Om specialpedagogisk arkitektur

Nyligen blev jag ombett att kommentera några arkitektritningar på en F-6-skola som ska byggas i en skånsk kommun. De fem yngsta årskurserna skulle ha klassrum på bottenvåningen och sjätteklassarna en liten egen avdelning på andra våningen, som liksom stack upp över ettplansskolan. Mitt i sjätteklassernas avdelning hade arkitekterna ritat en loftgång runt en fem meter bred öppning ner till en centralhall, just innanför entrédörrarna. Alla de små eleverna skulle gå igenom centalhallen på vägen till och från matsalen. Det betyder att alla de små eleverna skulle gå under öppningen där sjätteklasseleverna kunde stå och titta och, inte minst, spotta på dem. Det är min erfarenhet att skolan kommer att ha problem med sjätteklasselever som spptter de små elever i håret när de är på väg in i matsalen. Så kommunen bygger ett beteendeproblem om de fasthåller formen. På samma sätt hade arkitekterna ritat små toaletter med åtkomst direkt från skolans korridorer. Det kommer att leda till uppmärksamhetsproblem (Psykiatern Henning Beier sa en gång att sambandet mellan kissnödighet och uppmärksamhetsförmåga är ultimativa argumentet för att kropp och själ inte går att särskilja). Många elever i skolan kommer inte att gå på toaletten om de ska gå in direkt ifrån korridoren; man måste ha ett litet förmak med kanske två toaletter i stället. Det skapar trygghet.

Byggnaders utformning har stor betydelse för människans beteende. Det finns till och med en egen vetenskap om det: miljöpsykologin. Miljöpsykologer jobbarr med utformning av offentliga miljön, bostäder och någon gång ibland pedagogiska ramar, men även med färg- och materialval. Denna bloggpost handlar om arkitektur och inredning av boenden och skolor utifrån den kunskap vi numera har genom erfarenhet och den lilla forskningen som finns på området.

Förr i tiden diskuterade vi huruvida funktionsnedsättningar var en konsekvens av arv eller miljö. Det har vi slutat med, inte minst därför att vi genom stora beteendegenetiska studier som Dunedinstudien har fått ganska bra koll på sambanden: Utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar är ett resultat av samspelet mellan arv och miljö, där gener och olika former av stress är stora medverkande faktorer för både psykiska funktionsnedsättningar och det vi normalt kallar psykisk sjukdom. Det som kännetecknar människor med funktionsnedsättningar mer än något annat är dock att de är mera känsliga for miljöfaktorer än andra. Caspi och Moffitt, de ledande forskare i just Dunedinstudien, säger till och med att det verkar som om att ju större biologisk baserade svårigheter desto större känslighet for miljöfaktorer. Det gäller både medfödda svårigheter som autism, ADHD, utvecklingsstörning, psykiska sjukdomar som psykossjukdomar och även hjärnskador.

Det borde ikke vara en överraskning för människor som arbetar i omsorgen eller särskolan. Vi har alltid vetat om att ju större funktionsnedsättning desto mera anpassat bör miljön vara, både rörande pedagogiska metoder, fysiska ramar och personalens bemötande.

Det betyder att alla påverkas av de fysiska ramarna, men att graden av påverkan ökas med funktionsnedsättningen. Ju större svarigigheter en person har desto bättre fysisk miljö måste vi kunna erbjuda. Och inte minst: Desto mera måste vi anstränga oss när vi skapar den fysiska miljön.

Det finns några olika sätt som den fysiska miljön påverkar beteendet på:

  • Direkt sinnesmässig påverkan
  • Ren beteendeförstärkning
  • Trygghet för personen med funktionsnedsättningen
  • Trygghet för personalen
  • Socialt stöttande och habiliterande arkitektur

Direkt sinnesmässig påverkan

Den direkta sinnesmässiga påverkan är lättast att arbeta med och handlar i grund og botten om att minska den stress det innebär att bli överväldigat av intryck. Stress skapar större irritation, kortare stubin och medverkar till både utagerande beteende och självskadande beteende. Genom att minska fysiska stressfaktorer kan vi därför minska problemskapande beteende.

