Senaste åren har jag läst ett antal debattartiklar skrivna av lärare om föräldrars ansvar. Generellt har skribenterna uttryckt att lärares arbete har blivit svårare för att föräldrar inte fostrar sina barn. Genomgående beskriver dessa lärare att om bara föräldrarna tog sitt ansvar för barnens beteende skulle skolan fungera mycket bättre.
Jag har funderat mycket över detta och har i mina böcker och en liten film beskrivit just den åsikten som ett sätt att försöka bli av med ansvaret för sina egna misslyckanden. Och, inte minst, ett väldigt ineffektivt sätt som riskerar att göra läraren ännu mer maktlös; en lärare har ju ingen möjlighet att påverka sin arbetssituation om det är föräldrarna som gör fel. Alltså bortsett från att skriva debattartiklar.
Fast ju mer jag tänker över det desto mer brydd blir jag. Det verkar som om en del människor tror att ansvar är ett nollsummespel: Vi delar på 100 %. Om jag tar 50% finns det 50% kvar till dig. En del lärare (som tur är inte alla, jag träffar mängder med jätteduktiga lärare som har full koll) verkar tro att lärare har ansvar för att undervisa, eleven har ansvar för att lära sig, och föräldrarna har ansvar för att se till att eleven uppför sig. Det betyder att alla tre parter delar på ansvarets 100 %. Ungefär en tredjedel var.
Det finns en del problem med den beskrivningen: För det första innebär det att läraren inte har ansvar för att eleven uppnår målen. Hen ska bara erbjuda kunskap, eleven ska själv ta den till sig. Det gör tyvärr läraren ganska maktlös om eleven inte uppnår målen. Det gör även skolan ineffektiv och i förlängningen samhället mindre konkurrenskraftigt. Det är ju upp till elevens motivation hur bra skolans resultat blir.
För det andra innebär det att allt som händer på rasten är föräldrarnas ansvar. Fast de inte är i skolan. Det gör igen skolan maktlös och innebär att de dagliga konflikter som funnits sedan rasten blev uppfunnit finns kvar. Men allt det har jag skrivit en del om tidigare, både här på bloggen och i mina böcker.
Det viktigaste problem som finns med den syn på ansvar som alla dessa debattartiklar uppvisar är utgångspunkten att ansvar är ett nollsummespel. För det är det såklart inte. Det finns ingenstans i samhället att det är det. Tänk på trafiken: Vem har ansvar för att du inte krockar i trafiken? Det har du såklart. Hur mycket av ansvaret har du för det? 50%? Innebär det att alla andra trafikanter delar på den andra halvan? Blir det någon enstaka promille per trafikant? Det innebär att det inte är ett stort problem om någon kör på dig. För den personen alltså. Nej, så är det såklart inte. Du har 100% ansvar för att inte krocka. Och alla andra har 100% ansvar för att inte krocka med dig. 100-100.
Och det går bra så länge det fungerar. Problemet uppstår om en trafikant inte riktigt kan ta sitt ansvar. Säg om Hansson, som är 92 år gammal och har utvecklat Alzheimers sjukdom senaste åren hittar bilnycklarna hans fru har gömt och ger sig ut på vägen. Minskar det ditt ansvar för att inte krocka? Eller ökar det? Nej, ansvaret är precis lika stort, men jobbet kanske något större. Om Hansson kör ner på motorvägen i motsatt riktning måste du hålla ännu bättre uppsikt än vanligt för att lyckas med att inte krocka. Man skulle kunna argumentera att därför att Hansson inte har förmågan att ta det ansvar han egentligen borde ökar ditt ansvar. Fast det gör det ju inte. Det kräver bara mer av dig att ta det ansvar du alltid har. Man skulle också kunna argumentera att fru Hansson har ett delansvar här; hon gömde inte nycklarna tillräckligt bra. Fast det förutsätter att alla personer med demens har en anhörig som kan ta det ansvaret, och så är det inte. 2 av 3 över 60 års ålder lever ensamma i Sverige. Så du och jag hamnar tyvärr med ansvaret och med ett tufft jobb med att hålla uppsyn och planera vår körning så att vi inte krockar även om Hansson skulle förvilla sig ner på motorvägen i motsatt riktning.
Precis på samma sätt är det i skolan. Läraren har 100 % ansvar för att eleven uppnår målen. Eleven har 100 % ansvar för att uppnå målen. Föräldrarna har 100 % ansvar för att eleven når målen. Så länge alla tar sitt ansvar är det lätt. Problemet uppstår när en av de tre inte lyckas ta sitt ansvar. Och då verkar dessa debattörer tro att deras ansvar minskar därför att eleven eller föräldrarna inte lyckas ta sin del. I ett nollsummespel borde lärarens ansvar öka om eleven eller föräldrarna inte lyckas ta sitt. Men i verkligheten är lärarens ansvar precis lika stort, men arbetet större. Det kräver såklart mer av läraren att se till att en elev vars föräldrar inte är världsbäst på att fostra barn når målen. Men ansvaret är det samma. Precis som min bilmekaniker inte får mindre ansvar för sitt jobb för att jag kör dåligt. Hen får bara mer jobb. Och brukar faktiskt tycka att det är jättebra 🙂
