I veckan avgjorde Lunds Tingsrätt ett fall där Skolverkets Barn- och Elevombud begärt skadestånd av Höörs Kommun för att en lärare under våren 2008 dragit ut en elev från klassrummet för att eleven inte slutat dra en linjal på bänken i en provsituation trots flera tillsägelser. Eleven gick i mellanstadiet och var enligt Skånska Dagbladet en elev i behov av stödåtgärder. Rätten ansåg att läraren inte gick för långt, trots att eleven under förloppet föll ner på golvet och drogs ur klassrummet och efteråt hade blåmärken.
Rätten skulle inte avgöra om läraren bröt lagen. Inte heller har rätten avgjort om det är bra pedagogik. Enbart om eleven ska ha skadestånd. Det är viktigt. En del i debatten verkar tro att det nu är fritt fram att dra ut elever från klassrummen. Det har inte rätten tagit ställning till. Och vi kan inte förvänta att rätten kan ta ställning till om det är bra pedagogik.
Barn- och elevombudet, Caroline Dyrefors Grufman (som genast blivit min idol) är inte överens med rätten och kommer att överklaga beslutet. I liknande ärenden har kommuner utan att ta ärendet till domstol betalat ut skadestånd och till och med ibland gjort sig av med lärare.
Höörs Kommun ansåg att ärendet borde prövas i rätten. Det är intressant. Jag skal inte försöka att tolka kommunens motiv, men Barn- och utbildningsnämndens ordförande i Höörs Kommun, Björn Andreasson (M), anser enligt SVT till och med att ”Det här är en seger för alla lärare och elever och deras rätt till studiero och bra arbetsmiljö”. Den berörda elevens arbetsmiljö är troligen inte inräknat, och vi kan diskutera om de andra elever stördes mest av att en elev filade på bänken med en linjal eller av att en lärare släpade ut en elev från klassrummet i handlederna, över golvet. Och om det är en bra arbetsmiljö att sitta i ett klassrum och vara vittne till den typen av situation. Björn Andreasson uttalar dessutom att ”Det här handlar inte om lärare mot elev, utan för oss är det en viktig principiell fråga. Den här domen visar att lärare i yttersta nödfall får använda våld för att återställa ordningen i klassrummet”.
Huruvida ordningen återställdes kan vi diskutera, men mest av allt undrar det mig att en situation, där en elev filar på bänken under ett prov i mellanstadiet anses vara ”yttersta nödfall”. I så fall måste jag säga att skolan i Höörs Kommun har stora brister i sitt nödberedskap.
Rätten skulle enbart ta ställning till om elevens kränktes, inte huruvida det är lagligt att dra ut en elev i handlederna. Fast rätten uttalar sig väldigt tydligt: ”Våldet har inte stått i missförhållande till syftet med ingreppet. Eleven har därmed inte blivit utsatt för kränkande behandling”.
Domen har medfört ett otal uttalande i sociala medier och även i mera formella media. Av de senare har Johan Akelius uttalat sig positivt om domen i radioprogrammet Spanarna i en spaning han kallar Någon djävla ordning. Att han som icke-professionell uttalar sig är vad det är. Men att personer som bör känna till både lagen, svensk skolkultur och pedagogik på ett vetenskapligt plan uttalar sig lika korkat är betydligt mera problematiskt. Anders Almgren, vice ordförande i Lärarnas Riksförbund, uttalar sig enligt DN om domen: ”Det var skönt, hade det varit det motsatta hade vi haft ett ännu större problem i svensk skola. Då hade det blivit så att man aldrig får röra eleverna, säger Anders Almgren, vice ordförande i Lärarnas Riksförbund. Det är glädjande att man nu stöttar lärarna i deras arbete att upprätthålla en arbetsro i klassrummet och att man får veta var gränserna går för att leva upp till de krav som skollagen ställer. På sätt och vis kan det bli lite prejudicerande i vårt arbete att lärarna nu vet ungefär vilken nivå det handlar om”.
Uttalandet är skrämmande. Anser Lärarnas Riksförbund att det är en framkomlig väg för att upprätthålla ro arbetsro i klassrummet att släpa ut elever i handlederna så att de får blåmärken på kroppen? Anser inte Lärarnas Riksförbund att lärare ska ha bättre kompetens eller bättre metod? Och, i så fall, bygger det på att Lärarnas Riksförbund inte anser att lärare är professionella nog att lösa de problem som uppstår i skolan på ett pedagogisk sätt? Det kan jag tycka är bristande förtroende för Sveriges lärare.
