha sin ytterdörr direkt ut i det fria och inte in i ett gemensamt rum, en korridor eller liknande. Det gör situationen mycket mer förutsägbar och lätt att förstå. Det tydliggör också vilket område som är ens eget. Gränsen mellan ens egen lägenhet och gemensamma utrymmen kan vara svår för en del människor att förstå och relatera till och det kan orsaka en hel del konflikter och våld.
  • Igen: Bygg breda korridorer och stora hallar och badrum. Om man har lite luft omkring sig minskar våld generellt sett. Det är naturligtvis viktigt i alla sammanhang, men extra viktigt i de rum vi traditionellt bygger ganska små. I pedagogiska sammanhang är vi ofta flera personer i de rum man annars är ensam i som badrum och i påklädningssituationer. Därför ska de rummen naturligtvis vara större än vanligt.
  • Om man arbetar med våldsamma människor ska man undvika att möblera på sätt som kan medföra svåra situationer:
    • Undvik soffbord. Om man sitter i en soffa och blir arg är soffbordet i vägen om kommer kanske flyga genom rummet.
    • Undvik soffor som står fritt i rummet. Man ska inte sitta i en soffa med ryggen ut i rummet om man inte vill blir dragen i håret. Så soffryggen upp mot väggen.
    • Placera matbordet så att man sitter med sidan, inte ryggen ut i rummet.
    • Undvik lösa tv-apparater och annan elektronik. Skruva hellre upp dem på väggen så att de inte far genom rummet i en kaossituation. I en del fall bygger vi dessutom in tv-apparaten bakom plexiglas och skruvar fast en fjärrkontroll med mycket få knappar i armstödet på soffan.
    • Hos vissa mycket våldsamma personer har vi skruvat fast säng, bord och soffa i golvet. Det kan kompletteras med fåtöljer som tål att bli kastade med.

Den sista punkten, socialt stödjande och habiliterande arkitektur och inredning är nog den svåraste. Man kan bygga miljöer som bjuder in till social gemenskap, till exempel genom att alla kan se allrummet från sina lägenheter. Men det är samtidigt en stor stressfaktor för många att behöva hänga med i vad som händer i den gemensamma miljön. Dessutom har vi motstridiga agendor i många situationer: Vi ska dels hjälpa personen att bli självständig och leva som alla andra, dels vill vi gärna skapa en gemenskap med grannarna på ett sätt som vi aldrig skulle kräva av oss själva där vi bor. Man bör därför noga tänka över hur man inreder de gemensamma utrymmena och hur vi ska använda dem.

Generellt sett är det lättast att vara med andra människor i en planerad och strukturerad situation. Det har vi traditionellt hanterat i vården genom att ha klart definierade områden för olika aktiviteter. Man sitter i soffan när man tittar på tv, man sitter vid matbordet när man äter eller dricker kaffe och man sitter vid skrivbordet när man gör pärlplattor eller andra pyssel. Det tar bort en del osäkerhet i situationen och strukturerar världen. Därför bör vi också ha ett specifikt rum där vi tar hand om tvätten, inte en tvättmaskin i badrummet.

I vardagen lägger vi en tidsmässig struktur ovanpå den fysiska strukturen så att det är tydligt när man sitter i soffan, vid bordet eller vid skrivbordet. Genom kombinationen tidsmässig och fysisk (eller geografisk) struktur blir världen förutsägbar och lätt att navigera i.

Det innebär också att personalen inte ska förorena den fysiska strukturen. Nattskiftet sitter inte i soffan och tittar på tv utan har sin egen plats. Personalen tar inte med sig en kopp kaffe till soffan om det normala är att dricka kaffe vid matbordet.

Om det finns möjlighet för en liten terrass vid varje lägenhet bör man tydligt avgränsa den del som är privat från den allmänna delen av uteplatsen. Traditionellt gör vi detta med beläggningsmaterial, vilket också kan fungera bra på boenden. Om vi därutöver också vill ha en gemensam terrass för gemensamma aktiviteter bör den reserveras enbart för detta ändamål. Personer som kan hantera och själv välja sociala aktiviteter till och från kan ha glädje av att se den gemensamma terrassen från sin egen, men för personer som inte kan det bör vi skapa en avskärmning.

Vissa av de åtgärder som ingår i de olika rubrikerna i den här artikeln är ganska generella. En åtgärd som skapar trygghet kan samtidigt minska sensorisk påverkan. En enfärgad vägg minskar den sensoriska påverkan och bjuder inte heller in till att fastna i mönster. Mycket plats minskar intryck, skapar trygghet och minskar risken för att möbler ska flyga genom luften.

Många gånger leder en bra anpassning av den fysiska miljön dock till en rätt karg miljö. En del människor tycker det ser hemskt när de först ser en specialpedagogisk miljö. Det kan vara väldigt lite mysigt. Man kan dock göra det mysigt med mjuka pastellfärger och jordfärger och med bra inredning med få möbler och akustikplattor. Men det är möjligt att man bör låta en professionell göra jobbet. Som amatörer med erfarenhet från vanliga hem skapar de flesta av oss mys med kuddar, gardiner och ljus, precis sådana inredningsdetaljer som kanske inte är så relevanta i en anpassad miljö. Arkitekter arbetar med rymd och struktur. Så låt dem komma till!

Och kom i håg att människor med stora funktionsnedsättningar påverkas betydligt mer både positivt och negativt av de fysiska omgivningarna än andra.