En stor del av de människor som bor i LSS-boenden har ganska stora sinnesmässiga avvikelser. Avvikelserna kan vara av olika karaktär: Man kan vara överkänslig för exempel för ljus eller ljud; man kan vara underkänslig för exempel för temperatur, och man kan ha svårigheter att filtrera och vänja sig till intryck. Det är överkänsligheten och svårigheterna att filtrera och vänja sig vid intryck (att habituera) som är viktiga att förhålla sig till:

Ljuskänslighet
Många människor med utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar är väldigt ljuskänsliga. De vill ofta ha gardinerna fördragna och dämpad belysning. Jag upplever tyvärr ofta personal som, fulla av energi, drar ifrån gardinerna och säger: ”Du måste ju ha lite ljus så att du inte blir deprimerat”. Det är långt bättre att anpassa ljuset, till exempel genom att ha många små ljuskällor. Bygga gärna med fönster från två håll (inte motstående håll) i de rum personen är mycket i, eventuellt vid hjälp av taklanterniner och andra former för indirekt ovanljus. Då mjukas skuggor upp och stressen minskas. Ofta är det dessutom en bra idé att dagsljuset kan dämpas, kanske inte med gardiner men med lätt genomskinliga rullgardiner eller liknande.

Färgkänslighet
Den Londonbaserade arkitektfirman GA Architects har experimenterat med färgval i boenden för barn med autism och har funnit att mjuka naturliga pasteller och jordfärger ger den lugnaste miljön. Vi vet inte varför men det är kanske färger som inte kräver så mycket av oss och har funnits i hela vår evolution.

Ljudkänslighet
Ljudkänslighet är ofta en stor stressfaktor. Därför bör man satsa kraftigt på ljudisolering, både i förhållande till ljud utifrån och ljud mellan rum, lägenheter och klassrum. Om vi gör det redan på planeringsstadiet i ett byggeri är det billigt. Iallafall jämfört med vad det kostar att ha extra personal på grund av en dåligt ljudmiljö. Et exempel: Ett gruppboende var tvungna att normera upp från en sovande nattvakt till två vakna på grund av att en boende med väldigt litet sömnbehov var vaken och spelade musik på nätterna. Inte för att personen förde oljud men för att de andra boende blev störda och reagerade. Genom att företa en ordentlig ljudisolering kunde man spara 75.000 kr. i månaden i personalutgifter. Ljudisolering och andra akustikanpassningar var intjänade redan första månaden genom sparade utgifter till vakne nattvakter. Att ljudisolera är i de flesta fall betydligt billigare än att låta blt.

Affektkänslighet
Affektkänslighet bör man även ta med i beräkningen. Många personer med funktionsnedsättningar reagerar starkt på andras känslouttryck och kan dessutom ofta köra sig själv upp i affekt. Ljudmiljön bör därför vara ganska död, inte minst för att dämpa prat, skrikande och andra verbala uttryck. Man har i 40 år forskat kring begreppet uttryckt emotion och funnit att starke känslouttryck kan dubbla utagerande beteende, självskadande beteende och även behovsmedicinering, både hos personer med psykisk sjukdom, psykiska funktionsnedsättningar och med hjärnskada. Därför är en kombination av ljudisolering och akustisk dämpning en god idé som direkt kan avläsas på beteende och därmed på både trivsel och personalutgifter.

Känslighet för skiftande intryck
Många människor med psykiska funktionsnedsättningar är känsliga för blink. De kan till och med ofta se blink som vi andra inte uppfattar. Ljus i form av ljusrör och såkallade lågenergilampor bör därför undvikas. Orsaken är att ljuskällan är en gas som tänds och släckas 50 gångar i sekunden vilket en del människor uppfattar som 50 blinkningar. I en traditionell glödlampa glöder lampan 50 gångar i sekunden, men inte i form av snabba blinkningar, blinkningarna glider samman till ett sammanhängande ljusflöde. Det gäller även i viss mån halogenlampor och LED-lampor.

Filtrering av intryck
Svårigheter att filtrera intryck är även det en väsentlig problematik. Den klassiska anpassning handlar om att skala onödiga visuella intryck bort. Det gör vi till exempel med:

  • Rena, enfärgade väggar utan utsmyckning i form av tavlor, fotos, personalens listor etc. Fotos har man bäst i ett album man kan ta fram och packa bort
  • Enfärgade dörrar på garderober och bokhyllor. Ett skåp eller en bokhylla utan en dörr kan vara lika svårt att leva med som en person som står och skriker hela tiden för en sinneskänslig person
  • Inga småprylar. Rena ytor
  • Rullgardiner i stället för vanliga gardiner. Enfärgade, naturligtvis
  • Få möbler och absolut inga onödiga möbler. Ett bord med ett par stolar, en säng och en soffa räcker för ett bra liv för en person med stora funktionsnedsättningar
  • Bra takhöjd. Inte för högt och inte för lågt. Min erfarenhet är att det hellre får vara tio cm högre takhöjd än vanligt än tio cm lägre
  • Plats att röra sig utan att tvingas navigera runt möbler. Det betyder att det inte får vara för lite plats och att det ska finnas fria gånglinjer mellan dörrar och till och från soffa, säng och bord

Ren beteendeförstärkning

Ren beteendeförstärkning handlar om att vi människor har en tendens att handla direkt på den fysiska miljön vi är i. Till exempel springar barn på 10 år i korridorer som är fem meter breda, fem meter höga och 100 meter långa, oberoende vad skolpersonalen säger. Precis som, när sjätteklasseleverna spotter ner i huvudet på de små i artikelns inledning. Vissa handlingar är ganska enkelt de mest logiska att utföra i vissa miljöer.