I min värld är frågan ganska enkel. En lärare har en elev i klassen som är i behov av stödåtgärder. Det innebär i vanliga fall att eleven har inlärningsproblem eller kanske till och med en funktionsnedsättning. När man har en sådan elev i klassen har man ett utvidgat ansvar för att se till att eleven får optimala förutsättningar för att tillgodogöra sig undervisningen. Om eleven är stökig är det ett tecken på att man inte lyckats med det uppdraget. Att tillrättavisa en elev i en sådan situation är ett otroligt intressant val av metod. Vi vet ganska mycket om tillrättavisningar. Det har jag skrivit om i bloggen förut. Fast ännu mer intressant är att jag pratat med många lärare genom åren och frågat dem hur många lektioner de hade i tillrättavisning under utbildningen. De har alltid svarat ”Ingen”. För det är klart att vi inte undervisar kommande lärare i verkningslös metod. För det finns ingen forskning som tyder på att tillrättavisningar eller gränssättning har positiv pedagogisk effekt. Det tillhör vad vi kallar amatörmetod eller folkpsykologi. Alltså vad vanliga människor sysslar med hos vanliga barn, vara sig det funkar eller inte.
Begreppet ”Elev i behov av stödåtgärder” täcker ofta att man försökt sig med vanliga metoder i arbetet kring en elev. När det inte fungerat har man skrivit remiss till skolpsykolog eller liknande. Sedan har skolpsykolog, specialpedagog eller kanske till och med BUP beskrivit hur man bör jobba med just den eleven. Och det är aldrig att jobba som med vanliga elever. Det är därför vi kallar det stödåtgärder. Huruvida Höörs Kommun anser att det är stödåtgärder att dra ut en elev från klassrummet på detta viset skulle vara intressant att få veta. Och även om Lärarnas Riksförbund anser samma sak. Och om det är metod de förespråkar även för andra elever i behov av stödåtgärder.
Vi får ändå vara överens om att läraren behöver mer mer kunskap för att kunna hantera denna eleven. Eller anser Lärarnas Riksförbund och Höörs Kommun att det är en bra lösning att dra ut en elev från klassrummet? Och att det är det sättet vi ska lösa oron i klassrummet varje dag? Det skulle vara intressant att få svar på den frågan. Och i så fall kanske även att höra hur de tänker sig att vi ska träna den typen av kompetens hos skolpersonalen. Så att de alltså inte själva skadas i arbetet. För tyvärr har forskning visat att det finns stora risker för personalen i att använda sig av våld.
Skolan har ansvar för att undervisningen fungerar. Det framgår tydligt av Skollagen. Men denna gången får vi väl ändå allihopa vara överens om att läraren misslyckades med just den uppgiften? Tror vi att de andra elever klarade provet bra när de precis upplevde att deras lärare drog ut en elev i handlederna? Eller är det just denna stökiga elev som har ansvaret för lugn i klassen, och när han inte löser det får han tåla att släpas ut och få blåmärken?
Personligen lämnar jag helst ansvar åt professionella. Sådana som vet vad de sysslar med och lyckas få lugn i klassen. Sådana som förstår hur de ska säkra att en elev samarbetar. På de sätt vi brukar kalla pedagogik. Att släpa ut en elev från klassrummet kan aldrig vara en pedagogisk lösning. Och jag vill uppmana både Höörs Kommun och Lärarnas Riksförbund att ha samma åsikt. Inte minst därför att just den inställningen har visat att skapa den bästa arbetsmiljön. Inte bara för eleverna, men framför allt för skolpersonalen. Bara när man från skolans sida anser att det är personalens uppdrag att få vardagen att fungera och att eleverna uppnår skolans mål kan personalen uppleva att det kan påverka sin arbetssituation. Om man anser att en elevs beteende förstör undervisningen låter man just denna elev bestämma hur bra arbetsmiljön är. Då förlorar skolan möjligheten att påverka arbetsmiljön.
Genom att lägga allt ansvar på eleven för hur situationen utvecklades fokuserar vi inte på lärarens inkompetens. Denna läraren behöver utbildas i metod för att planera och genomföra undervisning med elever som inte omedelbart samarbetar. Alltså det vi brukar kalla pedagogik. När vi accepterar att en elev släpas ut från klassrummet för att lösa en stökig situation kommer vi aldrig att bli bättre på att förebygga eller hantera stökiga situationer. Det är riktigt skrämmande. Att Lärarnas Riksförbund stödjer ett sådant arbetssätt får mig att bli rädd på riktigt.
Igen: Detta var en elev i behov av stödåtgärder. Är det relevanta stödåtgärder att dra ut en elev från klassrummet för att hen, hör och häpna, filar på bänken med en linjal? I så fall har svenska skolan övergett pedagogiken och kommer inte att få ha hand om mina barn och barnbarn.
