M. Grace Baron, som beskriver det som en nedsatt stresströskel) kan personer med autismdrag eller liknande upplevas som mindre mittemellan och mer åt inåtvänd eller utåtvänd generellt. Det är en fördel om man är lagd åt det inåtvända hållet, men ett problem om man är mera utåtvänd. En utåtvänd person med autismdrag präglas av ett stort socialt behov och stora sociala svårigheter. Det är en dålig kombination. Man söker hela tiden kontakt och bekräftelse från andra, men på sätt som inte är effektiva, och som oftast upplevs som irriterande. Man kanske berättar för många dåliga vitsar, går lite för nära eller pratar mycket om sina egna intressen, om man är normalbegåvad. Har man större svårigheter söker man affektiv bekräftelse, kanske genom att med flit irritera andra. När de blir irriterade reagerar de. Och det är kontakt det med! Första gångarna jag stötte på fenomenet kontaktsökande beteende och låga sociala förmågor frågade jag kollegor hur man kan göra för att minska det irriterande beteendet. Det vanligaste svar jag fick var att man skulle ignorera beteendet. Fick det ingen uppmärksamhet skulle det försvinna. Tanken är logisk ur en behaviouristisk synvinkel, där allt beteende ses som ett resultat av samspelet med omgivningen. Fast jag upptäckte ganska snart att det oftast ledde till mera frenetiskt kontaktsökande, ofta med en ökning av de beteenden vi inte ville ha. Jag tror orsaken till det är att den metoden ignorerar det sociala behov som finns. Får inte personen sitt sociala behov tillfredsställt kommer personen att bli mer kontaktsökande. Därför är det enormt viktigt att personal inte gör vad jag kallar att jobba med ryggen till. Det gör vi när vi försöker undvika kontakt med personen det gäller därför att hen är irriterande. Det fyller ju inte personens kontaktbehov. När personen sedan hittar ett sätt att få oss att reagera (kanske genom att spilla, nypas eller ställe en relevant fråga) reagerar vi snabbt men vänder sedan på en gång ryggen till igen. Det ger en enorm dålig kvalité i kontakten. Exempel: En person med autism och moderat funktionsnivå söker kontakt i vardagen genom att fråga vad vi ska äta i kväll. Första gången personen frågor svarar personalen: ”Vi ska äta köttbullar”. Eftersom den frågan genererade ett svar och därmed en social kontakt prover personen igen efter ett litet tag. Med samma fråga. Personalen svarar: ”Köttbullar, sa jag ju!” Efter ett tag kommer frågan igen. Nu är personalen irriterat och säger: ”Att du aldrig kan hålla truten! Köttbullar, sa jag ju!” Personalen svarar på den konkreta frågan utan att förhålla sig till frågans funktion. Personen vill ha kontakt, och ju mer känslomässigt innehåll det finns i kontakten, desto bättre. Det innebär att ju mer irriterad personalen blir desto bättre blir bekräftelsen för personen med autism och desto mera fylls det sociala behovet. Beteendet är därmed självförstärkande. Om det dessutom är så att den enda kontakten personen får är när hen frågar om maten därför att den frågan kan personalen inte låta bli att svara på är det ju inte så konstigt att frågan kommer igen och igen. Sättet man kan minska beteendet på är därför en kombination av att inte bekräfta det beteende vi inte vill ha och samtidigt ge bra social kontakt. Men här måste vi bli kreativa. Att inte bekräfta frågan om vad vi ska äta i dag är inte att låta bli att svara. Det är klart att vi svarar första gången. Andra gången svarar vi med en motfråga: ”Ja, vad var set nu vi skulle äta i kväll?” Personen kommer oftast att säga: ”Köttbullar!” Då säger vi: ”Gillar du köttbullar?” Nu har vi ett samtal på gång. Inte det vi hade innan (fråga-svar, fråga-svar, fråga-svar) utan ett samtal av betydligt bättre kvalité. Vi småpratar! Att småprata med en person med autism är inte enkelt. Vi måste ställa motfrågor, vi måste kommentera, svara med glimten i ögat och alla andra tricks vi har för att hålla ett samtal i gång. Och vi måste strunta i innehållet. Det är kanske det svåraste. Ofta tror personal att alla samtal måste ha ett pedagogiskt innehåll. Så är det som tur är inte i mitt liv. De flesta samtal jag har med människor i min omedelbara närhet handlar om ingenting. Och det är bra. För vi pratar bara för att prata. Har man autism kan behovet för det innehållslösa samtal vara precis lika stort, och för vissa även mycket större än för de flesta av oss. Men det samtalet kräver att personal kan konversera, driva, skoja och hålla hela samtalet inom personens livsvärld. Så personen känner sig sedd och bekräftat. Ett annat trick är att satsa på bra, affektiva sociala aktiviteter. Att springa om kapp är en bra social aktivitet med stort affektivt innehåll. Massage, mys och skoj likaså. Tanken är att om man kan fylla det sociala behovet med hjälp av bra sociala aktiviteter kanske personen inte behöver söka bekräftelse genom irriterande beteende. En sidoeffekter av detta är att beteendet blir avsevärt mindre irriterande om vi går helhjärtat in i det. Om vi försöker undvika social kontakt med personen blir varje kontaktförsök irriterande. Om vi tar de sociala initiativen blir de inte bara av avsevärt högre kvalité, de blir ofta roligare och intressantare för oss själva. Och då brukar vi börja tycka om personen. För det är lättare att tycka om en utåtvänd person än en inåtvänd. Därför att den utåtvända även bekräftar oss.]]>
