Om Max Planck Institutets forskning om hjälpande – 2

Forskarna på Max Planck Institutet i Leipzig har hittat flera roliga mekanismer som är en del av det att vara människa. En av dem har de hittat i en kul upplagt studie. Den går till såhär:

En forskare sitter vid ett skrivbord och skriver med en penna. In kommer en treåring med sin mamma. Efter ett tag, när treåringen börjat släppa mammas hand och utforska rummet, tappar forskaren pennan. Hon sträcker sig efter den, men når den inte. När treåringen ser det hjälper de allra flesta med att samla upp pennan. De som inte gör är de mest blyga. Men när väl ett barn hjälpt till tappar forskaren pennan fyra gångar till. När treåringen samlat upp pennan fem gångar börjat det egentliga experimentet. 

Hälften av barnen ingår i en kontrollgrupp. Det innebär att forskaren fortsätter tappa pennan och be om hjälp, och treåringarna hjälper hur många gångar som helst. Andra hälften av barnen ingår i experimentgruppen. Forskaren visar dem hur man kan stoppa en liten boll i en maskin, som sedan blinkar och låter ett litet tag. Det tycker treåringar är kul. Nästa gång forskaren tappar sin penna håller hon upp en liten boll att stoppa i maskinen och säger: ”Om du hjälper mig med pennan får du denna”. Alla barn hjälper henne med pennan. Hon tappar pennan 5 gångar, och barnen får en bollen varje gång som tack för hjälpen. Sen tappar hon pennan igen, men erbjuder ingen boll. Då slutar barnen hjälpa henne. 

Vad säger denna studie oss? Jo, barn vill gärna hjälpa till. Men om vi börjar belöna dem för att hjälpa till slutar de hjälpa till gratis. 

Forskarna är intresserade i evolutionära överlevnadsstrategier, där just tendensen att hjälpa varandra är helt central. Det de med denna studie visar är att den mekanismen sätts ur spel av en belöning. Det drar mattan bort under belöningssystem och teckenekonomi som metod för att öka mänsklig motivation. När belöningen upphör slutar beteendet vi försökte förstärka. Även om beteendet fanns innan vi började förstärka det. Annan forskning har dessutom visat just den tendensen tidigare. Fenomenet kallas undermining effect och är välbeskrivet i experimentell forskning. 

Men det blir ännu roligare i det avslutande experimentet:

En ny grupp treåringar kommer in i rummet en åt gången, med sina mammor. Forskaren sitter och skriver. Så fort barnet är redo visar forskaren barnet maskinen, och ger barnet en hög bollar. Sedan börjar barnet ha kul med maskinen. Efter ett litet tag tappar forskaren pennan, sträcker sig efter den men når den inte. Och barnen avbryter det roliga för att hjälpa henne med pennan. När de samlat upp den går de tillbaka till roliga maskinen. Så det att hjälpa en annan människa trumfar att ha kul. Vi är sociala varelser. Men att blanda in ekonomi i den ekvationen förstör det sociala spelet.

Samma forskargrupp har gjort en annan studie som visar samma tendens: 

Två barn på 20 månader får var sin påse godis. Den ena får tre gångar så mycket godis som den andra. De allra flesta av de som får mest ger den andra av sin godis. Människan delar med sig. Det har visats förut. Men om den som delar med sig får beröm av sin mamma för att dela med sig slutar hen dela med sig när mamma inte ser. Den som inte får beröm fortsätter dela med sig i alla situationer. Berömmet blir ekonomi. Den typen av ekonomi som förstör socialt beteende. Så hur ska man göra? Prata såklart gärna om att det är bra att dela med sig. Men inte just i situationen. Där låter vi naturen ha sin gång.