Om rätten att polisanmäla

Just för tillfället läser jag det ena konstiga uttalandet efter det andra. Ofta från liberala skoldebattörer eller företrädare från Lärarnas Riksförbund. Vi har i Sverige två lärarförbund, Lärarförbundet med 234.000 medlemmer och Lärarnas Riskförbund med 90.000 medlemmer. Lärarförbundet har starka band med traditionella fackrörelsen, Lärarnas Riksförbund har traditionellt starka band med Liberalerna.

Det senaste konstiga uttalande är från Lärarnas Riksförbunds förbundsordförande, Åsa Fahlén. Hon uttalar sig i en intervju i SvD. Jag hoppas verkligen att hon blivit felciterat. Åsa Fahlén citeras för att uttala, att Skolverket bör se över reglerna kring rätten att polisanmäla. Vilken Skolverket såklart inte har några som helst möjligheter för att påverka. Vem som helst får polisanmäla vad som helst i Sverige, oberoende om det är olagligt eller lagligt. Att begränsa möjligheter att polisanmäla ett myndighetsutövande (vad artikeln verkar beskriva att Lärarnas Riksförbund förespråkar) är något som enbart ses i diktaturer. Så jag hoppas verkligen att det är en tabbe av en journalist och inte en åsikt Åsa Fahlén har.

Däremot er det en intressant situation hon uttalar sig om. En elev vägrade lämna ifrån sig en telefon när läraren samlade in klassens telefoner. I den konflikt som uppstod kallade eleven läraren för hora. En annan lärare släpade därefter eleven ut från klassrummet, vilket elevens föräldrar anmälde. Vi ska gå igenom situationen. För den är spännande.

Situationen börjar med att läraren samlar in elevernas telefoner. Vi har haft en diskussion kring mobiltelefoner i skolan de senaste 15 åren. Skollagen ger lärare rätt att omhänderta föremål om de anses störa undervisningen. Det innebär att lärare inte utan vidare får omhänderta alla elevers mobiltelefon, enbart i situationer som anses störande. Lagrummet förklaras fint av en jurist här. Det finns ett undantag: Om det ingår i skolans ordningsregler att inga elever får ha mobiltelefoner får man samla in. Ordningsregler får inte utformas utan elevernas medverkan. Rektor eller lärare får alltså inte införa mobilförbud på egen hand. Vi vet inte om mobilförbud ingår i den aktuella skolans ordningsregler, och om dessa ordningsregler är avtalade med eleverna. Men även om mobilförbud finns i ordningsreglerna, och dessa är avtalade med eleverna, kan en elev vägra lämna sin telefon. Och då får läraren inte tilltvinga sig den. För i skolan gäller precis samme regler som i övriga samhället. Biografen får inte samla in alla biobesökares mobiltelefoner bara för att man inte vill ha mobilsamtal i biosalongen. Jag skrev om detta när debatten om mobiler i skolan var som kraftigast. Min åsikt är att det är jättebra om man kommer överens med eleverna om att telefoner ska samlas in. Men grundläggande är det enklare att göra undervisningen mera intressant än mobiltelefonen. De flesta lärare klarar denna balansen.

Eleven ifråga vägrar lämna ifrån sig telefonen. Det har eleven rätt att göra. Skollagen ger som sagt inte befogenhet att samla in alla telefoner i förebyggande syfte. Sedan beskrivs inte vad som sägs från läraren sida. Men eleven använder sig av ett skällsord: Hora. När använder vi skällsord? Det gör vi när vi upplever att någon utöver inflytande på vårt liv, när någon bestämmer över oss. I detta fallet en myndighetsperson. Så eleven verkar inte tycka att läraren ska bestämma att eleven ska lämna ifrån sig telefonen. Och använder ett skällsord. Kanske det värsta skällsordet hen kunde använda, också. Det är nog inte den mest effektiva strategien för att få behålla sin telefon. Och vi kan snabbt bli överens om att det inte är ett lämpligt beteende.

Sedan ingriper en annan lärare och släpar eleven ut från klassrummet. Det är en fysisk intervention. Fysiska interventioner ingår inte i skolans befogenheter. Lärares befogenheter för att säkra ordningen i klassrummet framgår av kapitel 5 i Skollagen. Det står:

“6 §  Rektorn eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande.
Enligt de förutsättningar som följer av 723 §§ får det beslutas om utvisning, kvarsittning, tillfällig omplacering, tillfällig placering vid en annan skolenhet, avstängning och omhändertagande av föremål.
En åtgärd enligt första eller andra stycket får vidtas endast om den står i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter.”

Ibland ser man skoldebattörer påstå att det här framgår att lärare får göra det som är nödvändigt för att upprätthålla ordning och studiero. Fast det skulle innebära att en lärare hade mycket större befogenheter än poliser. Och så är det såklart inte. De befogenheter som finns framgår av andra stycket, och av tredje framgår det att dessa enbart får användas om de är befogade. En lärare får alltså inte utvisa en elev från klassrummet eller omhänderta ett föremål om det inte är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Och en lärare får inte fysisk släpa ut en elev från klassrummet. Den befogenheten finns inte i skollagen.

