Om inklusion och risk för marginalisering

Jag pratade med en kollega som jobbar terapeutisk med traumatiserade flyktingar. Det är väldigt långt från det jag sysslar med, jag sysslar inte med terapi utan primärt med stöd till personal och föräldrar i hur de ska bemöta och anpassa. Men min kollega nämnde en ram för integration de använde sig av. Tyvärr kommer inte jag ihåg vem upphovspersonen var, och när jag söker hittar jag inte riktigt den modell han skissade upp. Så det är mycket möjligt att de utvecklad modellen själv, och det är mycket möjligt att jag missförstått. Det gör i och för sig ingenting, för det som uppstod i mitt huvud under samtalet är absolut intressant.

Den integrationsmodell vi diskuterade har fyra nivåer:

  • Assimilering
  • Integration
  • Exkludering
  • Marginalisering

Assimilering innebär att personen ingår i samhället helt utan stöd. Personen anpassar sig till samhället. Inom migrationstänkandet är det lovvärt, men kanske inte så spännande. På mitt arbetsfält, specialpedagogiken, psykiatrin och omsorgen, innebär det att personen inte får något stöd, men funkar ändå. Personen ändrar sig tillräckligt mycket för att kunna klara sig utan särskilda insatser.

Integration innebär att personen ingår i samhället, men att samhället måste ändra sig något för att det ska lyckas. Personen ändrar sig också. Man kan säga att personen ändrar sig men ändrar också samhället. Inom migrationstänkandet ungefär som att Malmös vanligaste snabbmat är falafel, men vi pratar svenska i Malmö ändå, även om alla vet vad Jalla jalla betyder. Smältdegeln där allt blandas men ändå blir något eget.
På mitt arbetsfält är det elever som inkluderas i vanlig skola, men där skolan måste anpassa arbetssätt, metoder och lokaler för att det ska funka. I den bästa av världar är det när skolan ändras i grunden så att arbetssättet tar en specialpedagogisk utgångspunkt även för de elever som inte har särskilda behov. Alltså undervisar eleverna utifrån deras förutsättningar.

Exkludering innebär att personen inte deltar i samhället brett utan finns kanske i egna föreningar, rör sig i vissa stadsdelar och primärt omgås med personer samma bakgrund som sig själv. Det är första steget i det multikulturella samhället, där kulturer lever sida vid sida.
På mitt arbetsfält är det resursskolan, specialklassen, särskolan, LSS-boendet och alla andra sammanhang där personer placeras så att samhället runt omkring inte behöver ändra sig.

Marginalisering är när personen inte ingår i någon sammanhang över huvud taget. Det är hemlöshet, elever med problematisk skolfrånvaro, personer med särskilda behov som lever utan stöd utan att klara av det.

Tekniken i modellen är att målet bestämmer utfallet. Om vi har för högt ett mål hamnar vi alltid i marginalisering. Det innebär att om vi förväntar assimilering kommer många att bli marginaliserade. Det hände när vi på åttiotalet stängde mentalsjukhusen och förväntade att psykiatriska patienter som aldrig levt på egen hand plötsligt skulle bo i en egen lägenhet och själva söka hjälp när det behövdes. Då hamnade många snabbt på gatan.

Men det händer även när vi förväntar integration men inte lyckas göra de ändringar av ramen som är nödvändiga. Begreppet inklusion är ett jättefint begrepp som i den bästa av världar handlar om integration, men som tyvärr ofta i verkligheten ställer krav på assimilering. Skolan ändras inte tillräckligt mycket, varken de fysiska ramarna, bemötandet eller pedagogiken. Då marginaliseras eleven, stöts ut av jämnåriga, får stor frånvaro och ibland blir vad vi kallar hemmasittare eller hemmaliggare.

