Om irritationen när föräldrar tror på sina barn

I min vardag träffar jag på olika fenomen. Vissa av dem är lätta att förstå, andra lite svårare. Genom åren har jag utvecklat ett stöd för tänkandet så att jag inte hamnar i onödiga moraliseringar eller i att på annat sätt placera ansvar som gör os som har ansvaret maktlösa. Det stödet, Bosses bilverkstad, har jag skrivit om tidigare på denna blogg. Orsaken till att ett sådant stöd behövs är att vi bara kan påverka om vi tar ansvar. Har jag ett problem är det effektivt att ta reda på vad jag kan göra och extremt ineffektivt att fokusera på vad andra borde göra. Och eftersom jag vill lyckas i arbetet är det viktigt att inte lägga ifrån mig ansvar på ett sätt som gör mig maktlös. Det gäller både i min roll som personal och förälder.
Ett av de fenomen personal har svårast för att inte moralisera över är när barn berättar saker om skolan som skolan inte tycker stämmer. Fast värre blir det när skolan upplever att föräldrarna tror på allt vad barnet säger och handlar på det på sätt som gör att skola-hemsamarbetet havererar. Då har vi ofta en maktlös personalgrupp som använder mycket tid på att diskutera hur föräldrarna borde vara och handla, och föräldrar som lägger orsaken för alla barnens beteendeproblem på skolan. Tilliten och förtroendet mellan skolan och hemmet är låg, och samarbetet präglat av konflikter, föräldrar som anklager skolan för inkompetens och en skola som gör soc-anmälan på soc-anmälan, men annars tassar runt föräldern.
Jag ska såklart inte påstå att skolan aldrig är inkompetent. Det finns många situationer som går fel i svensk skola, vilket bland annat medför att 1700 elever har minst 4 veckors frånvaro i följd under ett år dör tillfället. Men jag vill peka på ett fenomen som jag ibland stöter på som man förälder bör överväga om man trillar dit på. För det är lätt. Jag har gjort det själv. Både som förälder och som personal.
Som förälder till ett barn med särskilda behov är det lätt att fokusera på att skydda sitt barn. Det är bra och helt livsviktigt för många av dessa barn. De klarar inte sig själva på samma sätt som andra barn, och är sårbara för den miljö de vistas i.
Ibland ser det för psykologer och andra fackpersoner ut som att man är överbeskyddande och man taler om en osund symbios. Det ser jag ganska sällan i verkligheten. Däremot ser jag många föräldrar som på grund av deras negativa erfarenheter med skolan och andra samhällsinstanser har fått negativa förväntningar på vilket stöd deras barn får i vardagen. Det kanske är en logisk följd av minsteingreppsprincipen (det är en tanke att utveckla i en annan bloggpost, kanske). Men faktum är att föräldrarna gör vad de kan för att vara sina barns advokater i förhållande till skolan och andra ställen barnet vistas på. Man kanske till och med blir en hök som övervakar att alla tar bra hand om ens barn. Kom i håg att man gör detta på grund av negativa erfarenheter, inte av illvilja.
Det kan då finnas en risk att man som förälder reagerar på oegentligheter med att kontakta skolan och påtala det som skolan brustit i. Igen, detta är ett resultat av att skolan faktiskt brustit tidigare. Fast då händer det kanske plötsligt något:
Föräldern reagerar känslomässigt när barnet beskriver något som var orättvist, eller en situation med bristande stöd.