I omsorgen är det komplicerande att människor med psykiska funktionsnedsättningar reagerar annorlunda än andra på den fysiska miljön. Bland annat med självstimulering med bas i sinneskänslighet:

Det ser vi bland annat i att vi kan minska at vissa människor låter mycket genom att dämpa akustiken. Om man är ljudkänslig kan det vara stimulerande att låta om det finns eko. Genom att ta bort ekot tar vi bort låtandet. Eventuellt kan man bygga med väggar som inte är helt parallella, det minskar eko, men man kan såklart också använda akustikskivor och liknande.
På samma sätt kan vi minska dörrsmällande genom att installera en dörrstängare. Då blir det ingen smäll när man smällar med den.
I trånga miljöer agerar vissa människor med psykiska funktionsnedsättningar med våld för att skapa avstånd. Det betyder att en korridor som är under to meter bred kan medföra att personen skallar andra når de passerar hen i korridoren. På samme sätt bör en farstu vara minst to meter på varje håll. I en liten hall ökas risken för våld i påklädningssituationer, särskild om personen behöver hjälp att ta på sig kläder och skor.
Att springa i korridoren är normalt beteende. Men man kan minska det genom at väggarna inte är raka och parallella, men eventuellt en rak vägg och en zigzagvägg där zigzaggen är minst en meter djupa. Just zigzaggen får det att se ut som om korridoren blir smalare och smalare, och då springer man inte.
Människor går hellre genom en dörr i en ljus färg än genom en mörk. Så använd ljusa färger till dörrar man ska använda ofta och mörka färger på dörrar in till lager, personalrum och liknande rum, som vi gärna vill hålla fria från människor med särskilda behov.
Undvik mönster. Vissa personer med autism kan falla helt in i ett mönster och ha svårt att frigöra sig.

Känsla av trygghet

Känslan av trygghet är helt central när vi pratar problemskapande beteende. Dels därför att det är stressande att inte känna sig trygg, dels därför att människor kan agera våldsamt om de inte känner sig trygga. Det är dessutom viktigt att skapa trygghet både för personer med funktionsnedsättningar och för personalen. En otrygg person stråler sin otrygghet ut i omgivningen så at andra också blir otrygga. Det betyder att personal med en känsla av otrygghet faktiskt har större risk att bli utsatt för våld än andra som är trygga i samme situation.

Vi kan bygga trygghet in i den fysiska miljön på flera sätt:

  • Undvik nischer. Dels reagerar en del människor med psykiska funktionsnedsättningar negativt på den osäkerhet det är att inte veta vad som kan döljas i nischen, dels kan man som personal bli pressat upp i en hörna i en våldsam situation
  • Ha flera dörrar i varje rum, också gärna i badrum. Att veta att man har en alternativ väg ur om någon står i vägen skapar trygghet både for personen med funktionsnedsättningen och för personalen.
  • Bygg kök som är öppna i båda ändarna så att man aldrig blir pressat in i en hörna i det rum där vi alltid har knivar.
  • Undvik att placera dörrarna in till olika lägenheter mitt emot varandra. Många människor med psykiska funktionsnedsättningar är otrygga om de öppnar sin dörr rakt ut till en oförutsägbar miljö. En ren vägg några meter på var sida mitt emot lägenhetsdörren är betydligt tryggare. Samtidigt innebär det att människor som går förbi ens dörr går ganska fort förbi. Det är fint om man är osäker på vad andra gör och vill
  • Vissa människor med stora specialpedagogiska behov har glädje av att ha sin huvuddörr direkt ut och inte in till ett gemensam utrymme, en korridor eller liknande. Det gör situationen betydligt mera förutsägbar och lätt att förstå. Det tydliggör dessutom vilket utrymme som är ens eget. Gränsen mellan egen lägenhet och gemensamma utrymmen kan vara svår att förstå förhålla sig till vilket det kan medföra konflikter och våld
  • Igen: Bygg breda korridorer och spara inte på utrymmet i farstun och på badrummet. Om man har lite luft omkring sig minskas våld generellt. Det är såklart viktigt i alla sammanhang men extra viktigt i de rum vi traditionellt bygger ganska små. I omsorgen och i pedagogiska verksamheter är vi ofta flera personer i de rum man annars är ensam i, som för exempel badrum och sovrum. Därför kåste de rummen vara större än annars
  • Om man arbetar med våldsamma människor måste man undvika att möblera på sätt som kan medföra svåra situationer: Undvik soffbord. Om man sitter i en soffa och blir arg är soffbordet i vägen och kan åka genom lokalen
  • Undvik soffor som står fritt i rummet. Man ska inte sitta i en soffa med ryggen ut mot rummet om man inte vill dras i håret. Så soffryggen mot väggen
  • Placera matbordet så att man sitter på siden, inte med ryggen direkt ut i lokalen
  • Undvik lösa tv-apparater och annan elektronik. Skruva det hellre upp på väggen så att det inte åker genom rummet i en kaossituation. I några fäll bygger vi dessutom tv-apparaten in bakom plexiglas och skruvar en fjärrkontroll med väldigt få knapper fast i armstödet på soffan
  • Hos vissa väldigt våldsamma personer kan säng, bord och soffa skruvas fast i golvet. Det kan kompletteras med lätta stolar som kan hålla till att bli kastade