Elevens föräldrar har sedan polisanmält händelsen. De anser att det var fel av läraren att släpa ut eleven från klassrummet. Och det är det formellt sett också. Dessutom måste läraren anmäla detta till rektor, och rektor till huvudmannen (skolans ägare). Det framgår tydligt av Skollagens kapitel 6:

10 §  En lärare, förskollärare eller annan personal som får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till förskolechefen eller rektorn. En förskolechef eller rektor som får kännedom om att ett barn eller en elev anser sig ha blivit utsatt för kränkande behandling i samband med verksamheten är skyldig att anmäla detta till huvudmannen. Huvudmannen är skyldig att skyndsamt utreda omständigheterna kring de uppgivna kränkningarna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.”

Vi vet såklart inte om en sådan anmälan gjorts. Det är mycket möjligt att den har.

Så det formella i denna situation är:

1: Formellt sett har skolan alltså inte rätt att tilltvinga sig elevens telefon i denna situation.

2: Formellt sett har eleven rätt att vägra lämna ifrån sig den.

3: Eleven har rätt att uttala sig om läraren (det ingår i yttrandefriheten), men just ordet hora kan vara kränkande. I så fall kan det tas upp i ett förtalsmål. Det är civilt söksmål, som läraren i så fall får initiera. Är eleven under 15 år gammal kommer det troligen inte att leda någonstans (man kan inte dömas för kriminella handlingar om man är under 15). Är eleven över 15 år gammal kommer eleven troligen att frias också, eftersom spridningen av förtalet är litet.

4: Formellt sett har den andra läraren inte rätt att släpa eleven ut ur klassrummet.

5: Formellt sett ska läraren anmäla att eleven känner sig kränkt.

6: Formellt sett har föräldrarna rätt att polisanmäla händelsen.

När jag läser artiklen i SvD med denna kunskap blir jag lite mörkrädd. Åsa Fahlén önskar utökade befogenheter för lärare att använda metoder som i dag inte är tillåtna. Metoder föräldrar inte får använda mot sina egna barn. Detta är inte ovanligt i debatten för tillfället, det ser vi från i både Liberalernas och Sverigedemokraternas skolpolitik. Att metoderna är auktoritära är inte oväntat i Sverigedemokraternas fall, men väldigt svårt att förstå i Liberalernas. Hur man kan få utökade befogenheter att använda sig av auktoritära och förtryckande metoder mot barn att bli liberala idéer är oförståeligt. Liberalerna är ändå partiet bakom rättighetslagstiftning som LSS. I skolpolitiken förordar man metoder som jag personligen har svårt att få att stämma med Barnkonventionens 19e rättighet:

“Konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp”

Att en förbundsordförande har åsikter är inget att orda om. Att dessa åsikter ibland är på kanten med barns rättigheter är också vad det är. Såklart problematiskt om hon företrädde alla lärare. Men hon företräder under en tredjedel av lärarkåren. Så det är vad det är.

Om artiklen i SvD stämmer har vi dock ett mycket större problem. För den beskriver att Åsa Fahlén önskar att begränsa föräldrars rätt att polisanmäla vad de anser är övergrepp mot barn. Och det exempel hon använder är ett olagligt myndighetsövergrepp om vi läser Skollagen. Den åsikten hör hemma i en diktatur, inte i ett demokratiskt samhälle. Så jag hoppas innerligen att hon är felciterad.

En del som läser denna blogpost är upprörda vid detta laget. De kanske anser att barn inte ska ha de rättigheter de har i samhället genom Skollagen och Barnkonventionen. Men många är nog upprörda för att de tycker att det är elevens eget fel. Fast då glömmer man vem som är den starka och vem som är den svaga i denna situationen. Läraren är vuxen, lärarna är två i situationen, lärarna är myndighetspersoner med hela samhället i ryggen. Eleven är klart den svaga parten. Mänskliga rättigheter är inte till för att skydda makten utan för att skydda den svaga. Så även om elevens beteende också är klandervärt måste vi skydda elevens rättigheter. Även det framgår av Skollagen. Et helt kapitel, faktiskt, kapitel 6.

Hela förloppet är ett utmärkt exempel på slippery slope, alltså den mekanismen som ofta uppstår när vi tummar på etiken. Först accepterar vi något som inte är klockrent, i detta fallet att skolans elevers föremål kan omhändertas när ordningen störs. Det skiljer sig från resten av samhället och är därför en rättighetsfråga. Sedan glider det till att man samlar in elevernas mobiler utan att de är störningar. Och detta orsaker en konflikt. Konflikten är alltså ett resultat av en utökad befogenhet, som dessutom används i en situation där den inte är en befogenhet. Konflikten används sedan som argument för att kräva ännu mer utökade befogenheter, och kanske till och med en begränsning av en allmän demokratisk rättighet. Slippery slope, slippery slope. Jag är helt säker på att vi kan bättre än så.

Tillägg:

Det visar sig sedan att polisanmälan gäller två elever som blev utvisade från klassrummet. Och inga av dem hade sagt hora till läraren. De hade däremot försökt att få leven att lugna ner sig. Så hela upprördheten i sociala medier är en storm i ett vattenglas. Vad det ju ofta är. Läs gärna berättelsen i Expressen. Det gör dock inte analysen ovan felaktig. För det är fortfarande olagligt att fysiskt hantera elever, men inte olagligt att kalla en lärare hora. Detta är ingen åsikt, utan lagen.