Om gränssättning

Jag träffar ofta på föräldrar som på BUP eller Barnhab fått rådet att sätta gränser för barns problemskapande beteende. Det kan vara kring bett och slag, men även kring att vägra gå lägga sig. Man uppmanas att säga ifrån och vara tydlig med att beteendet inte är ok. Ibland uppmanas de även höja rösten när de gör det för att det ska vara tydligt för barnet. Föräldrarna kontaktar ofta mig för att att de följt råden och hamnat i extremt våldsamma situationer med barn som slåss, skadar sig själva och förstör heminredning i mycket större skala än innan.

När jag pratar med mina psykologkollegor om detta finns det vissa som försvarar detta och anser att det hjälper. När jag sedan frågar vilket stöd det finns i forskning för detta blir de ganska svarslösa. Det enda någorlunda vettiga argument jag träffat på är att det är en del av Komet och Cope, som ju är evidensbaserade. Fast dessa metoder är enbart evidensbaserade när det gäller familjer som inte har de svårigheter som innebär att man hänvisas till BUP eller Barnhab, och gränssättningen är där en del av en mycket bredare metodarsenal som samlat visat sig ha viss effekt. Det är inget argument för att just den interventionen är effektiv.

Därför har jag intresserad mig för två olika saker:

  • Finns det vetenskaplig dokumentation för att det fungerar eller inte fungerar?
  • Om det inte fungerar, varför gör vi det då? Och varför rekommenderar psykologer det i så fall? De borde ju ha dokumentation för det de rekommenderar.

Vi ska börja med att titta på första punkten. För att göra det måste vi titta på vad gränssättning innebär. Att berätta för barnet att ett beteende inte är ok kan vi kalla tillrättavisning, gränssättning och, om man höjer rösten, utskällning. Det finns mängder av forskning kring dessa begrepp, och jag vill börja med den lugnaste formen, tillrättavisning.

Holländska forskaren Anna van Duijvenvoorde och kollegor publicerade i 2008 en artikel där de tittat på just inlärning och neurobiologiska processer förbundna med inlärning i situationer där man får tillrättavisningar eller beröm. Man kan läsa artikeln här: här.
Man placerade barn och vuxna i en magnetröntgenmaskin och mätte hjärnaktivitet i realtid medan man gav dem en mängd uppdrag. Fast man berättade inte hur uppdragen skulle lösas, utan sa ”rätt” respektive ”fel” efter varje löst uppgift. Tanken var att se dels om man lärde sig mest av tillrättavisningar eller beröm, samt att fånga upp vad som hände i hjärnan medan man lärde sig. Dessutom var de intresserade av om inlärningen ändrade sig med ökande ålder.

Deras studie fick ganska oväntade och spännande resultat. Dels fick man fram två tydliga grupper med olika sätt att lära sig, och dels var resultaten i sig oväntade. Det visade sig att vuxna fick ökad hjärnaktivitet i ett område som vi vet hänger ihop med inlärning när de fick veta att de gjort fel. Om de fick veta att de gjort rätt såg man ingen sån aktivitet. Barn däremot fick ökad hjärnaktivitet i samma område när de fick veta att de gjort rätt men inte när de fick veta att de gjort fel. Så det var helt motsatta resultat hos barn och vuxna. I åldern 13-15 var det lite olika hos olika individer, vilket innebär att förändringen kommer i just den åldern. Anna van Duijvenvoorde tror att det handlar om att vi lär oss när det händer något oväntat. Barn förväntar sig inte att lyckas, utan är vana att misslyckas. Annars skulle de aldrig kunna träna svåra saker som att spela musikinstrument eller lära sig läsa. Man måste hålla på med det en bra stund innan man lyckas. Någonstans mellan 13 och 15 års ålder börjar man lyckas mera än man misslyckas vilket innebär att man börjar vänja sig vid att lyckas. Efter ett tag är man så pass van att lyckas att man börjar förvänta sig det. Då blir man överraskat när man plötsligt misslyckas. Men det innebär också att människor som på grund av en funktionsnedsättning fortsätter misslyckas med mycket i vardagen även fortsätter förvänta sig att misslyckas, trots att de blir vuxna. Det innebär att tillrättavisningar inte har någon effekt på barn och på vuxna med kognitiva funktionsnedsättningar.

Nästa nivå kan vi kalla utskällningar. Det har danska psykologen och pedagogen Erik Sigsgaard fördjupat sig i genom en människoålder. Han undersökte runt millenieskiftet dels förekomst av utskällningar i förskolan, dels effekterna av dem och även hur de upplevdes ur barnperspektiv. Det visade sig att utskällningar var vanligt förekommande, och kanske även den vanligaste pedagogiska interventionen i svåra situationer. Han kunde även påvisa tydliga negativa konsekvenser av utskällningar. En bra sammanfattning av hans arbete, både det egna och den vetenskapliga dokumentationen, finns här.
Även svenska svenska pedagogikforskaren Marcus Samuelsson från Linköping har beskrivit detta bra i en debattartikel.

