Om att leva som alla andra

Jag kom just hem från Visby. Almedalsveckan börjar ta slut, och det var dags för oss att avsluta årets upplaga av Funktionshinderbanan. Projektet gick i år ut på att cykla från Göteborg till Visby och på vägen samla in frågor vi kunde ta med till politikerna. Jag cyklade en del av vägen och deltog i uppsamling av frågor i Jönköping, Hultsfred och Målilla. Väl i Visby har vi gjort det. Ställt frågorna till politikerna, alltså. Och till en generaldirektör. Svaren de gav oss hittar du på Funktionshinderbanans hemsida, FaceBooksida och Instagramprofil.

Robin & jag i Visby

Vi fick bra återkoppling, och minst två av våra frågor lovade politikerna att ta vidare till Riksdagen. Det är succés. Jag tänker inte gå igenom allt vi sysslat med där, det kan du följa mycket bättre i Funktionshinderbanans kanaler, där det kommer att läggas upp intervjuer och annat material en tid framöver. Inte minst de frågor som Funktionshinderbanans följare ställde till mig och som jag och Robin diskuterade medan vi cyklade. Och nästa år börjar vi om och gör en ny resa där vi igen sätter fokus på bättre LSS-bostäder.

Det jag tänkte ta upp här är ett par av frågorna som jag tycker är extra viktiga. De handlar nämligen om att leva som alla andra. Om helt vanliga rättigheter alla andra har.

Genom åren har jag handlett mycket inom LSS. Många frågor har dykt på igen och igen. För även om varje personalgrupp är olika och varje individ som får insatser enligt LSS är unik är det ofta samma saker som är svårt för personal. Fast just dessa två frågor borde inte vara ett problem.

Fråga 1:

Lasse har träffat Lisa på länsdansen. I början träffades de primärt på länsdansen varje månad, men efter ett tag ville de hälsa på varandra även vid andra tidpunkter. Personalen på deras respektive gruppboenden tyckte det var gulligt och hjälpte såklart till. Fast efter några gångar började personalen på Lisas boende att tycka att det var alldeles tokigt att en personal skulle åka med för att hälsa på Lasse, och sedan sitta i ett annat boendes personalrum medan Lisa och Lasse var i Lasses lägenhet. Så de beställde färdtjänst till Lisa så hon kunde åka på egen hand.

Det tyckte personalen på Lasses boende var ett problem. Plötsligt hade de ansvar för Lisa fast hon bodde på ett annat LSS-boende. Det var ett problem när Lisa hälsade på några timmar, men ett ännu större problem när Lasse skulle ha stöd i matlagningen och han skulle laga mat till Lisa också. Och värst blev det när Lisa började sova över. Lasses personal tyckte att det var Lisas personal som skulle stödja Lisa inför att gå lägga sig, inte de. Och när Lisa ville prata om preventivmedel med Lasses personal tyckte de det var gränsöverskridande. Så frågan som kom upp i handledningen var hur personalen skulle berätta för Lisa att hon inte kunde få stöd av Lasses personal när hon sov över. Det var inte den frågan de fick svar på i handledningen dock. Vi kommer till det.

Ett par av Lasses personal fick en bra idé. Om Lasse flyttade till Lisas boende skulle problemet vara löst. Fast där fanns det ingen ledig lägenhet. Och boendet hade bara tillstånd till 5 personer, så de kunde inte dela lägenhet. Så personalen hjälpte Lasse och Lisa och deras goda män att söka en gemensam LSS-bostad på gruppboende. Nu blev det problem för allvar. Lasse och Lisa bor i var sin kommun. Det innebar att två kommuner skulle få till en gemensam placering. Det gick inte. Så det blev inget. För när man bor på gruppboende ska man inte räkna med att kunna bo ihop med den man älskar.

När Funktionshinderbanan var i Göteborg var det den viktigaste frågan för 3 av de 4 vi pratade med. Varför kan man inte bo ihop med den man älskar om man bor på ett gruppboende? Det kan alla andra. Lagen är tydlig. Målet med LSS är att personer med särskilda behov ska kunna leva som alla andra. Därför var min handledning inte svår. Klart att Lasses personal skulle stödja både Lasse och Lisa när Lisa hälsade på och även sov över. Och klart att Lisas personal skulle stödja båda två när Lasse hälsade på hos Lisa. Det är lagens avsikt, även om lagstiftarna av någon konstig orsak inte tänkt att det skulle kunna hända. Tyvärr kunde jag inte påverka myndighetsbeslutet. Men hur svårt kan det vara? Om länder kan samarbeta i EU och FN kan väl två grannkommuner samarbeta kring att skapa möjlighet för två som älskar varandra att bo ihop? Hur svårt kan det vara?

Fråga 2:

Jonna bår på ett gruppboende. Hon är ganska ensam, och uppsöker personal ofta. Hennes föräldrar ger henne en katt så att hon inte ska vara så ensam. LSS-boendet hon bor på har inte några regler kring husdjur, så det borde inte vara något problem. Jonna älskar sin katt. Hon gosar med katten i timmar varje dag, och klär ibland ut den i dockkläder. Fast hon tycker väldigt illa om att tömma kattlådan. Hon kräks första gången hon ska göra det, och ber därför personalen om att hjälpa henne.

I handledningen kommer frågan upp: Är det verkligen personalens uppgift att tömma kattlådan? Min rådgivning är glasklar. Klart att det är. Jonna har rätt att leva som alla andra, inklusive att ha katt. Hennes perceptuella känslighet gör dock att hon inte kan tömma kattlådan. Personalens uppgift är stöd och service; stöd när det behövs och service när det behövs. Och här behövs service om Jonna ska kunna leva som alla andra. Och det ska hon ju.

Nästa gång jag kommer dit har ledningen tagit en annan väg. De har förbjudit husdjur på boendet. Så Jonnas katt bor nu hos Jonnas föräldrar. Det är ingen ovanlig lösning. Jag har varit på många LSS-boenden där man inte får ha husdjur. Argumenten är olika. Det kan vara att personal kan vara allergiska, att husdjur kan medföra extra förslitning av bostaden, att personal är rädd för katter eller hundar eller vilken annan orsak som helst. Ibland att det inte är personalens uppgift att ta hand om ett djur.

I Mållilla pratade vi med två ungdomar som båda tycker att deras drömboende är ett boende där de kan bo med sitt husdjur. Den ena ungdomen har en hund och den andra en katt. Fast det är ingen självklarhet att kunna flytta hemifrån med ett husdjur när man har särskilda behov. Även om värdet av husdjur är stort och välkänt. Då är man inte ensam. Och ensamhet är är ett stort problem inom LSS.

Att leva som alla andra måste innebära att kunna leva som alla andra. Inklusive att ha möjlighet för att flytta ihop med den man älskar och att kunna ha en hund eller en katt. Hur svårt kan det vara? Både att lösa det och att förstå det. För det är väl inte så att vissa tjänstemän och personal inte tycker att vi ska leva upp till lagen?