Barn samspelar med sin omvärld. Det är inget konstigt. Om mamma eller pappa reagerar känslomässigt uppstär en bra kontakt. Barn gillar kontakt. Så barn börjar ofta hitta rätt situationer att ta upp. Situationer som får föräldern att reagera. Fast mamma eller pappa ringer skolan och skäller ut läraren. I och för sig på lite för lite information, tycker skolan. För skolan glömmer bort att just den enskilde eleven är centrum i förälderns liv men bara en av 400 på skolan. Skolan har dessutom glömt att de flera gångar tidigare satt in för lite stöd. Så småningom kanske läraren börjar känna sig förföljd av en galen förälder. Så hen börjar tycka att föräldern är jobbig. Läraren börjar tassa. Vara lite avmätt och inte säga för mycket. Få lite ångest när föräldern ringar. Föräldern hör lärarens ångest i telefonrösten och ser den när de träffas i skolkorridoren. Detta styrkar tyvärr inte förälderns förtroende för läraren kompetens. Läraren upplevs som svag. Och snabbt är vi inte i en ond cirkel där förälderns reaktioner blir kraftigare, barnets berättelser ännu mer fokuserade på kontakten i situationen, lärarens ångest större och så far det runt och runt. Förtroendet mellan skola och hem utraderas helt. Åt båda håll.

Man kan lägga moraliska perspektiv på barnets beteende lika väl som på förälderns. Det kommer tyvärr inte medföra någon positiv förändring. Vi måste förhålla oss till vad som händer. Och mekanismen är enkel: Förälderns har negativa förväntningar på skolan (troligen på goda grunder eftersom vi jobbar med minsteingreppsprincipen). Barnet ljuger inte, men berättar (som vi alla gör) det som fungerar bäst i situationen. Barn kan inte förutsäga konsekvenser av sina handlingar bra nog till att förstå att dynamiken blir att föräldern kontaktar skolan med ett känslomässigt utfall. Och inte heller den situation barnet hamnar i med läraren dagen efter.
Föräldern reagerar egentligen helt logiskt. Lärarens reaktioner är också fullt förståeliga. Men det blir ändå en ond cirkel.
För att bryta denna typ av onda cirklar försöker skolan ibland att vädja till föräldern om att inte lägga så stor vikt vid vad barnet säger. Fast då framstår skolan som ännu mer inkompetent och kanske även oengagerad i förälderns ögon.
Jag har bra erfarenheter med att bryta denna typ av onda cirklar genom att hjälpa skolan att lägga sig platt. Skolan måste först erkänna att vi inte alltid gett tillräckligt stöd. För det är här hela mekanismen börjar. Skolan har ofta svårt för detta. Vi anser att vi har gjort allt som stod i vår makt. Men det tog tid att få resurserna. Och det tog ju ett år att få full koll på elevens behov av stöd. Och eleven trivs ju när hen är i skolan.
Fast vi måste lägga oss platt. För förälderns upplevelse kan vi inte ta ifrån hen. Och vi måste tänka framåt på hur eleven ska kunna uppnå skolans mål på sikt. Stukade läraregon har inget värde i skollagen. Och det handlar om förtroende. Så vi lägger oss platt. Sedan pratar vi med föräldern helt öppet om våra metoder och tankar kring eleven. Lägger bort tassandet helt. Vi lyssnar också på föräldern, och när vi inte håller med ger vi bra argument med utgångspunkt i eleven, inte i andra elever eller vår egen arbetsmängd. Den struntar alla föräldrar i. Deras barn är viktigare än du och de andra elever. Och så ska det såklart vara.
Ju längre processen gått desto svårare är det att skapa förtroende. Men det är en del av jobbet. Vi kan inte kräva förtroende av föräldrar. Vi måste förtjäna den. Och det är en del av en professionell lärarroll. Föräldrarna har lämnat det finaste och viktigaste de har i skolans hand och det ansvaret måste skolan ganska enkelt leva upp till. Och det gör vi inte genom att diskutera vem som har rätt i den enskilde situationen. Det gör vi genom att vara trovärdiga och förtroendeingivande. Genom att validera förälderns upplevelse och känsla istället för att ifrågasätta den.
Men vi måste såklart även säkra att eleven faktiskt får det stöd hen behöver. Annars är det svårt att vara trovärdig. Fast det ska ju alla elever ha, så det borde inte vara ett problem.