Den sista nivån är effekten av gränssättning i förhållande till våld hos personer med särskilda behov. Norsk forskning har visat att personal på såkallade högsäkerhetsavdelningar i psykiatrin som utsattes för våld av patienterna i runt 60 % av fallen precis hade satt en gräns. Man kan läsa dokumentationen här.

Så sammantaget har jag inte hittat forskning som tyder på att gränssättning fungerar på barn eller människor med särskilda behov. Nästa fråga blir därför varför vi håller på med det. När jag frågar både vanliga människor och mina psykologkollegor som rekommenderar gränssättning får jag oftast argumenten att ”De måste ju lära sig” (vilket jag just argumenterat för inte håller) eller ”Det är för de andras skull. De förstör ju för omgivningen”. Det sista argumentet är spännande. I forskningen har man intresserat sig en del för begreppet altruistiska straff. Med det menas att vi straffar någon när de förstör för andra. De klassiska exemplen är när eleven slängs ut från klassrummet eller när vi gränssätter när ett barn ger sig på ett annat barn eller stör. De två forskningsfälten på området är varför vi på ett individuellt plan gör det och vilka evolutionära mekanismer som kan ligga bakom. I det första fältet utmärker de Quervain och kollegors forskning sig. De publicerade i 2005 denna artikel.

De tittade på vad som händer när man utför ett altruistiskt straff. Man tittar således inte på huruvida det fungerar, men på varför man gör det. Den icke-existerande effekten av straff har vi ganska bra koll på, och hör hemma i en annan sammanställning, som jag nog ska skriva och lägga upp här i bloggen snart. de Quervain och kollegors forskning visade att den som utförde handlingen upplevde en känsla av kompetens och tillfredsställelse, som dessutom kunde mätas som en tydlig ökning av aktiviteter i hjärnans belöningscentrum. Behaviorister brukar också säga att man ska vara försiktig med straff och andra aversiva metoder (varav gränssättning är en hel central metod) just av orsaken att det är självbelönande och därför kan leda till att man sätter gränser för att det känns bra och inte för att det fungerar. Just det var vad de Quervains och kollegors forskning visade. Det är möjligt att det inte fungerar, men det känns så jävla bra. Så vi sätter gränser för att det känns bra att göra det.

Andra frågan är varför det känns bra. Vilken funktion kan det ha haft att utveckla en sådan mekanism? Det har forskare som Ginsti och Boyd tittat på. De har i olika projekt kunnat visa att det är en vanlig mekanism hos flockdjur, och beskriver vad de kallar den evolutionära orsaken till altruistiska straff. Ett par artiklar: Ginsti et al och Boyd.
De beskriver att flockdjur är beroende av varandra. Vi överlever genom att samarbeta. Det kräver dock att alla drar sitt strå till stacken. Om någon inte gör det får vi allihop problem, som kan leda till att vi överlever sämre. Vi kan tänka oss en liten by på landet för 1000 år sedan, där man samarbetar om lantbruket. Alla är på något sätt släkt med alla, och alla jobbar. Överskottet delades på den tiden på olika sätt. Man la till exempel undan utsäde tillsammans (att blanda utsäde är bra för att hålla spannmålen fria från sjukdomar). Om någon i byn inte har skött sig så att deras skörd blivit för liten kanske de stjäl av det undanlagda utsädet. Därmed riskerades hela byns överlevnad. På samma sätt kunde någon ständigt sova sig igenom sina vaktpass och på så sätt riskera att byn överfölls. Genom att inte låta sådana personer vara en del av gemenskapen ökades hela gruppens överlevnad. Det är den evolutionära mekanismen bakom att få andra att inte känna sig välkomna eller en del av gemenskapen om de inte sköter sig. Det kopplas en känsla av belöning och kompetens till att berätta för en annan att hens beteende inte accepteras. Grupper som är bra på att utesluta den som förstör för andra överlever bättre. På stenåldern, i jäger-samlarsamhället och på medeltiden. Men inte i det samhälle vi har i dag där vi bestämt att alla ska få vara med. Fast eftersom mekanismen är en del av vår mänskliga sätt att fungera kommer vi alltid att riskera att använda den. Att en person som inte jobbar med beteendereglering gör det är logiskt. Att politiker och andra opinionsbildare skriver om att vi måste vara tydliga och sätta ner foten är därför förståeligt. Men att en psykolog på BUP eller Barnhab gör det är inte ok. Vi borde vara professionella och därför arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte utifrån vad som känns bra.