Socialt stöttande och habiliterande arkitektur och inredning

Den sista punkten, socialt stöttande och habiliterande arkitektur och inredning, är nog det svåraste. Man kan bygga fysiska miljøn som bjuder in till social gemenskap, till exempel genom att alla kan se gemensamhetslokalen från sina lägenheter. Men det är samtidigt en stor stressfaktor för många att skulle hänga med i vad som händer i den gemensamma miljön. Dessutom har vi motsatträttade agendor i många situationer: Vi ska dels hjälpa personen att bli självständig och leva som alla andra, dels vill vi gärna skapa gemenskap med grannarna på et sätt vi aldrig skulle kräva av oss själva där vi bor. Man bör därför tänka sig noga om när man inreder gemensamma utrymmen, och kring hur vi använder dem.

Generellt är det lättast att vara tillsammans med andra människor i en fastlagt och strukturerad situation. Det har vi traditionellt hanterat i omsorgen genom att ha klart avgränsade aktivitetsutrymmen. Man sitter i soffen när man ser tv, man sitter vid matbordet när man äter eller dricker kaffe och man sitter vid arbetsbordet när man gör pärlplattor eller andra sysslor. Det tar bort en del osäkerhet i situationen och strukturerar världen. Därför bör vi även ha ett specifikt rum där vi hanterar tvätt. Vi ska inte placera tvättmaskinen i badrummet.

I vardagen lägger vi en tidsmässig struktur ovan på den fysiska strukturen så att det är tydligt när man sitter i soffen, vid bordet eller vid arbetsbordet. I kombinationen av tidsmässig och fysisk (eller geografisk) struktur blir världen förutsägbar och lätt att navigera i. Det betyder även att personalen inte ska förorena den fysiska strukturen. Nattvakten sitter inte i soffen och ser tv, men har sin egen plats. Personalen tar inte en kopp kaffe vid soffbordet om det normala är att dricka kaffe vid matbordet.

Några av de principer som ingår i de olika rubriker i denna bloggpost är generella. En insats som skapar trygghet kan samtidigt minska sinnespåverkan. En enfärgat vägg minskar sinnespåverkan och bjuder samtidigt in till att man inte fördjupar sig i mönstret. Stora utrymmen minskar intryck, skapar trygghet och minskar risken för att möblerna åker genom luften.

Många gångar medför bra anpassning av den fysiska miljön dock en ganska kal miljö. En del människor tycker att det ser förfärligt ut när de första gången ser en specialpedagogisk miljö. Det kan vara väldigt omysigt. Man kan dock göra det mysigt med mjuka pastellfärger och jordfärger och med bra inredning med få möbler och akustikskivor. Men det är möjligt att man bör låta en professionell göra detta. Som amatörer med erfarenhet enbart från vanliga hem skapar de flesta av oss mys med kuddar, gardiner och stearinljus, just precis inredningsdetaljer som kanske inte är så relevanta i en anpassat miljö. Arkitekter arbetar med rumlighet och materialitet. Så släpp gärna fram dem!

Och kom i håg att människor med store funktionsnedsättningar påverkas betydligt mera både positivt och negativt av den fysiska omgivningen. Så vi måste se till att vi allihopa gör vårt bästa!