Det kan även hända på exklusionsnivån. I skolan i Sverige exkluderar vi inte gärna i resursskolor och liknande längre, utan det vanligaste sättet att exkludera elever i dag är att vara med en assistent i ett eget rum hela dagarna. Då har man exkluderad, men oftast utan den kvalité som gör att det blir en bra exklusion. Oftast hamnar vi i handledningen i frågan: ”Hur får vi honom att jobba? Han vill mest titta på Youtube”. Så eleven ser ut att vara exkluderad, men är egentligen marginaliserat. Ingen fungerande undervisning, ingen fungerande skolgång.

Men tänk hur du själv skulle tycka om du fick ett jobb där du skulle jobba själv, men med chefen sittande mitt emot dig, och där chefens enda jobb var att säkra sig att du jobbade. Det är en helt vansinnig situation, som iallafall inte jag skulle acceptera. Och var detta inte frivilligt utan bestämt uppifrån utan möjlighet till att byta jobb hade jag nog också slagit mig i tyglarna.

Det viktiga är att det finns tre bra nivåer och ett dåligt. Assimilering är bra. Integration är bra. Exklusion är bra. Om de fungerar och är nödvändiga. Vi skulle helst vilja att alla kunde assimileras. Det kan de inte. Vissa kräver integration, alltså en viss anpassning av omgivningen för att fungera. För andra skulle det krävas så pass stora förändringar av omgivningen för att det skulle funka att det blev meningslöst, som att klasserna i skolan skulle ha max 6 elever. De eleverna exkluderar vi. Men både integration och exkludering måste hålla hög kvalité.

Integration kräver att vi sätter oss in i vad personen behöver för anpassningar och löpande anpassar miljön och pedagogiken. Det är bra kvalité. Kraven på exkludering bör vara lika höga. Vi måste löpande sätta oss in vad personen behöver för att ha en meningsfull och välfungerande vardag. Det kan en del resursskolor, många LSS-boenden och dagliga verksamheter. Men det händer oerhört sällan när eleven sitter i ett eget rum med en assistent. Och det är förundrande.

Är vi villiga att tilldela en person på full tid måste vi också kunna erbjuda en bättre undervisning än att sitta och jobba framåt i böcker. Vi kan jobba med teman, gå på stan och mäta vinklar, gå på museum och studiebesök. Det enda det kräver är lite planering. Resultaten brukar dock vara oerhört mycket bättre än dem vi får när vi sitter marginaliserade i det lilla rummet.

Rent praktiskt betyder detta tänket att vi måste börja med att definiera vilken nivå vi tror insatsen ska ha. Är det en assimilerande insats och vi tror det kommer att fungera är det jättebra. Vi måste såklart ha en löpande utvärdering där vi säkrar att det är bra.
Är det integration vi tror är den bästa modellen gör vi det. Vi kartlägger vad som behöver anpassas för att det ska fungera. Och anpassar. Vi har såklart även här en löpande utvärdering så vi kan förändra det som inte funkar.

Men det är lika viktigt att ha kvalité i exklusionen. Vi kartlägger vad som behövs för att det ska fungera, och skapar en bra miljö personen kan trivas och utvecklas i. Och vi har även här en löpande utvärdering för att kunna anpassa löpande.

Men vi måste hela tiden vara på vakt mot marginalisering. När det händer måste vi omedelbart sätta in allt vi kan för att säkra att personen snabbast möjligt lämnar marginaliseringen. Ett sätt är att gå ner ett steg i modellen. Trodde vi förut att assimilering skulle funka får vi nog påbörja integration i stället. Trodde vi att integration skulle funka får vi nog titta på om anpassningarna räcker. Gör de inte det måste vi genast öka anpassningen eller exkludera. Och ser vi marginalisering i en exkluderande insats måste vi genast öka kvalitén och anpassningarna i den insatsen.

Ansvaret ligger på omgivningen, alltså du och jag. Vi måste påtala när vi ser marginalisering inom omsorg och skola. Sedan måste verksamheten se över sitt arbetssätt och sin anpassning. För personen det handlar om kan inte. Det är själva utgångspunkten.